Hesse/Raquin paper

Therese Raquin och Stäppvargen – drift, verklighet och fantasi.

Thérèse blev uppfostrad av sin faster, Mme. Raquin, eftersom hon blev övergiven av sina föräldrar. Hennes mamma var dotter till en stamhövding i Afrika och Thérèse känner att hon tillhör ”något annat” genom sitt blod och sina instinkter. Hon växte upp med sin kusin Camille som jämnt var sjuk och Thérèse fick aldrig tillfälle att vara barn på riktigt. ”Om nätterna drog jag mig undan honom, äcklad av den fadda lukten som kom från hans kropp. Han var elak och envis…” Den enda gången Camille inte lät sig styras av sin mamma var när han ville flytta till Paris från Vernon, han gjorde det av ren ärelystnad och hotade med att bli sjuk om han inte fick som han ville. Han tog inte hänsyn till Thérèse. Hon hade alltid visat en så passiv lydnad att fastern och mannen inte längre brydde sig om att fråga efter vad hon tyckte. Thérèse lärde sig under sin barndom att inte visa sina känslor, inte avslöja något om sig själv. Hon satt sysslolös och stirrade, medan tankarna irrade långt borta men blev ändå tolkad som en person hade med jämnt och lättsamt humör. Laurants såg däremot henne som ”Där har jag en liten kvinna, sade han sig, som blir min älskarinna när jag vill. Hon är alltid bakom mig och granskar mig, mäter mig, väger mig… Hon darrar, hon har ett lustigt, stumt och lidelsefullt ansikte. Hon behöver säkert en älskare, det syns på hennes ögon.”

Efter att de inlett ett förhållande beskrivs Therese: ”Thérèse var smidig och stark, och tryckte sig mot honom, kastade huvudet bakåt, och hennes ansikte hade en skimrande glöd och ett lidelsefullt leende. Detta en älskande kvinnas ansikte var liksom förvandlat, hon verkade förvildad och smeksam, hennes läppar var fuktiga, ögonen lyste, hon strålade av glädje.” Laurent slutar jobba för att kunna få göra som han vill, det vill säga, inte göra något alls, men inser sedan att sysslolösheten gör ångesten ännu värre. ”Lättjan, denna djuriska existens som han drömt om, var hans straff” Efter mordet blev deras förhållande ”En slags avsky och samtidigt ett slags lockelse som skilde dem åt och höll dem samman på samma gång; de hade den egendomliga förnimmelsen av att vara två personer som efter att ha grälat och velat skiljas åt ändå alltid kommer tillbaka för att skrika nya skymford åt varandra.”

Är det mannens, Laurants fel att kvinnan Therese lockas att rebellera genom sexdrift? En kvinna även i modern tid kan komma långt, både ekonomiskt och socialt, genom att utnyttja sin kvinnliga sexualitet. Både Maria och andra kvinnor som beskrivs i Stäppvargen gör det.
I sitt förord ​​till den andra upplagan av Therese Raquin, skriver Zola att han avsåg att "studera temperament och inte karaktärer" Enligt Zola, kan samverkan mellan dessa olika typer av personligheter skapa problem. De fyra temperamenten ses som en förlegad metod men har fördjupats inom populärvetenskap som ett sätt att förstå personlighetsdrag av till exempel Dr Gilbert Childs. Hans mer omfattande analys jag här använt mig av är som hänvisning efter Empedokles antika. Till sina huvudkaraktärer tilldelar alltså Zola olika temperament.

Thérèse kanske går från att vara Melankolikern till att vara Kolerikern? Det melankoliska temperamentet enligt Empedokles var mycket känsligt, med långsam och djup reaktion. Ordet kommer av grekiska melano chole som betyder svart galla. Enligt Childs: (en som tänker mycket, också djupt, begåvad, konstnärlig och skapande, tycker om skönhet, vill ha ordning och reda, en god lyssnare, allvarlig, sällan riktigt glad, tar lätt illa upp, drömsk och blyg, tror inte riktigt på sig själv). Det koleriska temperamentet var hetsigt, hetlevrat. Ordet kommer av grekiska chole som betyder gul galla Enligt Childs (fördjupning en: tendensen att vara: född ledare, aktiv, alltid något på gång, stark vilja, beslutsam, bra gruppledare, ser till att saker och ting blir gjorda, vill bestämma över andra, menar sig veta allt bäst, otålig och lättirriterad, orkar inte vänta, häftigt humör: talar först, tänker sedan).

Laurent är sangvinisk Det sangviniska temperamentet var livligt, växlande, sorglöst. Ordet kommer av latinets sanguis som betyder blod. I vidare tolkning: (pratsam, skämtsam och underhållande, berättar historier, ser till att det blir en bra fest, impulsiv, blir lätt ivrig, nyfiken, ärlig och uppriktig, får lätt vänner, är omtyckt och beundrad, pratar så att ingen annan får en syl i vädret, överdriver och upprepar, litet skrytsam och självisk, klarar inte riktigt av att vara ensam.)

Camille är flegmatisk Det flegmatiska temperamentet var trögt, lugnt och sävligt, senfärdigt och föga stark i sina känslorörelser, likgiltigt. Ordet kommer av flegma som betyder slem, vidare: (lugn och stabil, sorglös, menar att ”allt ordnar sig nog”, tålmodig, lever här och nu, trög, likgiltig och oengagerad, visar sällan iver för någonting, har svårt att fatta beslut, skjuter upp saker och ting, envis.)

Om man jämför karaktärerna från Therese Raquin med Stäppvargen, fungerar Harry Heller, mer som en sammanbakande teoretisk ram om en människas ”alla” psykologiska aspekter, än en förenklad psykologisk karaktär enligt en motsatsernas temperamentmall. Zola påstår att karaktärerna i hans bok är dömda att misslyckas i livet. Det finns en tanke om harmoni mellan likasinnade. Men kanske en protest är på sin plats. Zola förvägrar givande umgänge med oliksinnade som en chans till insikt om sin egen person. Självstudium genom iakttagelser av andra människor, även att se sig själv som den allmänna föreställningen om sin person mot den egna som ofta har självförsvar i beredskap. Zola skildrar förförelse som spel som upprepas, med ynkliga bekännelser och kompromisser, en syn på drift som med lätthet och likgiltighet blir en njutningsförbrytandes människoförakt.

I Stäppvargen beskrivs att ” Ty ingen människa…inte ens en idiot, är så behagligt sammansatt av enbart två eller tre huvudelement, och att vilja förklara en så oerhört differentierad människa som Harry med denna naiva indelning i varg och människa är ett hopplöst barnsligt försök. Harry består inte av två väsen utan av hundra, av tusen. Hans liv (liksom varje människas liv) svänger inte bara mellan två poler, vi kan kalla det drift eller ande eller asketén och vällustingen, utan det svänger mellan tusen, mellan oräkneliga par poler.” När jag lägger till Childs syn på temperament blir plötsligt förvirringen över Zolas strävan efter karaktärer enligt mall en både kritisk hållning mot Zola och där dess jämförelse med Hesses Harry Haller blir symbol för att det inte heller finns en enkel allmän förhållandesätt till vetenskapen om människans personlighet eller hennes drifter.
I Hesse slits Stäppvargens i bokens början mellan att vara en man som önskar det respektabla och bekväma i en borgerlig existens, och en varg som hånar dessa fåfänga, absurda önskningar. Sen kommer mötet med Hermine. Förutom att karaktären Hermine uppvisar en konkret mångtydighet genom att uppträda i olika roller – som pojke, manlig rival, auktoritär man, omhändertagande och bestämmande moder, syster, kamrat och hermafrodit – så präglas också hennes sexualitet emot en som är kopplad till det reproduktiva syftet. Sigmund Freud skrev en uppsats om sexualitet 1905. Han hävdade då att alla människor, oberoende av kön attraheras av andra människor, oavsett kön. Den själv och den andre, kärleken till en kropp som lusten att smeka därför att det är besjälat av en annan individualitet än vår egen. Även att kärleken till en person kan övergå till kärlek till en kropp. Freud var alltså något före sin tid då han hävdade att man blir attraherad av en person, och inte utav dennes kön, en tanke som kanske känns, i alla fall lite, mindre främmande idag.


Är verkligheten till sin grund fysisk, dvs är uppbyggd av materia? Kan man därför komma tillrätta med alla psykiska problem hos en människa med kemiska preparat? Så tänker en ontologisk materialist. Eller är verkligheten till sin grund psykisk, dvs är mental eller andlig, består av såväl kropp som själ och där kroppen är fysisk och själen psykisk ? Zola såg författarens uppgift och syfte att lämna insamling av material ur verkligheten sammanställda så att de belyser någon väsentlig sida av tillvaron eller någon betydelsefull idé. Där Zola ville att romanen ska vara "en total avspegling av livet" samtidigt som en förklaring utav en verklighet där människor kan fogas i en mall, kanske kan ses som: "Att förklara är att bortförklara”. Trots att Naturalismens generella iakttagelser utav människans väsen blev något annat efter WW1 pekade den samtidigt framåt mot det själsstudium som slår igenom mot sekelskiftet och förutan den kunde Hesse inte kunde ha skrivit Stäppvargen.



Harrys fysiska lidande är verklighetstroget i sin gränslösa förtvivlan men med en stor dos självupptagenhet, som även Therese Raquin visar upp i slutet av boken. När den unga Hermine tar Harry under sina vingar och lär honom att leva, sätta honom i kontakt med sin ignorerade sinnliga sida, begår Laurant och Therese självmord. Vid beskrivningen av mordet på slutet av Stäppvargen är det oklart om Harry mördar Hermine eller bara en hallucination av henne. Romanens slutord tyder på att Hermine alltid har varit bara en återspegling av Harry. När Harry har integrerat tillbaka in det som han har hittills förträngt, behövs inte längre Hermine. Hon är Harrys magiska spegel som synliggör de delar av verkligheten som han tidigare hade varit blind för. Det intressanta med Zolas karaktärer är kanske försöket till ondskans förklarande karaktär som konkret och inte myste­rium, av ogripbarhet. En meningslöshet som inte ger människan någon ro. Vi vill nog gärna tänka oss att tala om att onda förutsättningar – ekonomiskt, socialt eller psykologiskt – kan skapa människor som i sin tur (som Therese och Laurant) begår onda handlingar. Inom informationsteorin finns ett begrepp om verklighetens "osäkerhet". Det används för hur stor sannolikheten är att en viss given händelse ska inträffa (något ont, en olycka). Om en händelse är osannolik, men ändå inträffar, ger den oss mer information än om en sannolik händelse skulle inträffa. Vi vill nog att litteraturen ska föda oss med osannolikheten. Filosoferna generellt underkastar verkligheten med syfte att studera den fristående som ett rent tillstånd. Historikerna generellt ger verkligheten form av orsaker och verkningar som är kanske alltför exakta för att vara sanna. Där Zola förenklar med fokusering, slutenhet och polarisering, emfas och konkretion komplicerar Hesse.


Filofofen Nagel menar att "en organism har ett medvetet mentalt tillstånd om, och endast om, ”det som är” för organismen.(personen)". Hans kritiker har starka invändningar mot vad de ser som ett missriktat försök att argumentera utifrån ett ”sant” faktum om hur en person ser den representerande världen ( kan man bara göra det från sin egen synvinkel?). Finns ett falskt påstående om verkligheten (världen), där det på något sätt samtidigt finns ett personligt perspektiv inbyggd i den. Är verkligheten det som man är direkt bekant med på kort sikt? Zolas formel löd: ett konstverk är ett hörn av skapelsen. En fördjupande tanke till Zola är att hans fiktiva karaktärer, eller temperament som han kallar det är bra litterär fiktion. Men i själva verkligheten står vår egen synvinkel på oss själva ofta som kontrast till vår nästa. Ingen kan direkt enkelt sätta sig in i en annans kompletta personliga synvinkel, mycket av andras verklighetsuppfattning är andrahandsupplysningar och våra hjärnor sysselsätter sig främst med de mest framträdande detaljerna från omvärlden. Vi använder korttidsminnets bild av verkligheten, annars skulle vi förbruka för mycket värdefull ”datorkraft”. Vi loggar vad som har förändrats och vad som är likadant. Ofta leder detta till att vi ibland missar vissa detaljer. I Harrys besök på teatern kommer han ju i kontakt med en mängd vinklar och olika perspektiv. I ”Stäppvargen” finns även en psykoanalysens uppmaning till själsutforskning för att finna mental balans och harmoni. Är detta en utopisk ambition? Bör man sänka förhoppningen att finna något mer betydelsefullt och sannare än vad det ”verkliga” livet i sig erbjuder och kan man bli hjälpt av något som anses ytligt för att få perspektiv? ”Ni ska lära er att lyssna på livets förbannade radiomusik, ära anden bakom den och skratta åt humbugen i den. Mer begär jag inte av er.”



Fantasin är sinnet där vi möter, rör, ser och hör saker som smälter samman till en "bild".

Benämningen används tekniskt inom psykologin för processen att återuppväcka objekt som tidigare har meddelats i synintryck. När barn skapar fantasi, leker de på två nivåer: dels använder de rollspel för att agera ut vad de har skapat med sin fantasi, och dels leker de sin låtsaslek som om den vore en faktisk verklighet. Therese Raquin, läste inte böcker. Hennes barndom kan ses som helt avsaknande av fantasi och lek. En mentalt avdomnad tillvaro. Men Stäppvargen i början av boken är också han avtrubbad. Dagen före Maskeradfesten betonar Hermine, något hon kallar "evigheten". Det rike, de verk av genier, en styrka inom alla de som kan förmedla känslor. En intressant aspekt där är den privata känslan och den gemensamma. Harry fångas upp i det kollektivas dans, där Harry säger att han har "förlorat känslan för tiden". Karaktären Saxofonisten Pablos visdom är levd erfarenhet, en djupare insikt i den värld som finns inom ens egen själ. Pablos förmåga att flytta obehindrat mellan sina två saxofoner som han spelar symboliserar den perfekta integrationen av det andliga och det fysiska som Harry strävar efter. Tidigare hade Harry ansett den klassiska musiken en perfekt, transcendent sfär av det andliga med radiomusiken som hatad kontrast. Ett annat viktigt tema är där Goethe, Hermine, Pablo, och Mozart som rådgivare förklarar för Harry att skratt är rätt inställning till livet. Hans flykt till nöje och underhållning kan ses som en revolterande bearbetning av de mörkare sidorna av tillvaron, att måste man kämpa och samtidigt skratta åt världens röra. I Zolas naturalism fanns det inte så mycket humoraspekt.


Hjärnforskaren Walter Freeman menar att för att en människa ska lära sig något nytt måste gamla mönster i hjärnan suddas ut. Det kan man göra vi utsläpp av vissa neurokemiska substanser. Dessa utsläpp ökar kraftigt när man lyssnar på musik. När våra förfäder dansade var det just detta som hände, gamla mönster i hjärnan suddades ut och nya strukturer byggdes upp. Freeman menar att denna hjärntvätt kan vara positiv. Det beror på vad det budskapet är. Kan då även återkommande litterära fantasistrukturer, kontraster, böckers karaktärer förstås i mer eller mindre hög grad och på olika sätt ju mer man läser? Upptäcker och uppskattar man hela tiden nya "saker" allt eftersom. Funderar fantasin som ett spel mellan tankar, där vi vaknar till? Lyckas vi förlänga vår barndoms fantasi till att omfatta andra aspekter av livet där våra gamla cellmönster suddas ut och nya strukturer byggs upp? Alla har olika sorters fantasiupplevelser. Men man skall kanske akta sig för att döma ut det man bara förstår en bråkdel av - det är att gå upp i helheten som gör det. Osannolika händelser eller vardagsfantasier som något som bryter en enkelspårig verklighetsuppfattning, tristess.



Fantasiporträttet av Goethe, som eggar Harrys självgoda glöd. Som Hermine påpekar i sitt utbrott har Harry begått samma misstag som han anklagade professorns fru för. Harry egen omhuldade fantasibild av poeten var lika subjektiv och egennyttig som porträttet. Hermines kritik visar att alla representationer är tolkningar, vardera från en annan vinkel. Varje representation kan ibland lyckas på sitt sätt, men de stora bestående privata detaljintrycken är begränsade. När man som Harry på dansgolvet plötsligt fick en delad gemensam upplevelse som både var fysisk och psykisk. Denna drift som även är den bild man vill ha av en sexuell upplevelse. De intrycken stannar, kanske för evigt? Detta talar mot att de filosofer som menar att det finns en klyfta i det som uppfattas, en identifiering av det som är mentalt mot det som är fysiskt. Psykologiska karaktärer i böcker kan vi möta, och framställa som allmän föreställande bild på avstånd eller igenkänning med oss själva. Film, musik kan vi röras av och höra. Fantasin kan återuppväcka subjektiva objekt, funderingar, nytt eller gammalt som tidigare upplevts. Men det finns en viktig psykologisk aspekt där man genom andras föreställande får syn på och ser ett gemensamt större sammanhang om våra drifter, vår verklighetsupplevelse och vår fantasi. Detta uppskattade jag i Stäppvargen, kanske mer än i Therese Raquin.

Fick en fråga på biblan om denna äldre generationens tyska författare Ingrid Noll. Märker annars inte särskilt av att tyskspråkiga bokmässa händer just nu. Reserverat Elmiger. Lynnar på Unbehagen med Nina Hagen. Och Losoul feat Malte - You know. Bläddrat lite i Valeire Mrejan och funderar vad för fragmentromaner jag egentligen gillar och över artikeln Romanens slut i Aftonbladet. Jag är lite skeptisk till fragment a la Mrejan, vill hellre ha långa meningar i romanform...Även lyssnat på Johnny Cash eftersom en av den turkiska Alif Shafak som är en urbra berättarstorys ena huvudkaraktär gilla Cash.

Bläddrat lite i Valeire Mrejen och funderar vad för fragmentromaner jag egentligen gillar och över artikeln Romanens slut i Aftonbladet. Jag är lite skeptisk till fragment a la Mrejan, vill hellre ha långa meningar i romanform...

Reseverat Katarina Frostensons nya diker.Bytt bort Billy Bragg - Talkning to the taxman about poetry för lite upptempo att städa till Buzzin Fly (Ben Watts sjivbolag)

Kvällens undran är över det här med referensletande i postmodern tid, läste om Lorcasamplingar ur "Fjärilens förbannelse" i ny bok och journalisten som skulle läsa på men lånade "fel" översättning, vad samplar man egentligen då?!?