Novell - Stamford Brook - En tillfällig lösning på bostadsbrist

”Jag ser alltid till att gömma undan pengar så att jag kan köpa mjölk åt barnen,” säger hon. Hon pekar mot ett av skåpen i köket. Jag nickar. ”Får jag röka härinne om jag sätter på köksfläkten, eller vill du jag ska gå ut?” frågar jag. ”Ja, nä…eller jag menar det går bra,” svarar hon. ”Bjuder du på en? Jag röker egentligen bara när jag har fått tag på en limpa av någon billig sort, om min syster köpt med sig från Gdansk.” Jag skjuter fram min ask med Marlboro lights. Hon tar en cigarett varsamt ur paketet och sätter sig på andra sidan av köksbordet. Jag stoppar in flyern från en Northern soulklubb jag använder som bokmärke och lägger boken åt sidan. Jag känner att hon vill prata. Hon tar nervösa bloss på cigaretten, som om det var mitt kök vi satt i och inte hennes, som om det var hon som hyrde ett rum av mig. Tanken slår mig att det på något konstigt sätt är jag som har övertaget om situationen, hon är ju så beroende av extra pengar. Hon tittar ner på boken. ”Vad tjock den är, handlar den om Ingrid Bergman?” Jag säger att det stämmer och att jag köpte den för ett tag sedan i en second handaffär, men inte hunnit med att läsa den förrän nu. Hon frågar om jag ser mycket på film och jag svarar att jag gick en del till cinemateket i Hammersmith när jag pluggade, eftersom jag hade chansen att köpa billigt medlemskort då och att jag funderar på att bli medlem igen nu när det börjar dra sig mot höst. Hon ler och säger att film, det tycker hon också om, men hon ser mest på tv. Hon kan ju inte lämna barnen ensamma hemma och hon har ju ingen man att gå på bio med. Jag påpekar att jag faktiskt ofta går på bio själv, att det är ganska många som gör det, speciellt om det är ett cinematek. Hon tittar lite förvånat på mig och muttrar någonting om barnen igen.  Irene är ständigt orolig över barnen och pengar och har ett ganska komplicerat förhållande till män, har jag förstått. Hon har redan berättatdet mesta av sin livs historia för mig. Det betade hon av redan en av de första kvällarna, när hon kom och knackade på dörren för att fråga om jag ville smaka på lite polsk mat och bjöd ner mig i köket. Irene är född i Warsawa men gav sig iväg till Italien och Rom när hon var sjutton för att försöka samla ihop pengar. Hon blev inte kvar där så länge, efter bara ett par månader blev hon med barn och fick sparken från restaurangen där hon jobbade som servitris. Hon hade en bekant som jobbade på ett café i London och bestämde sig för att flytta hit. När hennes son föddes slutade hon jobba och har levt på socialbidrag ända sedan dess. Hennes dotter, Livia föddes fem år senare och det är dotterns rum jag hyr tillfälligt. Hon harnu hunnit bli fem år och är ganska arg på mig. Hon gillar inte riktigt att jag är där och att hon måste sova hos mamma. Sonen Gregor tycker det är roligare att ha mig där, Irene har nyss kämpat för få råd att köpa en begagnad dator åt honom och han blir glad när jag erbjuder mig att instruera honom lite om hur man använder Word. Fast han är arg att Irene inte har köpt till en mus, eller ”mouth” som hon uttalar det och som gör honom väldigt irriterad. ”Mouse, heter det!” Han verkar skämmas lite över sin mamma och speciellt arg blir han när hon börjar tala om att skaffa sig en man. Irene har berättat att hon bara varit med två män i sitt liv. ”Första gången jag låg med en man, så blev jagmed barn och andra gången jag låg med en man så blev jag med barn.” Ingen av dom verkar ha varit mer än en flyktig kontakt, jag tror inte ens de vet om att de överhuvudtaget har barn med henne. Hon får i alla fall inga pengar av dem. Så hon vandrar mellan oro över att hon skall råka illa ut igen och en dov förhoppning att hitta någon man som kan hjälpa till med försörjningen. Jag tror inte det finns någon romantisk förhoppning med i bilden. Hon är för sliten av ett hårt liv fyllt av besvikelser. 
 ”Min pappa är god vän med Polanski och min bror har jobbat som ljudtekniker för Kieslowskis filmer,” säger Irene. Jag blir mäkta imponerad. Veronikas dubbelliv är en av mina favoritfilmer och jag älskar serien med den Blå, den Röda och den Vita filmen också, de som Kieslowski gjorde under temat av färgerna från den franska trikoloren. Jag berättar för Irene att jag ibland brukar tappa upp ett bad, göra en kopp te, tända ljus och sedan sjunka ner i vattnets värme med filmmusiken till Veronikas dubbelliv i bakgrunden. ”Jo, min bror jobbade med ljudet för den filmen,” säger hon. Vi pratar lite till om film och Irene propsar på att bjuda mig på mer av den polska inlagda gurkan och korven som hon märkte att jag blev förtjust i då den där första kvällen jag bodde i huset. Hon slappnar av när hon märker att jag lyssnar intresserat till det hon har att berätta. Och plötsligt känns det inte som att hon känner sig underlägsen längre, det känns bra jag går och lägger mig någon timme senare lite mer väl till mods över boendesituationen.
 
När jag stiger av vid Stamford Brooks tunnelbanestation efter jobbet, dagen därpå, så funderar jag lite på om jag ska handla mat och bjuda henne och barnen på middag. Jag går iväg till Marks & Spencers och plockar lite i hyllorna, först på underklädsavdelningen, och sedan i mataffären. Irene har ingen tvättmaskin så det blir till att gå till en tvättomat och det är ju inte alltid så roligt så jag kanske borde skaffa mig lite mera trosor och linnen, tänker jag. Fast samtidigt vet jag ju inte hur länge jag skall bo där, det är ju bara en tillfällig lösning och tidigare på dan hade jag ringt på en annons om en lägenhet i Notting Hill. Men jag vet med mig att det är många som vill bo i det området och man är ofta många som tittar på rummen. Hur som helst hade jag fått en tid att komma dit. Jag köper tre par enkla svarta trosor, köttfärs, potatis, soya och grädde. Skall jag laga något svenskt blir köttbullar säkert bra. Väl ute på gatan igen, bestämmer jag mig för att ta vägen om den lilla svenska restaurangen som jag av en slump nyss upptäckt ligger i närheten. Där kan manbläddra i Veckorevyn, äta renskav och köpa svenska matvaror. Jag blev helt till mig när jag kom in där första gången och såg påsar med Djungelvrål. Hur mycket anglofil jag än är så finns det saker jag saknar från Sverige. Jag hejar glatt på tjejen från Östersund som står i kassan och står och pratar lite jobb en stund. Jag har ett vikariat på en översättningsbyrå som sysslar med EU manualer och sitter och korrläser texter på svenska. Jobbet kommer ta slut om en vecka och jag påminner mig själv om att jag måste ringa till Rekryteringsföretaget jag är anställd på för att meddela det. Efter en halvtimme inser jag att jag måste gå hem med matvarorna, köper burken med lingonsylt som var själva anledningen till att jag gick dit, ropar hej då till den finlandssvenska ägaren till stället och börjar gå hemåt. Det blev aldrig några köttbullar den kvällen. När jag kliver in genom ytterdörren möts jag av ett högljutt sammelsurium av röster. Det är folk överallt och jag blir lite förvirrad över om jag ska presentera mig för männen som står och pratar i hallen eller inte. De verkar inte bry sig så mycket om mig så jag går vidare in i köket och hittar Irene där som står och ser olycklig och stressad ut. En storväxt kvinna med väldigt uppsprejat blont hår står och skriker åt henne på polska. Det tar säkert tio minuter innan jag blir tillräckligt synlig för att hon skall sluta. Då ler kvinnan ett stort teatraliskt leende mot mig och ropar ”Maaria, nu skall vi prata Ingmar Bergman. Vill du ha vodka?” Jag säger försiktigt nej tack, men har snart ett glas med två delar vodka och en del äppeljuice i handen. Jag smuttar lite på den och försöker att inte grimasera, medan kvinnan håller en lång monolog om Ingmar Bergman och Dramaten i Stockholm och om någon man som finns där.
Hon gestikulerar yvig när hon pratar och små doftmoln av väldigt stark perfym strömmar emot mig varje gång hon viftar med armarna för att som den värsta operaprimadonnan markera sina ord. Jag får knappt en syl i vädret och står förbluffad och undrar vem i hela världen hon kan vara, men jag ler så artigt jag kan och nickar lite då och då för att instämma i det hon säger. Det tar en lång stund innan jag förstår att hon är Irenes syster som hastigt bestämt sig för att resa till London för att hälsa på. Fast, hälsa på och hälsa på, det blir senare klart för mig att det mer handlar om en krigsinvasion. Irene fick kämpa i tio år för att få socialen att ge henne en adekvat bostad, med rum till båda barnen. Huset hon, och just nu även jag, bor i är ett litet snabbproducerat engelsk typ av radhus och tydligen kommer det ibland dit folk helt oanmälda för att bo hos henne, utan att hon har den minsta chans att invända mot det. De betalar henne inte ett öre, eftersom de menar att hon ju inte betalar hyran själv och därför kan de ju alla utnyttja systemet. Så, nu har hennes syster kommit dit och i farten bjudit dit en massa folk på fest. Jag tror inte hon egentligen känner ens hälften av dem, de flesta har kommit dit i grupp med någon ytligt bekant till henne med förhoppningen om gratis vodka. Jag ser hur Gregor sitter i ett hörn i köket och ser minst lika beklämd ut som sin mamma. Fast mindre trött och mera arg. Jag lyckas till slut slita mig bort från systern för att gå bort till honom. Jag känner mig helt utmattad av alla de skrikiga polska rösterna som svärmar runt omkring mig och föreslår att vi skall gå upp på hans rum så att jag kan hjälpa honom med att göra läxan tills imorgon, men han svarar att han vill stanna hos sin mamma. Som tioåring har han inte mycket makt i sammanhanget men han verkar göra ett tappert försök till att vara moraliskt stöd åt henne. Jag blir rörd och ledsen. Det känns som om han varit med om det här många gånger förr, när jag ser hur han tittar på Irene ser jag spår av både avsky och kärlek. 
 En timme senare, när en väldigt full och burdus man försökt prata med mig på bruten engelska
lite väl länge, så ger jag Irene en ursäktade blick och går upp för trappan till rummet på övervåningen. Längst upp i trappan sitter Livia med en docka hårt i famnen. Hon kan inte sova förstås, med allt skriket. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra utan sätter mig jämte henne en liten stund. Vi säger inte så mycket, vi bara sitter där. Till slut säger hon att dockan ska sova, reser sig och går iväg. Jag går in och lägger mig med kläderna på. Det känns tryggare, ifall någon full person skulle få för sig att komma in i mitt rum mitt i natten. Jag somnar till slut men sover oroligt.