Uppsats 7.5 poäng Latin Love Poetry - Ovidius - Ars Amatoria

Diktverkets komposition, som helhet

Ars Amatoria är ett didaktiskt elegiskt diktverk i tre böcker som syftar till att lära ut konsten att förföra. Den första boken riktar sig till män och lär dem hur man ska förföra kvinnor, den andra boken, även den riktad till män, lär en hur man behåller en älskare. Den tredje riktar sig till kvinnor och lär ut förförelse teknik. Den första boken inleds med en åkallan till Venus som genom henne ger sig Ovidius rollen som en praeceptor amoris (1,17) en lärare av kärlek. Ovidius beskriver de platser man kan gå till för att hitta en älskare, som teater, stranden eller arena, och även förföra henne i hemlighet på en bankett. Ovidius betonar hur man ska bevara sin skönhet och ställer den naturliga skönheten mot lyx och rik extravagans. Mytologiska toper omfattar Våldtäkten av de Sabinska kvinnorna, Pasiphae och Ariadne. Bok 2 åberopar Apollo och börjar berättelsen om Ikaros. Ovidius fortsätter med sina råd tex att älskande skall undvika att ge alltför många gåvor, lägga manken till utseendet, dölja otrohet, ge komplimanger till kvinnorna och ställa sig in hos deras slavar för att vinna sin älskares förtroende . Man ska oberopa Venus för fortplantning. Ovidius varnar om Vulcans sätt att falla för Venus och Mars. Boken avslutas med att Ovidius ber sina "elever" att sprida hans rykte. Bok 3, inleds med en hyllning till kvinnors förmåga till att stå inför kärlekens olika aspekter. Ovid ger kvinnor detaljerade anvisningar om utseende och säger åt dem att undvika alltför många utsmyckningar. Han råder kvinnor att läsa elegisk poesi, lära sig att spela spel, ligga med människor i olika åldrar, flirta, och hyckla. Genom hela boken skriver Ovidius lekfullt, samt delvis kritiserar sig själv och ångrar sina didaktiska uppmaningar till männen genom till exempel den mytologiska grekiska historien om Procis och Cephalus. Boken avslutas med hans önskan att kvinnor bör följa hans råd och sprida hans rykte - Naso magister erat, Ovidius var vår lärare. (Ars Amatoria, A. S. Kline översättning 2001 samt Encyclopaedia Britannica Online)
Ars Amatoria blev vida spridd i Rom, men det är kanske viktigt att påpeka att det finns en tidigare grekisk variant, skriven av en kvinna. Philaenis av Samos (grekiska: Φιλαινίς ) var en grekisk författare som levde under kring 200-talet f. Kr. En avskrift av manuskriptet har återfunnits bland papyrussamlingen Oxyrhynchus papyri. Endast lite är känd om Philaenis liv. Hon föddes troligen på ön Samos och var dotter till Okymenes. Philaenis försörjde sig troligen som kurtisan och levde under en tid ihop med diktaren Aeschrion av Samos. Utifrån sina erfarenheter sammanställde hon skriften "Om kärlekens konst" (Ars amatoria). Philaenis beskriver hur man gör inviter (peri peirasmon) och fortsätter med förförelse genom smicker och hur man kysser (peri philematon). Skriften beskriver vidare även användandet av kosmetika och afrodisikum (peri aphrodision) samt samlagsställningar och vissa abortåtgärder.Tonen är enkel och saklig och inte lika vidlyftig som Ovidius. (Encyclopaedia Britannica Online)
Diktverkets komposition/innehåll (några av de enskilda dikterna)
En jämförelse i komposition
Julian Mays översättning av bok 3.1, 1930
Woman cannot resist the flames and cruel darts of love,
shafts which, methinks, pierce not the heart of man so deeply.
Man is ever a deceiver; woman deceives but rarely.
Make a study of women,
you'll find but few unfaithful ones among them.
False Jason cast off Medea when she was already a mother,
and took another woman to his arms.
It is no thanks to thee, O Theseus, that Ariadne,
abandoned on an unknown shore,
fell not a prey to the birds of the sea.
A. S. Kline översättning 2001
Women don't brandish flames or cruel bows:
I rarely see men harmed by their weapons.
Men often cheat: it's seldom tender girls,
and, if you check, they're rarely accused of fraud.
Falsely, Jason left Medea, already a mother:
he took another bride to himself.
As far as you knew, Theseus, the sea birds fed on Ariadne,
left all by herself on an unknown island!
Forntid och medeltid: accentvers - kollektiv tillägnelse/Ca 1650 - ca 1930: metrisk vers - deklamation/ Ca 1900-talet: fri vers - tyst läsning
Diktens formella grepp såsom rytmer och klanger gör sig bäst vid ljudande läsning. De traditionella metriska greppen måste sägas vara primärt muntliga. Talad vers är också situationsbunden på ett annat sätt än den som läses i ensamhet på så vis att uppläsaren säkert framhävde sådant som passade den aktuella publiken. Äldre tiders versteknik är avpassad för högläsning och går inte fram lika väl vid vår tysta läsning. De muntliga greppen har haft försteg vid utformningen av dikt ända fram till ca 1900, och då uppstod mycket riktigt en helt annan sorts formgivning. 1900-talets modernistiska dikt är avsedd för tyst läsning och kommer i sin tur inte riktigt till sin rätt vid deklamering... Oraturens skalder har i vetskap om detta utvecklat en serie poetiska grepp såsom fasta formler, enkla ord och korta meningar. Oratur innehåller många fler metriska grepp än dikter avsedda för tyst läsning. Också därigenom avviker den muntliga dikten från vanligt tal. Den som komponerar sin dikt under själva framförandet behöver de formelartade uttrycken som vilopunkter, ställen där talaren samlar sig och där lyssnaren får tid att återfinna tråden. Medeltidens mest använda versmått, knitteln, ter sig ur denna synvinkel lika smidigt och böjligt som Homeros hexameter, båda versmåtten fungerar väl vid oratur.(Åttapunkter till en förnyelse av versläran, tryckt i konferensvolymen Rytm och Dialog. Göteborg, 2003 (Skrifter utg. av Centrum för Metriska studier. 14))

Jag anser att översättningen från 1930 av de två exempeln tar bäst vara på den ljudande läsningen enligt den tradition av metrisk vers som förekom i samtiden med viss hänsyn till deklamation. Jag kan inte latin men gissar att översättningen från 2001 ligger närmare en direktöversättning utav själva ordföljden i orginal, men har förlorat mycket i översättningen. Frågan är ju då vilket man ska föredra? Nu är det ju bara vi ett fåtal tillfällen vi läser högt och i modern dikt ser man ju ett utbyte till tyst läsning (och även till grafisk formgivning av dikter), menat för ögat och inte för örat. Kanske att ändå 1930-talets blandning av ljudlig bild, i alla fall en strävan efter vilopunkter, ställen där talaren samlar sig( ordet "methinks" som kan läggas mycket tyngd på och ger avbrott och eftertanke) och där lyssnaren får tid att återfinna tråden, blandning av muntlighet och skriftlighet bör föredras, snarare än att översätta en komposition modernt så att själva innehållet, vad dikten berättar om för historia är det första (och ibland kanske det enda) man uppfattar. Personligen gillar jag det dramatiska i" It is no thanks to thee, O Theseus, that Ariadne, abandoned on an unknown shore, fell not a prey to the birds of the sea." snarare än det faktiska "As far as you knew, Theseus, the sea birds fed on Ariadne, left all by herself on an unknown island!"
Analys av innehåll, exempel
Om versmåttet
Ars Amatoria består i elegiska kupletter, snarare än daktylisk hexameter som var mer vanlig i samband med den didaktiska dikten.
Elegiska kupletter består av alternerande rader daktylisk hexameter och pentameter: två daktyler följt av en lång stavelse, en cesur där två eller flera daktyler följs av en lång stavelse.Följande är en grafisk representation. En lång stavelse, u a kort stavelse, och U antingen en lång eller två korta:
- U | - U | - U | - U | - u u | - -
- U | - U | - || - u u | - u u | -
Formen användes under antiken som kontrasterande där den ökande effekten av den första versen sattes i funktion med en fallande kvalitet i den andra. Detta sammanfattas i en rad från Ovidius Amores I.1.27 Sex mihi surgat opus numeris i quinque residat.(Encyclopaedia Britannica Online)
Relationen mellan författare, diktarröst och personerna i dikterna
Ovidius föddes i Sulmo (Sulmona), i en Apenninska dal öster om Rom, i en riddarfamilj, den 20 mars 43 f.Kr. Han utbildade sig i Rom i retorik utav Arellius fuscus och Porcius Latro med sin bror. Hans far ville att han skulle studera retorik för att bli advokat. Seneca den äldre har påpekat i en text att Ovidius tenderade att intressera sig för de känslomässiga, inte argumenterande politiska aspekterna utav retoriken. Han hade gift sig tre gånger och skilt sig två gånger när han var trettio år gammal, han hade bara en dotter som så småningom gav honom barnbarn. Hans sista fru var en del av den inflytelserika gens Sulpicia och skulle hjälpa honom under hans exil i Tomis.
Ovidius, (liksom de andra kanoniska elegiska skalderna) tar på sig en berättarröst i sina verk som betonar subjektivitet och personlig känsla. Catullus, Tibullus och Propertius verkar ha har inspirerats delvis av personliga erfarenheter medan Ovidius anses tagit på sig en berättarröst i sin poesi som är mycket mer känslomässigt olåst från hans älskarinna och mindre involverade den unika subjektiva känslomässiga realismen hos den andra elegisterna. Forskare på området anser att ur bristen på vittnesmål som identifierar Ovidius Corinna med en verklig person kan man dra slutsatsen att Corinna aldrig var en verklig person och att Ovidius förhållande med henne är en uppfinning för sina elegiska projekt. Viktigt att påpeka är att eftersom vi vet att Ovidius var gift tre gånger att mödrar och legetima fruar är mindre skildrade eller osynliga i många genrer av den grekiska och romerska litteraturen. De är i allafall mindre synliga än tillfälliga sex partner eller förrådda kvinnor, och övergivna hustrur, såsom gudinnan Juno och dödliga Oinone, Deianeiras och Medea. Ovidius narcissistiska erotiska poesi fortsätter genom detta mönster att skriva om att flirta och förföra, inte familjelivet.(Procul Este parentes: mammor är Ovidius metamorfoser. Publikation: Helios Datum för publicering: 22-september-06 Format: Online Fullständig artikel Titel: Procul Este parentes: mammor är Ovidius metamorfoser. (Essä)) (Encyclopaedia Britannica Online)
Berättarröstens inställning: hur ser författaren/berättaren på kärlek, erotik och sin älskande?
Romarna trodde att män ska vara aktiva deltagare i alla former av sexuell aktivitet. Passivitet symboliserade en förlust av kontrollen, den mest värdefulla romerska dygden. Det var socialt och juridiskt godtagbart för män att ha sex med både kvinnliga och manliga prostituerade liksom slavar, så länge som det romerska mannen var aktiv partner. I lagar som Lex Scantinia, Lex Iulia, och Lex Iulia offentliggörs reglerna mot samma kön verksamhet bland friborna män, Lex Scantinia samt särskilt lagstiftning för hur den romerska militären lagt straff på samma kön sex. En man som tyckte om att vara "under" hette pathicus eller cinaedus, ungefär översättas med "botten" i modern sex terminologi, och ansågs vara svaga och feminina. Slavar betraktas som förnybara energikällor, och kunde såsom saker användas fritt för sex lagligt, trots att, till skillnad från sex med motsatt kön, samma kön sex med slavar inte uppmuntrades som en form av sexuell njutning. I själva verket var dessa snarare ses som ett sätt att visa makt över och straff för dåliga slavar. (Encyclopaedia Britannica Online)

Woman, feel love, melted to your very bones,
and let both delight equally in the thing.
Don't leave out seductive coos and delightful murmurings,
don't let wild words be silent in the middle of your games.
You too whom nature denies sexual feeling,
pretend to sweet delight with artful sounds.
Unhappy girl, for whom that sluggish place is numb,
which man and woman equally should enjoy.
Only beware when you feign it, lest it shows:
create belief in your movements and your eyes.
When you like it, show it with cries and panting breath:
Ah! I blush, that part has its own secret signs.

Ovan citat är en avslutande sexinstruktion i Ars Amatoria 3 (Ars Amatoria, A. S. Kline översättning 2001) som inte är så olika dagens sex och samlevnadsprat i pressen. I Aftonbladet 13 juli 2005 skriver Sara Milstead om problemen med att hitta ett kvinnligt kemiskt preparat som Viagra och att upp till 30% av kvinnor inte har någon sexuell lust. Surfar man lite till hittas många brydda män som undrar "Hur vet jag att hon inte fejkar?"på relationsforum. Därför är det intressant att även Ovidius tagit upp detta.

Ovidius gifte sig först ung, ett dåligt val. Hans andra äktenskap var även det en kortlivad union, men minst skandal utan denna gång (tr. 4.10.71-2). Det tredje bröllopet var det mest stabila. Även om sexuella förbindelser med många partners kan tyckas ha varit hans poetiska personas favorit spel, så syftar Ovidius på att bara de ärbara i "verkliga livet" gällde och att han var en som "kunde stoltsera med ett hjärta lyhörd för Amors pilar" (en reminiscens från Tr. 4.10.65-6). Ovidius skröt i den sista dikten i Tristia (5,14), om sin tredje, lojala hustru. Han jämför vidare sina lidanden som lojal make till den legendariske Penelope, Andromache, Alkestis, Evadne och Laodamia fordom Vilka är dessa kvinnor? De är mönster av moderskap och äktenskaplig trohet intill döden - och utanför. Den romerska mor som inte var obestämd förmyndare (tutela mulierum Perpetua) eller under inflytande av sin man (i Manu mariti) kunde manövrera ganska bra på handel, personliga finanser och överföring av rikedom. Denna handlingsfrihet förelåg trots att de hade rättsliga begränsningar på grund av den "svaga könet." Ovidius romanisering eller romersk förkärlek för Greklands hjältinnor speglar detta en eftersträvan för större romersk frihet för kvinnor, även rätten till sexuella relationer.(Procul Este parentes: mammor är Ovidius metamorfoser. Publikation: Helios Datum för publicering: 22-september-06 Format: Online Fullständig artikel Titel: Procul Este parentes: mammor är Ovidius metamorfoser. (Essä))
Idéhistoriskt: vad hittar du om romarnas inställning i dessa frågor som inte stämmer med vår kulturanalys, diskutera och problematisera.
Ars Amatoria 3,113-28 Take care with how you look.
when his outer layer was seven hides of an ox?
There was crude simplicity before: now Rome is golden,
and owns the vast wealth of the conquered world.
Look what the Capitol is now, and what it was:
you.d say it belonged to a different Jove.
The Senate-House, now worthy of such debates,
was made of wattle when Tatius held the kingship.
Where the Palatine now gleams with Apollo and our
leaders,
what was that but pasture for ploughmen.s oxen?
Others may delight in ancient times: I congratulate myself
on having been born just now: this age suits my nature.
Not because stubborn gold.s mined now from the earth,
or choice shells come to us from farthest shores:
nor because mountains shrink as marble.s quarried,
or because blue waters retreat from the piers:
but because civilisation.s here, and no crudity remains,
in our age, that survives from our ancient ancestors.

I Ars Amatoria tar Ovidius här upp de moraliska aspekterna på kulturfenomenet i hans egen nutid i kontrast till dåtiden. De ekonomiska överväganden utgör ett problem för poeten, en kontrast dras i former av även arkitekturellt utseende, mellan de primitiva platserna i Rom och och dagens stad i all sin prakt, och andra, de sammanhang där rikedomar prydde folket i samtida Rom och där längtan efter enkelheten i det förflutna tjänade som en symbolisk grund för en moralisk diskussion om kvinnlig kroppslig utsmyckning. Inte bara Ovidius kombinerade dessa två olika tankegångar. Flera poeter uppskattade det enkla livet av jordbrukaren som leddes både av den tidiga romarna och i guldåldern. Skaldens tankegång och interna konsistens är en sekvensen av tanken som kan sammanfattas enligt följande: strävan efter skönhet är önskvärt, det kan vara sant att kvinnor i det förflutna inte använde skönhetsmedel, men de levde i en svunnen tid och att uppskatta omfattningen av denna skillnad mellan förr och nu, var bara att titta på den fantastiska moderna staden Rom och kontrastera denna med hur det måste ha en gång varit. Ovidius föredrar den nuvarande ålder, men inte på grund av de samtida rikedomarna.
Ovidius ville omdefiniera begreppet förförelse genom smink, kläder, hår och andra skönhetsattribut som ett sätt att placera betoningen även på urban konst än dess extravagans: om kvinnan måste genomgå smärtor för sitt utseende, kan den önskade effekten uppnås även utan onödiga kostnader. Alltså guld och ädelstenar är uttryckligen förbjudet:
(129-32),

You too shouldn't weight your ears with costly stones,
that dusky India gathers in its green waters,
nor show yourself in stiff clothes sewn with gold,
wealth which you court us with, often makes us flee.

(Ars Amatoria, A. S. Kline översättning 2001) (Ovid and Cultus: Ars Amatoria 3.113-28 Author(s): Patricia Watson Source: Transactions of the American Philological Association (1974-), Vol. 112 (1982), pp. 237- 244 Published by: The Johns Hopkins University Press)

Filosofen Heidegger relaterar den moderna människan mot den antika och menar att vi kommer aldrig att kunna uppleva och begrunda vad som hänt så länge som människan slösar bort sin tid på ett rent förnekande av historisk ålder. Människan kan inte förstå något om någonting i sig annat än sin egen skildring och kommer alltid stirra med blindhet i förhållande till det historiska ögonblicket. (Heidegger, essä, The age of the world picture sid 136) Han menar att varje historisk tidsepok har ett särskiljande sätt i motsats till andra, det har också, sin egen uppfattning på begreppet storhet, men så snart det gigantiska i konsten anpassas och flyttas över från det kvantitativa och blir en särskild kvalitet, då blir det gigantiska en osynlig skugga som är gjuten runt allt överallt. (Heideggar, essä, The age of the world picture sid 136) Som jag nämnt hade man redan i Rom och på Ovidius tid en relation till vad som ansågs gammalt romerskt och modernt, Ovidius hyllade det gamla men föredrog sin egen samtid, det Heideggar menar är att vi gör detta i ännu högre grad sedan modernismens början, fast vi hyllar inte det gamla på samma sätt, vi anser att vi kommit på de flesta idéer själva.
När jag lyssnar på Maarja Talgre om Ovidius och Kärlekskonsten i ett radioprogram från P1s klassikerarkiv på podradio från Tisdag 01 september 2009 pratar hon om att Ovidius skrev om kärlek med tonvikt på lek. Att åtrån den lyckas kvinnan dölja, men inte mannen. Kärleken är en lek för stunden och den är lika för kvinnor och män. MEN att Ovidius var moralisten som levde i ett depraverat umgänge i Rom. Ovidius sa på äldre dar att han gjorde två felsteg under sitt liv, boken Ars Amatoria och hur han pratade öppet om sin egna dotters utsvävanden, något som ledde honom att skicka henne bort till en ö utan män och utan vin. Min slusats om Ars Amatoria i kontext med 2000-talet är att vi nog tror att vår syn på förhållanden, kvinnlig frigörelse, kärlek, erotik och skönhet är ett helt modernt fenomen. Vi tror vi är så speciella och att vår egna subjektiva världsbild kan inte föreställa sig att kontrasten mellan en utlevande extrovert kändiselit och livet i vardagen för den stora massan i stort sätt såg likadan ut för över 2000 år sedan i Rom. Att läsa Ovidius kan vara ett sätt att inse att våra egna subjektiva skildringar egentligen bara är den evigt existerande kärleksproblematiken härstammande från antiken som skrivs om och om igen och att den ständigt är aktuell, vare sig den är skriven av män till män, kvinnor till kvinnor, män till kvinnor eller kvinnor till män.