Innehållsförteckning, sid 2
Några inledande ord, sid 3
Peter Twists översättning av Eneiden och andra antiköversättningar på 1600 -
och 1700-talet, sid 4-7
Översättningens tillblivelse, sid 8-10
Översättningen i sitt bokhistoriska sammanhang, sid 10-11
Antikens storhet som en
allegori för Sveriges storhet - litterära strider om det gamla och det
moderna
Frankrike, sid 11
Sverige, sid 12-15
Svenska språket i relation till den frekventa användningen av franska
låneord i 1700-talets Sverige, sid 16-17
Eneidenöversättningar i svensk litteraturhistorisk referenslitteratur, sid
18
Eneidenöversättningar – en jämförelse, sid 18-21
Rättighetsaspekter på skönlitterärt skapande i 1700 och 1800-talets
Sverige, sid 21-23
Boktryckeribranschen - Frankrike, Italien, England m.fl.
Bakgrund, sid 24
Ett exempel på boktryckeri i Lyon, sid 24
Boktryckeriernas och förläggarnas kontroll och svårigheter, sid 24-25
Vergilius och andra klassiker på tryckeriet och i bokhandeln, sid 25-26
Den publicerade bevarade litteraturen i kontrast till de offentligt ej
bevarade smädesskrifternas, sid 26-27
Paskillernas lånade
bibliska auktoritet, sid 27-28
Läsaren på 1700-talet, sid 28-29
Litteraturkritik om versmått i 2000-talets bokrecensioner, sid 30-31
Några avslutande
ord, sid 31-32
Källförteckning, sid 34-36
Några inledande ord
Den bok jag valt som
bokhistorisk utgångspunkt är Peter Twists översättning av den
romerske skalden Vergilius Eneiden
från latin till svenska. Denna översättning av Eneidens
sex första böcker är från 1747, den är den första tryckta svenska
Eneid-översättningen, och den är dessutom den enda som gjort på prosa i Sverige.[1] Att
jag valt denna bok som studie i bokhistoria är för att jag har mest har
kunskaper om böcker och bokliga sammanhang från 1900-talet, och när jag började
forska blev jag intresserad av Eneiden
som del i det litterära system som fanns på 1700-talet. Även se hur den förhåller
sig bokhistoriskt bakåt, från 1600-talet, och tiden efter bokens utgivning,
1800-talet. Jag insåg även att den bokhistoriska studien av Eneiden som verk, gjorde att jag kunde tolka den nutida litterära
diskussionen av klassikeröversättningar från dagspressen med ett nytt intresse.
Dessutom är Peter Twist av personligt intresse då han dykt upp i
släktforskningspapper (hans faster Helena Twist är min anmoder).
De huvudaspekter jag
tar upp är: hur boken står i relation till en tradition av antiköversättningar
på 1600 - och 1700-talet generellt sett, hur den förhåller sig till senare
översättare av samma verk, samt relationen till översättningar av antikutgåvor
sett ur nutida litteraturkritik.
Jag har även valt att sätta in boken i två
specifika sammanhang: implikationer av språkpatriotism i förhållande till den i
1700-talets Sverige frekventa användaning av franska låneord, samt de
offentligt publicerade smädesskrifterna under 1700-talet. Jag relaterar även
översättningen till: antiken som förebild, rättighetsproblematik,
boktryckarbranschen, lite om Eneidens innehåll inom avbildning i
konstsammanhang och kort om 1700-talets läsare. Denna uppsats kommer
genomgripande ha en refererande karaktär, både av kurslitteratur samt egna
valda källor.
Peter Twists översättning av Eneiden och andra antiköversättningar på 1600 -
och 1700-talet
Peter Twist tog sig i mitten av 1700-talet
an att översätta Vergilius Eneiden
från latin till svenska. I antiköversättningarna från 1700-talets första hälft
var översättningspraktiken ganska homogen och präglades av tidens tänkande om
utilitarism. På 1700-talet fanns det alltså inte någon grupp som var
yrkesmässigt specialiserade på att skriva skönlitteratur. Termen skönlitteratur
användes inte förrän mot slutet av 1800-talet. I mitten av 1700-talet använde
man istället termen vitterhet i enlighet med Vitterhetsakademin som drottning Lovisa
Ulrika stiftade 1753. Kärnan i den
tidens begrepp om vitterhet var konsten att uttrycka något väl, även i skrift.
Det var inte att förmedla ett innehåll av idéer som var det viktiga.[2] Den stora merparten av 1600-talets översättare
hade varit präster, lärare eller administratörer – i egenskap av det sistnämnda
oftast med anknytning till utbildningssystemet.[3] Översättningarna under 1700-talet fortsatte
enligt samma principer och förhållanden, så det var enligt dessa Peter Twist
gjorde sin översättning. Han var själv kopplat till ett administrativt yrke,
han såg sin översättning ur ett utbildande syfte, men han var, vad jag förstår,
inte direkt kopplad till varken kyrkan eller var verksam som lärare. Peter Twists översättning följde alltså en
tradition från 1600- till 1700-talet. Hans Eneiden,
oavsett den förhöll sig till ett direkt statligt uppdrag eller inte, följde en
boklig grunduppgift. Att vara en produkt av en författare - som såg sig själv som statens lojala tjänare,
och hans verk - som hade som målsättning
att lära sina medmänniskor någonting. [4]
Peter Twist översatte endast ett
verk. Det fanns fler översättare under 1600 – och 1700-talet som också bidrog
bara med några enstaka verk i anknytning till den reguljära professionen.
Förutom översättningarnas lärande syfte kunde en boköversättning leda till att
översättaren nådde avancemang inom yrket.
Författarna i ämbetet hade två roller: dels sitt yrke och dels rollen
som diktare. Peter Twist arbetade som auskultant vid Svea Hovrätt.
Det är svårt att avgöra ifall Peter
Twist såg sig i en diktarroll enligt en traditionell ideologi, som bärare av en
högre förmåga, något som tillförde honom en särskild status.[5] Det var inte förrän slutet
av 1700-talet och under 1800-talet som en författare och dennes publicerade
verk ansågs relatera till ett budskap, djupsinne eller samhällskritik, istället
för stilens mästerskap, alltså författarens uttryckstalang. Inom ramen för det
intellektuella och dess moral fanns i 1700-talets mitt inte heller tron på egna
känslor eller en egen formulerad självständig mening, det som senare blev en
hyllning av det personliga jaget. Istället låg det en dygd i att utplåna jaget.[6]
En av de fåtal forskare jag hittat
som studerat Peter Twists översättning i ett svenskt bokhistoriskt sammanhang, med hänvisning till
1700-talet är antikforskaren Johanna Akujärvi vid Lunds universitet. Hon har bland
annat forskat om antika översättningars paratexter, d.v.s. saker
som författarnamn, titlar, illustrationer, förord och baksidetexter, och ser ett genomgripande tema i
antiköversättningar. Det utplånade jaget.
Ett flertal exempel på detta, i förorden, menar hon är återkommande, både i grekiska
och latinska översättningar till svenska. Ett flertal förord innehåller fraser
som för en (antik) översättningen är närmast obligatoriska. Förordet skrivs dels
som en gest mot läsare och dels relaterat till andra förmodade översättares
framtida översättningar av samma verk. Detta utplånade jag i förordens fraser om
bättre förmågor som kan göra bättre översättningar. Inom det utplånade
översättarjaget fanns också i förorden ett par meningar som var menade att
föregripa kritik genom att betona att översättningen var en produkt av
tidsfördriv. Översättaren framställer sig därför i många fall, i blygsam dager och
har anspråkslösa förhoppningar om mottagande.[7]
I samhället fungerade alltså författande
som merit vid tillträde till ämbeten inom den statliga förvaltningen. Ämbetsmännen
behövde en dokumenterad skrivtalang för att komma ifråga för avancemang. De
första spåren av individuella författare som skriver utanför det statliga systemet
(ämbetsverken, kyrkan, militären) kan spåras till sekelskiftet 1800. Men
fortfarande räknade författarna med stödet av inflytelserika och välbärgade
mecenater. [8]
Läsaren får därför i förordet även ta del av de gratulationer och dedikationer som
föregår själva läsningen av översättningen. Dedikationer och förord, tilltal,
stilnivå och ton växlar starkt beroende på maktförhållandet mellan företalare
och adressat. Redan under 1500-talet var den kulturella konvention som starkt
band samman text och röst, läsning, deklamation och lyssnande ett faktum och
detta fortsatte in på 1700-talet. Läsning med hög röst i olika former av social
samvaro, - inom familjen, mellan lärda,
i det mondäna umgängeslivet och i offentligheten började på 1700-talet avta. Det
var alltså först på 1700-talet som tyst läsning börjat bli vanligt hos bildade
läsare. Den läsare som författaren vände sig till under Peter Twist tid var
alltså i en brytpunkt mellan en läsare som läser för andra, en ”läsare” som hör
någon annan läsa, eller en läsare som läste för sig själv.[9]
För att förstå översättningspraxis under
1670- och 1680-talen, det vill säga ett drygt halvsekel innan Peter Twists tid,
är det värt att påpeka att under dessa årtionden stödde staten översättare, och
därmed blev översättningslitteraturens bidragsgivare mer angelägna om
bokutgivning. Även detta kan man uttyda i förtexterna genom att studera själva antalet
dedikationer. Ännu tidigare, främst på 1610-talet – och 1620-talen, var
dedikationsmottagarna av större spridning socialt sätt jämfört både tidigare
och senare under århundradet. Men under senare delen av 1600-talet finns det alltså
inte samma relation mellan författare och ett större antal dedikationer som en
direkt konsekvens av hög översättningsproduktion. Mot 1690-talet började publikberoendet väga
tyngre än det statliga och en översättningsverk började blomstra. Översättningslitteraturen
och nya utgåvor av översättningar tog under 1690-talet fart och fick då även en
mer mondän prägel. Översättningslitteraturen riktade sig inte i första hand
till ”de höglärda” utan till andra publikgrupper, det lärda systemets
lågstadium kan man säga.[10]
Akujärvi noterar att det i det långa
företalet i Peter Twists översättning av Eneiden
ges förklaringen att översättningen
gjorts: ” i anseende til Ungdomens tjenst, som winnlägger sig om bokliga
konster” och att den avser att belysa de ”besynnerliga swårigheter och konstige
tag hwaraf Maros dickter bestå.”[11] Av den anledningen håller han sig nära
förlagan, vilket, försäkrar han läsaren, inte inneburit att han gjort det lätt
för sig. Nej, det har:
kostat
mig en ganska stor och olika möda emot den plägsed, och hos en del öfwersättare
behagliga wanan, at alt för fritt och efter egit behag afwika ifrån sjelfwa
föreskriften, medelst tilläggande, aftagande och widlöftige omswef. [12]
Twist påvisar även i förordet det
riktiga i valet att översätta just Vergilius Eneid. Eneiden har ända sedan boktryckarkonstens
begynnelse tryckts i åtskilliga latinska upplagor. Den har fått ”månge och
wittre anmärckningar[…]af de lärdaste hjernor”[13] och av att ”månge
Furstar, Konungar och Keisare”[14] har läst boken. Texten har dessutom översatts till de flesta
europeiska språk – italienska, franska, tyska, spanska, engelska, holländska,
danska, polska, skotska – både på vers och prosa, ”hwaraf en del ganska långt
afwikit ifrån wår store Skald.”[15] Men det finns ingen
svensk översättning:
Wårt
k. Moders-mål det Swenska språket, som förmedelst sin ålderdom, sin märckeliga
djupsinnighet, sin renhet och lättflytande uttal och skrifwande, täflar med de
ädlaste språk uti Europa om företrädet, och wärckeligen nu efter des så flitiga
upodlande, öfwerträffar de fläste, hur länge och nästan ensamt måst sakna det
nöje, att se den Romerske Skalda-hjelten Maro uti Swensk drägt.[16]
Twist hoppas att Sverige nu skall
vara moget att ta emot Vergilius så som andra bildade européer gjort
Wid
mitt företagande af det stora och swåra Aeneidiska Skalda-wärcket, war jag
mycket twehugsen om sättet af öfwersättningen, antingen jag skulle giöra den
uppå wers eller obunden skrift-art.[17]
Två skäl säger Twist vägde särskilt
tungt för valet av prosa. Det skulle vara lättare att hålla sig nära förlagan,
vilket ändå inte vore en lätt sak, och arbetet skulle gå snabbare. Om tid och tillfälle gavs skulle Twist dock vara
villig att göra en versöversättning, om inte någon annan hann före. I annat fall föreställde sig Twist att han
skulle få en plats i den svenska Eneid-översättningstraditionen, då framtida
versöversättare skulle få en lättare uppgift eftersom de kunde falla tillbaka
på hans översättning. Den första kompletta
svenska översättningen gjordes sedan av Gudmund Jöran Adlerbeth 1804. I den
finns enbart en fotnot om Twists översättning.[18]
Översättningens tillblivelse
Förutom översättningen skrev han
hyllningstal till flera kungligheter och tillfällesdikter. Några år efter
översättningen skrev han även ett tiotal grift-
och bröllopstal till: Bedoire
1748, Bewij 1751, Brahe (bröllop) 1745, Brahe grav 1753, Cronstedt 1751,
Estenberg 1752, Horn/Gyllenstiern (bröllop) 1750, Hårleman 1753, Leijonstedt
1751, Polhem 1751, Rath 1753 samt Sjöblad 1751.[19] Dessa tal skulle kunna vara en studie i sig,
men jag nämner dem bara kort för att skildra ett möjligt socialt umgänge. Peter Twist
hade utbildat sig i (troligen) juridik på Åbo universitet mellan åren 1732 och
1734. I ett arkiverat dokument ges ett utlåtande:
Cancellisten i Kongl.
Majts och Riksens Kammar Collegio Carl Gustaf Boberg berättar at, ytter
föregångna Studier, hafwa öfwat sig med protocolletsförande wid åtskilliga
Rätter och det han under den i 5 år honom ombetrodde Cancellist tiensten, har
tillika blifwit brukad wid protokollet i högbemälte Kungl. Collegio. Auscultanten
i Kongl. Swea hofrätt Peter Twist är sedan han idkat Academiske retten skaper,
antagen År 1734 till Auscultant wid Högl. Kongl. Åbo Hofrätt, hwar ytter han
företrädt Extraordinarie Cancel liftsysslan wid Kongl General Krigs och
Leuterations Rätten samt änsaligen år 1737 in Octobri fådt tillstånd att uti
Kong. Swea Hofrätt Auscultera. Ifrån hwilka tvenne ställen han goda loford har
at upwisa.[20]
Att Twist endast översatte de sex första böckerna av Eneiden och inte de sex senare böckerna,
kan
enligt mig bero på att Peter Twist råkade i personliga bryderier. Genom sitt arbete som auskultant vid Svea
hovrätt fick han nämligen 1750 kännedom om att hans bror Johan Gustaf
Lagertwist (vilken han tillägnar den först utgåvan) efterlyses i hovrätten för
förskingring av pengar inom sitt ämbetsverk, riksbanken. I en notering om Peter
Twist och hans bror, står att brodern “synes varit en äfventyrlig person och rymde slutligen ur
riket; öfver denne ’Lagertwists adelsbref’ förekommer
flerstädes en versifierad satir.” [21]
Genom ett kort omnämnade med förklarande not i två brev från Carl von Linné
beskrivs att Johan Gustaf Lagertwist rymt till Danmark men infångats och
fängslats.[22]
I ett senare brev noteras: ”wij
hafwom och haf[t] den lyckan at hår i Upsala se Lagertwists 4 sedlar ibland de
studerande, som giort mig litet bryeri.”[23]
I en not 4 till denna kommentar står:
Hofintendenten
Johan' Gustaf Lagertwist, som Öfverassignerat 694154 dir kint på banken och
genom »brottslig connivence» med vissa banktjänsteman fått. assignationerna
godkända, rymde 1750. men ertappades och häktades. Som det emellertid ansågs
för bankens kredit skadligt, om tjänstemännens handlingssätt blefve allmänt
kändt, frigafs Lagertwist mot borgen, ställdes till ansvar endast för
öfverassignenng och dömdes att bota 3 % af den öfverassignerade summan (enligt
Fr. Silfverstolpes anteckningar om riksbanken)[24]
Bristande medel är nog en mindre
trolig förklaring till de uteblivna översättningarna. Peter Twist hade nämligen
tidigare fått en del av ett arv av sin mor och som i bouppteckningen redovisas den
som motsvarande ca 3000 kr.[25] En betydande summa på
1720- talet.
I Wrangels noteringar benämns Peter
Twist som: ”…en under 1700-talets andra fjerdedel
rätt flitigt uppträdande poet…”[26]
Wrangel
hänvisar sina uppgifter på en tidigare biografi om Peter Twist. I denna
biografi av Hammarsköld står det:
Hans [Peter Twist] prosa-öfversättning af
Vergilius (af år 1747) blef mycket tadlad. Föga bättre gick det några af hans
andra opera. På 1740-talet utgaf Twist en diktsamling Några Qwäden under enslig
Bo fattade, tryckt först i Westerås (u. å.) och så
i en andra upplaga i Stockholm och innehållande några temligen platta och
pjollriga tillfällighetsdikter jemte en något bättre »Herde-Dicht». Att denna
obetydliga diktsamling kunde utkomma i två upplagor, vittnar just icke
fördelaktigt om tidens smak. Men kritik fattades icke helt och hållet, hvilket
man finner af en satir Korta anmärkningar, som i tredje upplagan kunna införas,
der kritikern, sedan han förmodat
»wår Auctors hiärna lär i starcka
wätskor simma», till slut utropar:
Om uti Noæ arck wår Auctor hade warit,
Skulle man eij undra på om han förståndet mist,
Men skönt han war eij där ell* öfwer linien farit,
Lär om hans dårskap eij bland skalder blifwa Twist.[27]
Angående Peter Twists
tillfällesdikter och förmodade låga uppskattning under sin tid finner jag i
Wrangels noteringar även:
I
Benzelstjernas censorsjournal förekomma qväden af Twist på några ställen
omnämnda; och gjorde censor sjelf åtskilliga rättelser i poetens alltför
svassande och platta eller eljest olämpliga uttryck. Någon gång, t.ex. vid
Twists »Gratulation till landtmarskalken Tessin 1739», skickade censor skriften
»tillbaka oapproberad».[28]
Även
:
I en not i Benzelstjernas Censorsjournal,
utg. af Bygdén och Lewenhaupt, säges Twists tal på Riddarhuset 1743 »Swea
Giötba Trohets och Mandoms Lof», i hvilket Benzelstjerna gjort åtskilliga
rättelser, hafva utkommit i 8:vo tillsammans med [Carl Dahlmans] »Swenska
Red-Dejan» ; det utgafs emellertid äfven särskildt i 4:o.[29]
Översättningen i sitt bokhistoriska sammanhang
Under 1600-talet utkom i Sverige
4068 tryckalster, under 1700-talet 21941. Under 1600- och 1700-talen var
hyllningstal och äreminnen vanliga typer av publicerade tryckalster, framför
allt bland de något högre skikten i samhället. Retoriken hölls högt och man
skrev, eller lät skriva, dikter och tal till födelsedagar, vigslar, namnsdagar
och begravningar, samt vid andra viktiga händelser, som flyttningar och byten
av tjänster. Man lät även trycka dessa hyllningstal.[30] Denna sorts vitterhetstryck
gick med tiden om teologi som det största ämnet i bokutbudet. [31] Omkring år 1800 låg den
försålda upplagan av en svenskspråkig roman i genomsnitt på 700-750 tryckta exemplar.
Av detta gick en del till – märk väl manliga – professionella läsare: kollegor
till författaren, litteratörer, pedagoger, teologer, yrkesrecensenter. De
individuella köparna är inte särskilt talrika.[32] I början av 1700-talet
däremot, när bokmarknaden ännu var outvecklad, byggde bokpubliceringen ofta på
att en grupp utgivare tog upp subskriptioner på ett bokverk och sedan trycktes
boken om tillräckligt många var intresserade. Detta är fallet med Peter Twists
översättning och de ca 700 exemplaren tryckta böcker skickades till
abonnenterna. Vilka de var trycktes i boken i en alfabetisk lista, placerad
före själva översättningstexten.
Akujärvi uppfattar genom förordet
till Peter Twists prosaöversättning av den romerske skalden Vergilius Eneidens
sex första böcker - att Twist tycks ha översatt eller avsett översätta även de
sex senare böckerna. Men trots löftet om en fortsättning, (om boken fick ett
gott mottagande), noterar Akujärvi att inga fler delar kom ut. Hennes
resonemang kretsar kring att detta kan bero på att medel saknades eller ett
hypotetiskt dåligt mottagande. Att översättningen inte nämns i samtida
tidningar ser hon som en indikation på detta mindre positivt mottagande, men
tillägger att kritik i allmänhet undveks i bokanmälningar. Recensioner var ofta
rena innehållsreferat som ibland till och med kunde vara skrivna av författarna själva.
Akujärvi menar därför at recensioner inte är tillförlitliga underlag för
slutsatser om en boks mottagande. Hon resonerar att detta medför att dra
slutsatser om mottagandet genom bokrecensioner inte ger en hållbar slutsats om
mottagande. Något som hon ändå ser förstärker slutsatsen om ett mindre positivt
mottagande är hänvisningen från Lorenzo Hammarskiöld. Han skriver att ”Peter
Tvist var på sin tid mycket tadlad för sin olyckliga, i obunden stil
författade, Öfversättning af Vergilii Aeneis.” [33]
Antikens storhet som en
allegori för Sveriges storhet - litterära strider om det gamla och det
moderna
Frankrike
Striden mellan det gamla och det
moderna blev en litterär spänning i Frankrike på 1600-1700-talet. Det handlade
om huruvida kung Ludvig XIV:s tid kunde mäta sig med antiken och i vilken utsträckning
antiken kunde vara förebilden för samtida litteratur och konst. Fejden utlöstes
1687 då Charles Perrault deklamerade sin dikt "Le siècle de Louis le
Grand", i vilken han prisade Ludvig XIV:s tidsålder som ideal och
samtidigt ifrågasatte antikens förebildsfunktion. Striden kretsade kring två
motsatta estetiska modeller: principen att imitera förebilder, (antiken sågs som
ett absolut skönhetsideal som skulle efterföljas) och principen om geniets fantasi som skapar av sig själv. Om
man betraktar den samtida allmänna reaktionen, så behöll Perrault och hans parti
övermakten i striden. Striden ledde emellertid inte till någon entydig seger,
för den ena eller den andra estetiska modellen, utan efter hand rann fejden ut
i sanden.[34]
Sverige
För Sveriges räkning blev Karl XII:s
regering eller 1700-talets första decennier en egendomlig brytningstid inte
bara för svenska folket utan även för den svenska litteraturen. De svenska
arméerna vann osannolika segrar eller led de mest blodiga nederlag på fjärran
slagfält med sällsamma namn. Allt detta besjöngs och uttolkades i praktfulla
orationer vid universiteten eller på Riddarhuset, på latin eller på svenska. Samtidigt
blomstrade tillfällesdiktningen som aldrig förr vid bröllop och begravningar,
som om krigets stormar aldrig kunde störa borgerlighetens trygga moral och
fromhet. [35]
För att försöka förstå
antiklitteraturens, eller själva verket Eneidens
inflytande på svensk mark, kan det vara intressant med ett kort
hopp
till bildkonsten. De
allegoriska målningarna på de italienska plafonderna på Stockholms
slott
ger ett exempel
på en koppling till Peter Twists Vergiliusöversättning och visar dessutom
antikens betydelse i Sverige i 1700-talets mitt.
Den nuvarande byggnaden
av Stockholms slott är ritad av Nicodemus Tessin d.y.
och uppfördes på platsen efter att den medeltida slottsanläggningen Tre Kronor
hade förstörts i en häftig brand
den 7 maj 1697. Då Tessin avled 1728 färdigställdes slottet under ledning av Carl
Hårleman,
som ritade många av slottets ursprungliga rokokointeriörer. Slottet kunde
inte tas i bruk förrän 1754, då kung Adolf
Fredrik och drottning Lovisa Ulrika
flyttade in men en del invändiga arbeten pågick ända fram till 1770-talet.[36]
Carl Gustaf Tessin och Hårlemans delade en sparsmakad
stilkänsla och utdömde allt överflöd i inre dekorer, men ändå ansåg Tessin att
symboler var nödvändiga i konstskapandet:
Har
man av skilderier en angenäm anledning att lära, si väl gamla sagor som
verkliga tidshändelser; ty de flesta målare hava vinnlagt sig om en någorlunda
kunskap uti historien och dess tillhöriga stycken.[37]
Tessin drev konstens fostrande uppgift ännu längre. Han
förkastade den dekorativa utsmyckningen i de unga prinsarnas rum och hävdade
att väggarna var rätta platsen för undervisande scener.[38]
Tessin sysselsatte sig vid tiden för
slottsplafondernas tillkomst med att skriva en litterär drömfiktion. 1737 och
1738, mitt under det stormiga riksdagsvalet, författade Tessin fesagan Flickan från Fanö. Intrigen i detta verk
är en lättsam fantasifull lek. Konstteoretikern Strandberg menar att hans teori
är att det måste ha funnits en tredje man, som, på ett skarpsyntare satt än
Tessin, var kapabel till de allegoriska skildringarna i de italienska
plafonderna. Därför att de är mer komplexa än Tessins fesaga. Strandberg gissar
därför att plafondernas motiv som han tycker är en mer komplex gestaltning av
ömsint rojalistiska, och utpräglat fredsvänliga motiv med personskildringar som
är både diskret och samtidigt maliciösa i sin framställning, så framstår
Strandbergs gissning på att allegoriernas tillkomst är skapade i samarbete
med författaren Olof Dalin. Att Carl Gustaf Tessin vände sig till Olof Dalin
motiveras av att plafondmålningarna avsåg att i första hand propagera för det
rojalistiska hattstyret och såväl Tessin som Dalin tillhörde den moderata och
franskt orienterade fredsfalangen inom hattpartiet.[39]
Om man ser varje figur som en isolerad allegorisk person
eller gudagestalt är det svårt, för att inte säga omöjligt, att nå fram till en
säker tolkning av symbolspråket. Först när man låter plafondmålningarna ingå i
ett sammanhang som förenar allegorin med ett eventuellt politiskt idéinnehåll,
öppnar sig en möjlighet att lösa identifieringen av de avbildade figurerna. En
scen som vållat mycket huvudbry för konsthistoriker kan vara inspirerad av den
sjätte boken i Eneiden. Närmare
bestämt verkar den gestalta på Eneneae upplevelser och vision på de elyseiska
fälten. På ett överensstämmande sätt utfylls målningens högra parti av en
döende yngling med nedsjunket huvud och av en kvinna, som med ett skräckslaget
uttryck erbjuder honom bröstet. Denna parallell gör det möjligt att tyda plafondens
symbolspråk. Ty kvinnan som griper om bröstvårtan, är ingenting annat än symbolen
för Troja. Hon bär en huvudbonad som lätt kan identifieras som Trojas borg, det
heliga Iliums slott. Med denna identifiering är det också möjligt att bestämma
den döende ynglingen. Genom att han i gravyrens version har en segerkrans i
handen kan han inte vara någon annan an en av de fallna hjältarna i det
trojanska kriget. Slutligen måste den mörkskäggige mannen i plafondmålningen vara
tänkt att avbilda Eneneae fader, Anchises, eftersom en molnbank bakom honom
flammar i rött, en anspelning på det brinnande Troja.
Peter Twists översättning av Eneiden, från 1747 som för övrigt i en längre titel kallas Den trojaniske furstens Eneneae Äfwentyr,
hade abonnent i Carl Gustaf Tessin, vilken Twist tillägnat några inledande
strofer. Plafonderna påbörjades på 1730-talet men Stockholms
slott stod inte färdigt för inflyttning förrän 1754. Men då invändiga arbeten
pågick ytterligare 20 år anser Strandberg att Eneiden kan inspirerat.
Om Iliums slott som symbolen för Trojas stolthet läser vi i
andra boken:
O
Fädernesland! O Troja, Gudarnas hemwist! och Dardanernes
(d.v.s.
Trojanernes) i krig berömde Murar!... Slottet
Ilium
hafwer tillika med Trojanernes stora beröm warit til.[40]
Angående den sårade hjälten står det i den sjätte boken på
det ställe där Eneneae når fram "til de lyckligas hinder":
Här
war Trojanernes urgamla stam, en förträffelig slägt, och
Ädelmodige
Hjeltar, födde uti den gyllene tiden, såsom Ilus,
Assaracus
och Dardanus Trojae stiftare... Här woro de som
uti
krig för fäderneslandet blifwit sårade . . .[41]
Även Anchises attribut, den eldsflammande himlen, får i
Twists utgåva en förklaring. Vi läser i andra boken:
I
detsamma hordes eldslågan klarare öfwer Staden, och
hetan
kastades af elden oss alt närmare.[42]
Med den talande gesten uppträder Anchises emellertid som
siaren, som vet berätta:
hwad
härlighet framledes skal hända det Trojaniske folckets
affödingar;
hwad för efterkommande skola oss upspringa utaf
de
Italienske slägter, uti desse förträfflige själar, som warda
tilbaka
gående uti dem, hwilka skola nämnas efter wärt
namn.[43]
I Eneiden läser
man om Anchises vision:
men
du och dine Romare skole wara omtänekte, at med Herra-wälde styra mange
folck-slag. Desse skola wara dine konster: at stifta fredsfördrager : och
bekriga de motsträfwuge. [44]
Genom Anchises gest mot den fredligt triumferande Svea
anknyts Troja-gruppen ideologiskt till plafondens övriga framställningar och
blir även den ett vittnesbörd om den fredsvänliga propaganda som allegorin i
sin helhet avsåg att illustrera. För att finna den röda tråden i allegorins
tillkomsthistoria är det inte oväsentligt att observera den ställning, som avbildningen
av den romerska guden Saturnus har. Han ligger liksom inbäddad i en molngrotta
på vars topp Svea tronar. Vad man kan utläsa ur sammanställningen är en
dubbelexponering av Svea-motivet. Svea blir identisk med Roma. Hon blir en
symbol för statsäran och alluderar på landets fornstora och stolta anor.[45]
Olof Dalin påbörjade 1744 sitt monumentalverk Svea Rikes Historia, men sysslade långt
tidigare med förberedelserna. Det finns alltså belägg för att Dalin vid tiden
för plafondernas tillkomst i hög grad engagerat sig i den svenska historien. Genom
att den romerska friheten personifierats i Sveas gestalt, får den allegoriska
framställningen den dubbelhet, som var så utmärkande för Dalin och som samtiden
såg som hans särmärke. [46] Olof Dalin var kanske inte imponerad
av Peter Twists prosaöversättning, men det finns en koppling till själva Eeneidens innehåll och antikens
inflytande i Sverige.
Twist skriver i sitt förord att de bevarade runorna och
sagorna visar att svear och götar är äldre än något annat europeiskt folk, och
att de tidigare än andra använde skaldekonsten till att besjunga bedrifter och
tradera kunskap. Liksom Dalin var han
intresserad av Sveriges forna historia. Twist ansåg att efter svear var romarna
det tappraste, visaste och mäktigaste europeiska folket.[47]
Att
slottsbygget präglade stockholmarna under 1700-talets första hälft och att man
ansåg Sverige, och dess folk heroisk efter antika mått kan nog vara en slutlig
sammanfattning.
Svenska språket i relation till den frekventa användningen av franska
låneord i 1700-talets Sverige.
Varför översatte Peter Twist Eneiden till svenska språket, när de
flesta kunde läsa en utgåva på latin? Om man betraktar latinöversättningens
relation till svenska språkets status, som diskuterades ivrigt inom vissa
grupper i samhället under 1700-talet, kan man konstatera att både böcker på latin
och på svenska i andra grupper i samhället ansågs mindre betydande och rentav
mindre värda än den franska litteraturen. Kanske kan det förklara Eneidens dåliga mottagande? Inflytandet
inte bara av fransk kultur utan även av det franska språkets utbredning i
Sverige skall relateras till vad man kan kalla språknationalism eller kanske
hellre språkpatriotism, eftersom termen “nationalism” inte brukar användas för
tiden före 1800-talet. Språkpatriotism kan ses som en sammankoppling av språk, kultur,
nation och identitet. Genom dessa element blev nationalspråket ett medium för
nationell tillhörighet. [48] Ett annat sätt att
förklara språkpatriotismen var att den gav uttryck för synsättet att det egna
språket är lika bra – om inte bättre än – andra språk, och måste värderas
därefter. Det egna språket är inte tillräckligt vördat, och benägenheten att
föredra andra språk får för lite kritik. Exempel på detta var det lilla sällskapet Swenska
Tungomålsgillet som i en text till kungen 1739 uttryckte att: ”wårt tungomål
ligger i en sådan wanskiötzell, at wi sielfwa wanwörde det samma och endast
fika effter fremmande tungomål.”[49]
Språkpatriotismen står i samband med
stormaktstidens språkideologi, som i sin tur bygger på renässansens idéer.
Under frihetstiden (1720-1772) börjar man gå ifrån användandet av de
klassiska språken grekiska och latin och istället använda svenska. Det
nationella språket börjar i större utsträckning än tidigare betraktas som
kulturellt och politiskt identitetsskapande.[50] Sprätthökfiguren börjar uppträda som karaktär
i litteraturen på 1730-talet. Som kritik riktad inåt, mot svenskarna själva.
Sprätthöken inte bara föredrar franskan, på sina håll förklaras det att
sprätthöken rentav känner förakt för modersmålet.[51]
I Gustaf Fredrik Gyllenborgs dikt
“Satire öfver Sprätthökar” skildras sprätten Leander som skyr svenska böcker,
eftersom, säger han:
Vårt
Språk är icke gjodt till Vitterhets Försök / Där fattas must och märg, det
duger knapt i kiök” och frågar han, “ Hvar fins den glada eld vi hos Rousseau
dyrcka?” och “Hvad Svensken prässat fram det smakar lutter gräl/ Och språket
hur det vrids, ej klingar mycket väl. [52]
Kritiken mot modersmålsföraktet
riktar in sig på både talat och skrivet språk. I Jesper Swedbergs “En kortt
swensk grammatika” (1722) verkar det särskilt vara skriftspråket som fokuseras.
Swedberg skriver att om vi jämte hyllandet av skrifter på utländska språk:
ock
beflitade oss om / at på ett rett sett skrifwa lärda / wackra och upbyggeliga
böcker i wårt språk / som the fremmande giöra: så skulle wårt ädla språk snart
komma i lynde / och få sin tilbörliga wyrdnad / och winna sina [sic]
fullkomlighet och prydnad. [53]
Istället för att skriva och läsa
litteratur på främmande språk, vilket kräver att man lär sig dessa språk,
skulle man i större utsträckning utnyttja svenskan och därmed också fördjupa
kunskaperna i det egna språket. Det var svenskan som ungdomen borde “förnöta”
sin tid med vid skolbänken och inte latin eller något annat språk.[54] Den sprätthök vi möter i
litteraturen har framför allt ett kännemärke: han uttrycker sig allt som oftast
på en blandning av svenska och franska. [55]
En mediehistorisk förklaring till
Swenska Tungomålsgillets tal till kungen och Swedbergs grammatiska bok är en
önskan om att svenskan skulle standardiseras som skriftspråk. Detta relaterar även
till boktryckarkonstens genomslag. Språket kunde, genom det ökade antalet
skrifter som till exempel översättningar från andra språk till svenska,
generera fler tryck på marknaden. Som en del av boktryckarkonstens utveckling
fanns möjlighet att trycka varje grafem likadant - och steget från den insikten
till kravet på en enhetlig stavning var inte långt. För en alfabetisk ordning i
encyklopedier och uppslagsverk var standardiseringen dessutom en
förutsättning. För själva tryckningen
kunde det vara praktiskt att veta hur många typer av den ena eller andra sorten
som skulle användas. Redigeringen av offentliga tryck, exempelvis bibelutgåvorna,
manade till eftertanke om vad som skulle betraktas som tillhörande det
nationella språket. Inblandningen av latin och franska blev extra påtaglig,
eftersom dessa språk normalt markerades med antikva, medan svenskan trycktes i
fraktur.[56]
Eneidenöversättningar i svensk litteraturhistorisk referenslitteratur
Den förste kända dokumenterade
svenska författare som intresserade sig för romarskalden Vergilius, och det
redan på 1300-talet, var Matts Övidsson, senare kallad magister Mathias. Han ansåg att läsning och tolkning av Eneiden skulle utifrån det
aristoteliska mimesis-begreppet. Att verkets särmärke inte var dess metriska
form utan det litterära åskådliggörandet. Vergilius storhet, ansåg Magister
Mathias, ligger i att han bättre än någon annan framställer något i så levande
bilder att man tycker sig se det framför sig. I sin skrift Poetria reagerar Magister Mathias
på återupptäckten av Aristoteles Poetik med en kritisk notering om språk och
översättningspraxis. Att han själv endast haft tillgång till en text som
översatts från den ursprungliga grekiskan via syriska och arabiska, hade inte
gjort innehållet eller språket från ursprungsversionen begripbar. När det gäller Vergilius exemplifierar
Mathias sina teorier med en dikt på hexameter av så dunkelt slag att den på
flera ställen trotsar tolkningsförsök. [57]
Eneidenöversättningar – en jämförelse
De mest kända
Vergiliusöversättningarna av Eneiden är
av Adlerbeth, Nicander och Björkeson. För att få en kort inblick i skillnaderna
i deras hantering av text ges här en jämförande strof, vers 718 i tolfte
sången.
På latin lyder det ”Stat pecus omne
metu mutum, mussantque juvencae”. Nicander återger det 1751 med ”Fänanden all
står stummer i mun och mumlar af undran”. Adlerbeth skriver 1804 ”Hjorden af
skräck står stum, och qvigorna mumla, i tvekan,”, och Björkeson 1988 ”Hjorden
står stum av skräck, och kvigorna tvekar och undrar.”[58] Eftersom Twist aldrig gav
ut de sista sångerna kan jag inte nämna samma exempel. En annan bortglömd version är dock J. Bergman
som i en Eneidöversättning från 1921 skriver, ”fänaden stirrar stum, och
kvigorna undra i bävan”.[59]
Gudmund Jöran Adlerbeth har rent
litteraturhistoriskt omnämnts som diktare, vilket det är lättare att respektera
än beundra. I liv och författarskap följde han en gyllene medelväg, som han
lärt sig uppskatta hos antika författare och moralister. Sin viktigaste insats
gjorde Adlerbeth som översättare av Horatius och Vergilius.[60] Bengt Holmqvist skriver i
inledningen till den senaste Eneiden-utgåvan
från 2012 att:
Adlerbeth,
sengustavianen, gav ut sin tolkning av Aeneiden 1804. Han gjorde ett utmärkt
arbete; hans Aeneid har tryckts om så sent som 1970. Men någon riktig
Vergiliustradition hann han inte ge oss. Romantiken var på marsch från
universitetsstäderna söder om Östersjön; och just när det gällde värderingen av
Vergilius blev dess välde seglivat.[61]
I Dagligt Allehanda den 24 november
1778 trycktes en hexameterdikt rubricerad ”Til fru Svea vid 1778 års riksdag”
och den undertecknades And. Nicander. Dagen därpå kommenterades den i
Stockholmsposten. Kommentaren är anonym men Stålmark tror att den är skriven
Johan Henrik Kellgren. Kellgren avslutar med ett citat ut Nicanders dikt, där
han säger sig finna både ädel enfald och poetisk skönhet. ”Jag förstår väl icke den meter, som gör alt detta
til Svensk vers, hvilket jag ock högeligen beklagar; ty jag måtte föröka nöjet
hos dem, som derjämte hafva tillräckeliga öron.”[62]
Nicanders idéer om en svensk
hexameter fick under kort tid ett visst genomslag i den litterära världen. Han
utvecklade dem teoretisk i en skrift utgiven 1737 med den polemiska titeln ”Oförgripeliga
Anmerckningar Öfwer Swenska Skalde-konsten, Jämte Förslag och Bewis/ At den
samma kan bindas til de Reglor / Som den Latinska har til Rättesnöre; Til deras
öfwertygande /som härtils påstått wederspelet / I synnerhet Uti de –heroiske
Verser”.[63] Nicander praktiserade denna typ av skrivande
hexameter troget under återstoden av sitt liv. Anslutningen till latinsk
prosodi innebar att han tvingades bruka mycket våld mot ordens gängse
skriftspråkformer. Han använde ett ytterst komplicerat språkligt regelsystem
för att åstadkomma korrekt vers. Men poesiskrivande skulle enligt Nicander vara
en lärd och svår för att inte säga knepig konst.[64] Det finns ett klart
samband mellan Nicanders intresse för hexameterns mekanismer och regelsystem å
ena sidan, och hans lust för konstversernas ord – och bokstavsspel å den andra.
I båda fallen ser han diktandet som en form av teknisk problemlösning. År1751
gav Nicander ut en översättning av de båda första sångerna av Eneiden. Dessa tillägnades Kungliga Vetenskapsakademin,
och akademins sekreterare Pehr Wargentin tackade för uppmärksamheten i ett uppmuntrande
brev, vilket stimulerade Nicander att anhålla om akademins granskning av fortsättningen.
Wargentin svarade artigt att man tyvärr inte hade kapacitet för uppgiften: ”Alt hvad Academin kan, är
att admirera och beröma samt uppmuntra Eder, at ej släppa Aeneis, förr än den
blifvit hel och hållen svensk. Allmänheten väntar därefter.”[65]
Nicander blev snart färdig med
översättningen och förberedde tryckningen genom att hos Kungl. Maj:t anhålla om
avgiftsbefrielse för införsel av 300 rispapper. I Lärda Tidningar inbjöds till
prenumeration på hela verket. Av okänd andledning, kanske förlagssvårigheter,
förblev Nicanders översättning liggande i manuskript bortsett då från de båda
tidigare tryckta sångerna. [66]
J. Bergmans översättning av Eneiden från 1921 är intressant av det skäl som han anför i sin inledning:
Det
är nu mer än hundra år sedan Gudmund Göran Adlerbeth utgav sin för tiden så
utmärkta tolkning av det gamla Roms berömda och en gång nästan som helig skrift
vördade nationalepos. Såsom alla verkligt betydande skalder har Adlerbeth i
detta sitt verk levat långt över en författares vanliga litterära livslängd,
och ännu för några årtionden sedan kunde hans Vergilius läsas utan att man
egentligen förnam tolkningen som föråldrad. Under den genomgripande
utvecklingsprocess, som hela vår kultur, icke minst den litterära och
estetiska, undergått i den senare mansåldern, har dock även detta gamla
mästerstycke drabbats av den förvandlingens lag, som behärskar allt
människoverk. Ännu idag äro visserligen många episoder ur detsamma alltjämt
lika njutbara, men som helhet verkar det obestridligen numera arkaiskt. [67]
Vad som är intressant är att Bergman
likt Twist i hans företal för fram en liknande ödmjukhet för uppgiften och
översättningens etablering. Bergman skriver att:
Tolkaren är fullt medveten både om
de svårigheter den höga uppgiften innebär och om sin egna förmågas gränser.
Skulle en vederhäftig kritik finna, att han i det hela misslyckats, så
föreligger alltjämt en av litteraturens mest frestande uppgifter för nya
huvuden och pennor, och det må åtminstone icke lända honom som svensk till
tadel, att han vågat sig i kast med ett företag, därtill uppmanad av flera
sakkunniga och vitta män, på vilkas omdöme han sätter värde. Även domen magnis tamen excidit ausis kan för vissa
naturer innebära en lockelse.[68]
Om Peter Twist hade hunnit med att
översätta Eneiden, inte bara på prosa
utan även en ny version på vers, vilket han inte gjorde, så vore han kanske mer
omnämnd i svenska litteraturhistoriska verk. Han är inte refererad till i översiktverken av Hägg, och inte heller i de
två litteraturvetenskapliga översikterna av Lönnroth och Delblanc. Däremot har
jag sett att Peter Twist omnämns som första översättare av Eneiden till svenska i andra moderna litterära uppslagsverk,
”Bonniers Författarlexikon över utländsk litteratur” samt ”Berömda Böcker – En
litterär uppslagsbok, återger innehållet i över 700 verk.”
Rättighetsaspekter på skönlitterärt skapande i 1700 och 1800-talets Sverige
Peter Twist gjorde ett försök att rättighetsmässigt förankra
sin översättning. I ett dokument från Riksarkivet i Marieberg, Stockholm står
det:
Stormäktigstigste
Aller Nådigste Konung!
Kongl.
Maj t. vill I nåder yfsta häröfwer inhämtat Des och Riksens Cancellie Collegie
underdånige utlåtelse. Stockholm den 18 Maji 1747.
På
nådigste befallning
Gusta:
V. Heland
Til
Fäderneslandets och den Studerande ungdomens tienst hafwer jag ifrån latin på
Swänska uti en fri och obunden skrifart öfwersat den widtberömda och (?)
(Långst
ner på sidan)Petter Twist om privilegium på des öfwersättning af Virgilie
Aneidos Skalden V. Virgilie Maronix AEneiden Samma wärck är jag nu sinnad
igenom trycket, utgifwa etc. Min underdånigaste bönfallan är först som skald
det täcktas. Eders Kongl: Majt tjänare på Allra Nådigst förära mig Eders Kongl.
Privilegium så at ingen mig til skada, samma wärck antingen här i landet nu
låta ytrycka eller utifrån ytrycket ? innan nu wiss mig aller nådigt förunnat
till .
Emot
nu sådan Kongl. Ynnest hafwa till döds stunden med diupaste soumission.
Stormäqstigste
Allernådigste Konung
Eder
Kongl: Mats.
Aller
underdånigste och troylickste tiennnare och Undersåte, Petter Twist” [69]
Det här kan vara intressant att
jämföra med tryckfrihet och rättighetsproblematik vid ett senare skede.
Våren 1816 skickade Johan Henrik Schröder ett brev till
Lorenzo Hammarsköld. Båda tillhörde Uppsalas s.k. fosforistkrets (efter
månadsskriften Phosphoros), vilket var den mest distinkta grupperingen av
romantiska författare och skribenter i Sverige vid denna tid. [70] Brevet till Hammarsköld
innehöll oro över att statsmakterna skulle ingripa i publikationsfrågor som
hade med Svensk Literatur-Tidning och dess recensenter att göra. Det hade de
nämligen försökt med några månader tidigare. I brevväxlingen försökte Schröder
lugna Hammarsköld genom att påpeka att det sedan några år tillbaka fanns en ny
tryckförordning för rent skönlitterära texter:
[…]att
offentliga åtgärder i lagliga former kan hindra litterati i Sverige att
skrifva, tänka, studera och i tryck publicera fria poetiska, aestetiska och
philosophiska pennsatser, det måtte du väl sedan d 6 juni 1809 ej på fullt
alfvare ej kunna hafva trott. Om ock i hemlighet man icke sätta gräns för det befarande
barbariets härolder,[…]” det medge vi
dig, men detta är ju ej offentligt, eller officiellt. Med de förra i mjugg
gjorda försöken att störta våra företag kunde de på det högsta minska vår
medborgarliga förkofran å embetsmanna banan i löneförmåner[sic] hederstitlar,
men det vet du väl, att aldrig dessa små missöden (på hvilka vi gjort oss
beredda,) aldrig skola minska vår litterära verksamhet, eller hindra oss att
approximera oss till det mål, Sveriges sjelfständiga litterära ära, som fastän
aflägsen, i hoppet lyser före oss. [71]
Att företrädarna för den romantiska
litterära rörelsen kan ses som förkämpar för politiska eller sociala värden stämmer
in på den franska romantiken. Så var inte fallet i Sverige. Man bör istället
bedöma de litterära fältens egenskaper och uppkomst i olika länder efter de
enskilda ländernas specifika historiska, sociala och politiska utveckling.
Svenska författare anses ha upplevt stor politisk besvikelse vid förlusten av
Finland till Ryssland 1809. Författarna såg som en andledning att dra sig undan
världens ansvar och, istället för politik, främst ägna sig åt att skapa
skönlitterära texter.[72] Hammarsköld oroade sig alltså för
eventuell indragning av tidningen, men Schröder lugnade honom. Det underförstådda:
så länge som romantikerna höll sig till författande av skönlitteratur och
reflexioner över densamma hade de inget att frukta från högre ort. [73]
Under ca tio års tid utkämpades den
litterära striden och polemiken, med nya unga svenska romantiker på den ena
sidan och anhängare av en klassicistisk litteratursyn och Svenska Akademins
medlemmar och sympatisörer på den andra. Striden tycks ha gällt vad som är god
litteratur, och också vem som har rätt att definiera denna [74] Syftet med månadstidskriften Phosphoros
och de unga författarnas strid var att väcka poesin ur dess grav, befria den
från nyttoaspekter och kontakt med vardagens trivialiteter, och föra in fantasi
och högre konstnärliga syften i det skönlitterära skapandet. [75]
För fosforisterna inbringade den
skönlitterära produktionen inga större summor. Inkomster från det litterära
fältet kunde en romantisk författare annars få om det dök upp beställningar av
artiklar. Övervakning av sättare på tryckeriet och korrekturläsning kunde också
ge viss ersättning, liksom medverkan i utgivningen av skolböcker och
facklitteratur. Medarbetarna i Svensk Literatur Tidning fick sällan några
honorar. [76] Om valet stod mellan
ämbetsmannabanan och litteraturen var valet självklart för Schröder. Han skulle
välja litteraturen. Han till och med räknade med att kampen för litteraturen
kunde försvåra andra karriärvägar, på grund av en äldre generations tendens att
blanda samman litteratur och politik. Atterbom hävdade också att hans
huvudsakliga målsättning var att göra ett avtryck i litteraturhistorien, inte
akademisk karriär. Logiken är den omvända mot det tidigare
ämbetsförfattarsystemet.[77] Den omvända ekonomin var också ett
faktum: avsaknaden av framgång för ett litterärt verk på den kommersiella
marknaden sågs som ett tecken på dess höga litterära kvalitet och en
förutsättning för renommé i litteraturhistorien. Vidare ansåg Palmblad att en
förutsättning för att fosforisterna skulle gå till litteraturhistorien var att
Phosphoros hade en så liten och exklusiv läsekrets som möjligt. Popularitet hos
många läsare såg han sålunda som ett hinder för odödligheten. Kommersiell
framgång var oförenlig med en plats i litteraturhistorien. [78]
Den nya tryckfrihetsförordningen 1810
garanterade rent juridiskt möjligheterna till ett relativt autonomt litterärt
fält. Annat som också bidrog till denna automani var att censuren avskaffades,
och att man tilläts trycka skönlitterära texter utan föregående prövning eller
rädsla för repressalier. Författarrätten infördes i olika etapper från 1777
till 1810, och näringsfrihet för boktryckare infördes i Sverige med den nya
tryckfrihetsförordningen, alltså 1810. I Frankrike blev den ett faktum först
1870. [79]
Boktryckeribranschen - Frankrike, Italien, England m.fl.
Bakgrund
Inom boktryckeribranschen rörde sig
kontrollen av böcker på en skala mellan privilegium och förbud. Det fanns
stämpeltillstånd (mindre kostsamt än privilegium), enkelt tillstånd och
underförstått tillstånd. Dessutom tolererade polismakten att vissa böcker trycktes
utan att de hade fått något tillstånd alls eller skrivits in i något register. [80]Angående eftertryck skrev
boktryckaren De Félice i Yverdon 1770: ” De goda böckerna tillhör inte
bokhandlarna utan mänskligheten som strävar efter att bli upplyst och
uppfostrad till dygd”.[81] Förläggaren Göschen
beklagade sig 1787 över att han inte sålt mer än 1500 exemplar av Schillers Don
Carlos under en tioårsperiod, medan piratutgivarna hade sålt 20 000 exemplar.
Landsorten missgynnades av centralstyrningen med förnyade privilegier, som varade
ända till 1777. Bara arbeten av lokalt intresse och eftertryck kunde publiceras
där. Trots detta grundläggs under denna tid några framstående förlagshus
utanför Paris, vilka sedermera skulle komma att få stor betydelse. År 1722 kom
en förordning som begränsade boktryckarna att trycka 120 exemplar och tillät
dem att ”sälja endast kungörelser, tillkännagivanden, förordningar, domslut och
andra rättshandlingar, även almanackor, prislistor, liksom även små böcker som
inte har fler än 8 blad.”[82] Merparten av handeln med
böcker på landsbygden sköttes av ambulerande handlare som for från stad till
stad med sina kärror, fullastade med böcker.[83]
Ett exempel på boktryckeri i Lyon
Boktryckare i Lyons tryckte vid
senare delen av 1600-talet 3350 ark per dag och i Paris tryckte man 2650. Under
samma period i Frankfurt trycktes mellan 3050 och 3373 ark per dag. I Holland
var siffran 4000 ark. I mitten av 1700-talet var antalet i Paris först 2500
tryck per dag med svart tryck och sedan 2700 för tryck i svart och rött. Det är
höga siffror. Arbetsdagen var 18 timmar och man tryckte alltså ca ett ark var
20e sekund![84]
Boktryckeriernas och förläggarnas kontroll och svårigheter
De flesta tryckta verk under 1700
och 1800-talet kom från tryckerier som hade två eller tre pressar och har ca tio
anställda. Förutom att vara en förstklassig boktryckare krävdes för yrket goda
kunskaper i latin. Man skulle i allmänhet vara son till en etablerad tryckare
och ha bedrivit studier tills man var 15 eller 16 år innan man fick börja
arbeta i sin fars tryckeri.[85] Med tiden började författare
använda boktryckerier för att trycka sitt eget arbete. Dessa författare ville
säkerställa att deras böcker gavs ut med fokus på noggrannhet och utseende, och
genom att även övervaka sina distributörer hade de en direkt inverkan på den
läsande allmänheten. Denna typ av åtgärder från de intellektuella var aldrig
mer inflytelserik än i början av 1600-talet, då den viktigaste uppgiften inom
boktryckeribranschen var att sprida antika texter i deras ursprungliga version.
[86]
Vergilius och andra klassiker på tryckeriet och i bokhandeln
Den italienska boktryckaren Aldus gav
ut nya utgåvor av latinska och grekiska klassiker och önskade vinna en bredare
publik för dessa. Konstantinopels fall hade drivit många grekiska forskare till
Italien. Forskare träffades i Aldus hem vid en bestämd tid varje dag för att
avgöra vilka texter som skulle tryckas och vilka manuskript som skulle ges ut.
Han hade ett helt nytt typsnitt, skapat av Francesco Griffo 1501 och med dessa
bokstavsformer utgav han sina mest kända böcker, pocketutgåvor i Octavo-format
avsedda att popularisera de latinska klassikerna och de italienska poeterna.
Vergilius var en av dem .[87] Baskerville (1706-1775), var
en engelsk boktryckarexpert som även var gravör. Han blev intresserad av
typografi runt år 1750 och tillbringade två år med att utforma och finslipa en
ny process för att tillverka ett sidenliknande papper. Han publicerade sin
första bok, en utgåva av Vergilius av enastående kvalitet i 1757. [88]
Bokhandelns snabba expansion var ett
resultat av den nya efterfrågan på fina utgåvor. Antalet utgivna titlar, samt
ökad utgivning av tidningar, ledde till att både utseendet men framför allt nya
tekniska förbättringar ökade produktionen. I hela Europa finner liknande
förhållanden för tryckeri.[89]
Twists Eneidöversättning trycktes på Henrick C. Merckells
tryckeri. Finland skötte under den svenska tiden
delvis boktryck från Sverige. 1642 fick Åbo universitet sin egen boktryckare i
Peder Eriksson W a1d från Västerås. Det akademiska tryckeriet hade svårt att
uthärda konkurrensen och1750 sammanslogs två tryckerier av J. Merckell. Detta
tryckeris senare innehavare var J. C. Frenckell, som efter Åbo brand1828 flyttade
rörelsen till Helsingfors.[90]
Att Peter Twist tryckte sin Eneidutgåva i Finland är logiskt eftersom han varit
student i Åbo. Via Finlands Nationalbibliotek har jag dock inte hittat några
spår efter verk av Peter Twist verk bevarade i Finland.
Den publicerade bevarade litteraturen i kontrast till de offentligt ej bevarade
smädesskrifternas
För
att se på Peter Twists översättning i ljuset av en bredare kritik mellan dikt
och samhälle, vill jag också redogöra för ett samhällsfenomen som rör
publikationer från frihetstiden som inte bevarats i någon större utstreckning. Det
handlar om de s.k. paskillerna, de på offentliga platser publicerade
smädesskrifterna. För att göra sig hörd och sedd var en taktik under
frihetstiden att delta i den kritiska offentliga debatten genom anslag uppsatta
på gator och torg. Dessa anslag fungerade i praktiken som en motmakt som var
större än dess rent skriftliga innehåll. Smädesskrifternas makt låg alltså inte
bara i det skrivna ordet, utan huvudsakligen i den muntliga diskussion som
följde. Makthavare inom riksdag och råd kände stor oro för vad spridandet av
politiska texter skulle få för effekter. Skrifter som utmanade regeringssättet
uppsnappades av myndigheterna och författarna eftersöktes. Sätten att undgå
ertappande var många. Man gav ut sina alster hos utländska tryckare eller publicerade
sig genom anonyma handskrifter. Distributionen skedde också i största
hemlighet. [91]Att en
del av den politiska debatten skedde skriftligen ska inte tolkas som att den
var otillgänglig för vanligt folk. Läsning var som vi tidigare sett en kollektiv
handling under tidigmodern tid, och läskunniga förmedlade vad som stod i
paskiller till andra i närheten. Fördelen med dessa kommunikationsvägar,
oavsett om de var muntliga eller skriftliga, var att de till viss del var
hemliga. Det var oerhört svårt att fastställa vem som hade startat ett rykte
eller skrivit en smädesskrift. Samtidigt kunde författaren nå en stor publik
genom sitt agerande.
Att
sätta upp subversiva politiska skrifter på offentliga platser var inte unikt
för Stockholm, det skedde även i rikets andra städer. [92]
Smädesskrifter på platser där många personer passerade var vanliga även i
England och Italien. Det som sattes upp var främst smädesskrifter men med ett
undantag hyllningar. Paskillerna togs snabbt ned av dem som kritiserades eller
av myndigheterna. Däremot levde deras rykte kvar längre. Skrivandet av
smädelser i vers eller sångform var vanligt för aristokratin och nedåt. Utseendet
var inte viktigt, ofta var det som sattes upp skrivet på enkelt, kanske till
och med trasigt, papper. [93]
Smädesskriftförfattare
använde enskild egendom inte bara för att smäda frihetstidens inflytelserika
personer som Tessin, Horn, Wrangel och Plomgren. De omdefinierade också dessa
inflytelserika politikers stockholmshem till tyranners boningar, överlastade av
manifestationer av falsk ära och av hyckleri. Berömmelse och ära blev till
ökändhet och oärlighet och legitimiteten i deras ställning ifrågasätts. [94] När
paskillernas innehåll och rum betraktas tillsammans framstår Kungsträdgården,
Arsenalsgatan, och kaffehusen som enklaver för adeln där anslagen skapade en
känsla av gemenskap. Läsarna förväntades förstå referenser till klassiska
texter och franska teateraffischer samt kunna dechiffrera komplexa gåtor. [95]Att
smädesskriftens politiska landskap såg ut som det gjorde var i stor utsträckning
pragmatiskt: det reflekterade det politiska systemet. Kungshuset eller slottet
lämnades exempelvis orört av frihetstidens paskillanter.[96]
Paskillernas lånade
bibliska auktoritet
Den
lutherska ortodoxin förstärktes vid 1600-talets slut. Tillsammans med kraven
från statsbyggnadsprocessen, ledde ortodoxin till en sammanblandning av
luthersk tro och patriotism. Statlig propaganda utmålade det svenska riket som
det svenska Israel. På samma sätt gjorde man i andra protestantiska länder. Men
i det svenska fallet gick man ett steg längre och utmålade det svenska folket
som utvalt också direkt i politiskt hänseende. Regeringsformen 1720 härrörde i själva
verket direkt från Gud. Det mest direkta sättet att leverera religiöst
motiverad kritik mot en politiker var att använda Guds egna ord, ingen större
auktoritet kunde mobiliseras på författarens sida.[97]
Specifika
ord i Bibeln omsattes till politiska texter av smädesskriftsförfattarna.
Hattmetaforen och de bildrika beskrivningarna av domen över Juda var säkerligen
det som gjorde Hesekiel till en populär profet. I den svenska
bibelöversättningen från 1703 har ordet hatt använts på ett flertal ställen
istället för den senare översättningens turban. På detta vis antog kapitlen en
stark politisk laddning i en politisk värld av hattar och mössor.[98]
Tack vare exponering av bibelverser och psalmer lades lager på lager av
politiska betydelser på varandra: text, plats och tid skapade en bildrik
berättelse om politikers arbete och deras värde i allmänhetens tjänst.
I
adelsmannen Daniel Tilas journal över riksdagen 1756-1766 som har bevarats
beskriver om hur han en kväll sommaren 1766 tog en promenad i Kungsträdgården.
Där fann han ett citat från Petronius Satyricon, (ett verk på latin som har en
fiktionsliknande form genom en blandning av prosa och poesi och tros vara
skriven av Gaius Petronius), uppsatt
på en av de piedestalerna tillsammans med datumet 16 juni 1766. Den latinska
texten refererade till Roms nedgång, republikens fall och inbördeskriget och
var lätt att omtolka till svenska frihetstidens förhållanden. Både folket och
senaten (riksrådet) var till salu. Senaten hade förstörts med guld, och på det
viset skulle riket också förstöras. Tilas förstod citatet som att det syftade
på att det nyinträdda riksrådet Ribbing hade säkrat sin ställning genom mutor
och korruption.[99]
Kanske fanns det en större både
muntlig och skriftlig kritik liknande den smädesskrift Tilias såg i
Kungsträdgården, men att den till stor del inte finns bevarad? Det är inte
otänkbart med betydligt fler publikationer där Sverige och Rom jämfördes.
Läsaren på 1700-talet
Bouppteckningarna hör till de bästa
källorna för att få reda på individuella köpare av böcker under 1700-talet, men
de är ofta svåra att tolka på grund av oläsbarhet av de som gjort förteckningen.
De som upprättat bouppteckningarna var inte särskilt intresserade av specifika
böcker, utan såg dem enbart som värderingsobjekt jämställda silver och smycken.
Bokens popularisering vidgade kundkretsen mer och mer och borgerskapet började
köpa böcker. I Peter Twists förord skriver han att han under de senaste elva
åren då han haft tjänst på Svea hovrätt på fritiden läst och betraktat ”de
märkvärdigaste, dels främmande, dels inhemska skalder”. [100] Tyvärr finns ingen
bouppteckning över Peter Twist kvar i något arkiv, men det hade, ifall det
funnits, varit mycket intressant att studera hur han kom över sina böcker.
Adel och även borgerskap kunde under Twists tid
få tag på uppbyggelselitteratur, riddarromaner, krönikor och populära
läkarböcker. Hantverkare och andra yrkesmän som glasmästare, snickare mm.
skaffade böcker för praktiskt bruk. Tideboken, en krönika som beskriver vad som
har hänt, är ett utmärkt exempel på en bok med allmän spridning. [101]
Under andra hälften av 1700-talet
ersattes den intensiva läsaren av en extensiv. Den intensive läsaren mötte en
begränsad och sluten textkorpus, som läses om och om igen, memoreras och
reciteras, avlyssnas, lärs in utantill och överförs från generation till
generation. Den extensive läsaren, som drivs av ”läsraseri”, är en helt ny typ
av läsare som uppkommer vid 1700-talets senare del. (Men kanske Twist av citatet
att döma kunde räknas som en sådan extensiv läsare?) Denna läsartyp beskrivs
som en som snabbt och lystet konsumerar ett stort antal skrifter av varierande
innehåll, och han utövar gentemot dem en kritisk aktivitet som inte längre
undantar något område från det metodiska tvivlet. [102]
Från 1750 till 1800 utkom i Tyskland
över 5000 romaner.[103] Vi hittar romanläsare
framför allt i borgarklassen, först i andra hand inom adeln och
småborgerligheten. Det finns en könsfördelning. Männen läser, bortsett från
yrkesrelaterade lektyr, främst tidningar och politisk litteratur eller
facklitteratur i största allmänhet. Skönlitteraturens publik är på 1700-talet
däremot övervägande kvinnlig. Det manliga läsandet begränsar sig till
uppväxtåren, och yrkeslivets början. Därefter tolereras eller uppmuntras det
inte längre. Män skulle läsa romaner för att utbilda sig i retorik, världs -
och människokännedom, nyttiga maximer, lära många läsare att bättre tala och
skriva sitt modersmål. För kvinnorna är det tvärtom, läsningen är begränsad
fram till äktenskapet, men sedan med en ny arbetsindelning i hemmet får den
avlastade kvinnan utrymme för litteraturläsning.[104]
Som
tidigare nämnts byggde 1700-talets bokpublicering ofta på subskriptioner, och
abonnenternas namn förtecknades i bokverket. I fallet med Twists översättning
är det värt att notera att det bara finns ett fåtal kvinnor med i
abonnentlistan. Kanske att de kvinnliga läsarna fördrog andra sorters böcker än
den typ av innehåll som Eneiden har.
Litteraturkritik
om versmått i 2000-talets bokrecensioner
Den 2 januari 2013 skrev kritikern Malte Persson en recension
om att Svenska Akademien börjar det nya årets utgivning med en klassiker – Iliaden och Odysséen. "Sjung, o gudinna,
om vreden, som brann hos Peliden Achilles." Persson noterar att:
Så, och på inget annat sätt, börjar Iliaden på svenska. Det har den gjort
sedan Erland Lagerlöf gav ut sina epokgörande Homeros-översättningar för 100 år
sedan, och ingen senare översättning har kunnat ändra på den saken. Det är
alltså fullt rimligt av Svenska Akademien att betrakta dem som klassiker och,
med ett storslaget offer av trycksvärta, kalla fram dem ur dödsriket till
ljuset. Skuggorna av andra döda översättare torde flockas avundsjukt kring
offerplatsen. [105]
Andra utgåvor, menar Persson, har varit moderniserade till
oigenkännlighet av välmenande redaktörer.
Han ställer även en undrande fråga om någon som aldrig läst Homeros bör
rekommenderas denna klassiker på just hexameter. Persson själv skriver att han
har svårare för den kraftigt markerade hexametern. Hexameter på svenska är en
knivig historia vad man än väljer att göra med den. Slutligen skriver Persson:
Nästa
gång någon får för sig att översätta Homeros kunde man gott pröva något helt
annat: jamber, fri vers, rytmisk prosa... Svensk hexameter låter inte som
grekisk i vilket fall som helst, och konventionen att följa originalets
versmått är ingen evig sanning utan en tysk idé från sent 1700-tal.[106]
Vergilius Eneiden återutgavs 2012 i ett återtryck
av översättaren Ingvar Björkesons hexameterutgåva. Mer om just Björkeson som översättare skriver Carl-Johan Malmberg i SvD
17 mars 2004 i en recension av ett annat antikt verk, De homeriska hymnerna:
För några decennier sedan var det vanligt
och också befogat att tala om det obetydliga intresset för den grekiska och
latinska litteraturen. Men läget har förändrats. Tore Jansons bok ”Latin” är
något av en bästsäljare. Tack vare den fenomenale Ingvar Björkeson har vi nya
versöversättningar av Homeros, Hesiodos, Vergilius och Lucretius, flera av dem
i pocket. Samme flitige tolk - ”den främste poesiöversättare vårt land någonsin
ägt” enligt Sture Linnér - har nu också tolkat De homeriska hymnerna. Den
använder sig av originalets versmått hexametern. Svenskan har ju av hävd
producerat hexametervers, Stiernhielm, Stagnelius och Runeberg tillhör dem som
odlat versformen. I våra dagar används den nästan uteslutande i klassiska
översättningar. Men hexametern saknar inte problem. [107]
Malmberg
noterar att Björkeson tagit sig stora friheter vad gäller cesuren, den paus som
bör infalla efter tredje eller fjärde versfoten.
På de stora europeiska
litteraturspråken innebar 1700-talet kanske framför allt ett genombrott för
prosan - som essä, reseskildring, berättelse, roman. Med enstaka undantag är så
inte fallet i Sverige. Versen i dess olika former håller århundradet igenom sin
ställning som den främsta litterära uttrycksformen. Att Twist i sitt
förord påpekar att Eneiden översatts till de flesta
europeiska språk –både på vers och prosa,
”hwaraf en del ganska långt afwikit ifrån wår store Skald”.[108] blir extra intressant när man ser hur nutida
recencenter resonerar om versmått i antiköversätningar.
Angående andra länders upplagor av Eneiden har jag redogjort för några få, som den
italienska Aldus
, och engelska Baskerville. Vilken upplaga
på latin Peter Twist haft som ursprung till sin egen översättning
framgår ej någonstans. Det vore spännande om han vid sina studier i Åbo kunnat
läsa magister
Mathias version, eftersom denne var kritisk till hexameter, men det svaret lär
jag aldrig finna. I Johan Bergmans översättning från 1921
påpekas på ett försättsblad att denne som förlaga använt en i Leipzig tryckt
version från 1907.[109]
Några avslutande ord
Den kritik mot Peter Twists
översättning som upptas i Wrangels noteringar finner jag stå i samband med inte
bara det faktum att Twist valde prosa framför hexameter, utan också med
samhällsfenomen och strömningar i den samtida kulturen. De som redovisats här
är: franskinfluerad
muntligt talad svenska med begreppet ”Sprätthökar”, en utbredd offentlig kritisk
debatt genom smädesskrifter, och följderna av den litterära strid i Frankrike
som handlade om huruvida kung Ludvig XIV:s tid kunde mäta sig med antiken, och
i vilken utsträckning den senare alltjämt kunde vara förebilden för samtida
litteratur och konst. Jag tycker att det
måste noteras att Peter Twists översättning var ett i tiden djärvt beslut. Att jag
refererat i ett längre stycke om ”fosforisterna” och hur den nya
tryckförordning för rent skönlitterära texter spelar in och ifrågasatte rätten
att definiera, inte bara vad som är god litteratur, utan även vem som hade
rätten att definiera denna relaterar till ett nytt sammanhang där Hammarskiölds notis om kritik mot Twist kan omvärderas något
när man får inblick i Hammarskölds och Schröder egna publicistiska kamp i
1800-talets början.
Peter
Twist översättning kom till i en tradition med författare i dubbla roller: den
som ämbetsman och den som diktare. Detta tog sig uttryck i ett utplånat
översättarjag, och fraser i förordet om att bättre förmågor kan göra bättre
översättningar. Dock ser man i ett på Riksarkivet bevarat dokument att Twist
försökt sig på att få offentlig rättighet till sitt verk.
De antika
översättningar som kommer ut i nytryck på 2000-talet och anses som av bärare av
tradition med sin svenska hexameter bör nog leda till fortsatt diskussion.
Något jag inte haft med i denna uppsats, - men som skulle kunna utgöra
ytterligare litteraturvetenskaplig forskning är Twists prosaöversättning enbart
i relation till andra prosaöversättningar. Till exempel Penguin Classics ganska
nya prosaversion av Eneiden, översatt
av David West 2003. West argumenterar även för att skriva denna utgåva just på prosa i en artikel i tidskriften Greece & Rome, Vol. xxxvii, No. 1, April 1990.
Källförteckning
Akujärvi, Johanna, ...til Rusin-Strutar och Tortebotnar. Översättningars nytta enligt
förord till svenska översättningar av antik litteratur under 1700-talets första
hälft, Ingår i: Sjuttonhundratal.
Lund, 2010
Bennich-Björkman, Bo ,Förutsättningar
för kort fiktionsprosa på den litterära marknaden i Sverige 1850-1914,
ingår i Böcker och bibliotek – Bokhistoriska texter, Lund, 1998
Björkman, Margareta, Svensk
bokhistoria. En forskningsöversikt, ingår i Böcker och
bibliotek – Bokhistoriska texter, Lund, 1998
Chartier, Roger, Böckerna
ordning, Läsare, författare och bibliotek, I Europa från 1300-tal till
1700-tal, Göteborg, 1995
Dahlström,
Britt, Berömda Böcker – En litterär uppslagsbok, återger innehållet i över 700
verk. Stockholm, 2002
Darnton, Robert, Vad är
bokhistoria, ingår i Böcker och bibliotek – Bokhistoriska texter, Lund, 1998,
Febvre, Lucien, Martin, Henri-Jean, The coming of the book, London, 1976
Fumaroli ,
Marc (préface et essai), La Querelle des Anciens et des Modernes, Paris,
Gallimard, 2001.
Gustafson, Kenneth, Thomas Thorild skalden, rebellen,
Kungälv, 2010
Hammarsköld, Svenska
vitterheten:historisk-kritiska anteckningar, 2 uppl, Stockholm, 1833
Hansson, Stina, Afsatt
på Swensko 1600-talets tryckta översättningslitteratur,
ingår i Böcker och bibliotek – Bokhistoriska texter, Lund, 1998
Hägg, Göran Den svenska litteraturhistorien, Stockholm, 1996
Josephson, Ragnar, Kring Carl Gustaf Tessin och Carl Hårleman,
Svenska folket genom tiderna 6, Malmö, 1938
Karlsson,
Rickard, Svensk-franska förhandlingar,
Bland sprätthökar och franska flugor isvenskt 1700-tal,
Linköping
Studies in Arts and Science nr. 398, 2007
Kellgren, Johan Henric
http://www.ne.se.ezp.sub.su.se/lang/johan-henric-kellgren,
Nationalencyklopedin, hämtad 2013-01-09.
Labarre, Albert, Vad vet jag om Bokens historia, Göteborg 1996
Linné, Carl von , brev
nummer 689, ur Linnés Bref och skrifvelser med understöd av staten
utgifna af Uppsala Universitet, Vol 4. Uppsala, 1910
Linné, Carl von, brev
nummer 1148, adresserat till Fredrik Hasselquist, 10 Augusti 1750
http://linnaeus.c18.net/
Lönnroth, Lars, Brages
harpa – Geijer och den götiska renässansen, ingår i Den svenska
litteraturen, Upplysning och romantik, Stockholm, 1998
Lönnroth, Lars, Delblanc, Sven, Den svenska litteraturen, Från runor till romantik, 800-1830, Stockholm,
1999
Malmberg, Carl-Johan, De homeriska hymnerna, SVD, 17 mars 2004
http://www.svd.se/kultur/litteratur/myterna-staller-de-viktiga-fragorna_29318.svd
Michelsen,
Knud et.al Bonniers Författarlexikon över utländsk litteratur, Stockholm 2002
Persson, Malte, Gammal
sång, Expressen,
2 januari 2013 http://www.expressen.se/kultur/gammal-sang/
Schön, Erich, Kvinnors
läsning – romanläsare i det sena 1700-talet, ingår i Böcker
och bibliotek – Bokhistoriska texter, Lund, 1998
Sennefelt,
Karin Politikens hjärta: Medborgarskap,
manlighet och plats i frihetstidens Stockholm. Stockholm, 2011
Stenberg, G. Döden dikterar: En studie av likpredikningar
och gravtal från 1600- och 1700-talen. (Doctoral dissertation). Stockholm:
Atlantis.1998
Stockholm slott
http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholm_slott
Strandberg, Runar, Olof Dalin och ikonologien i de italienska plafonderna pâ Stockholms
slott, Särtryck
ur konsthistorisk tidskrift, Stockholm, 1967
Strindberg, August, Samlade
skrifter, 6e delen, Gamla Stockholm, Anteckningar ur tryckta och otryckta
källor, framletade, samlade och utgivna av August Strindberg, Stockholm,
1915 http://runeberg.org/strindbg/gamstock/
Stålmark,
Torkel, Ovidius i Västervik, ingår i Linköpings biblioteks handlingar. Linköping,
1995
Söderlund, Petra, Pengarna
eller odödligheten. Fosforisterna och romantikens litterära fält, ingår i
Kulturens fält, en antologi, Göteborg, 1998
Tryckeri, Digitalt uppslagsverk baserat på Svenskt
Uppslagsverk från 1955 http://svenskuppslagsbok.se/tag/tryckeri/page2/
Twist, Peter, arkivdokument, brevskrivarregistret, KB. 1741.
Twist, Peter, arkivdokument, Skrivelser till Kungl Maj:t,
Riksarkivet
Van Reis, Mikael Vergilius | Aeneiden
GP 19 september 2012 http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.1069386-vergilius-aeneiden?m=print
Wrangel,
E, ”Versekrig" under frihetstiden, Uppsala, 1894
Vergilius, Sagan om Aeneas. Övers. Bergman, Johan, Stockholm, 1921
Vergilius,
Aeneiden, översättning Ingvar
Björkeson, förord Bengt
Holmqvist, Stockholm, 2012
West,
David, The
'Aeneid' and the Translator Greece
& Rome, Vol. xxxvii, No. 1, April 1990.
Virgilii Maronis Æneis; eller Den
trojaniske furstens Æneæ äfwentyr. Ifrån latin på swänska öfwersatte af Peter
Twist. Med kongl. maj:ts allernådigste privilegio.
Stockholm, tryckt hos kongl. boktr. i stor-förstendömet Finnland, : sal.
Henrich C. Merckells enckia. =1. 1747.=. [Del 1], Förste delen. Åhr
1747. Aeneis. Svenska
Virgil, The Aeneid.
Övers. David West. Penguin Classics, 1991.
[1]
Akujärvi, s.52.
[2] Bo Bennich-Björkman,
Förutsättningar för kort fiktionsprosa på den litterära marknaden i Sverige
1850-1914, ingår i Böcker och
bibliotek – Bokhistoriska texter, Lund, 1998, s. 346-355.
[3] Stina Hansson, Afsatt på
Swensko 1600-talets tryckta översättningslitteratur, ingår i Böcker och bibliotek – Bokhistoriska texter,
Lund, 1998, s. 21.
[4] Johanna Akujärvi ...til
Rusin-Strutar och Tortebotnar. Översättningars nytta enligt förord till svenska
översättningar av antik
litteratur under 1700-talets första hälft, Ingår i: Sjuttonhundratal. Lund,
2010, s. 52-53.
[5] Hansson, 1998, s. 211.
[6] Bennich-Björkman, 1998, s.
346-355.
[7] Akujärvi, 2010, s. 52.
[8]
Margareta Björkman,
Svensk bokhistoria. En forskningsöversikt, ingår i Böcker och bibliotek – Bokhistoriska texter, Lund, 1998,
s. 80-81.
[9] Roger
Chartier, Böckerna ordning, Läsare, författare och
bibliotek, I Europa från 1300-tal till 1700-tal, Göteborg, 1995, s. 300.
[10] Hansson, 1998, s. 214-215.
[11]
Peter Twist, Den trojanske furstens Aenea äventyr, Företal, ej sidmarkerat,
1947.
[12] Ibid, 1747.
[13]
Ibid. 1747.
[14]
Ibid. 1747.
[15]
Ibid. 1747.
[16]
Ibid. 1747.
[17]
Ibid. 1747.
[18]
Akujärvi, 2010, s. 62-64.
[19]
Dessa tryckta tal finns i kortkatalog under kategorin författare. bl.a. på KB
och Uppsala Universitet.
[20] Twist, Peter, Författare,
auskultant i Svea hovrätt. Datering: 1741 Register: Brevskrivarregister - Kungliga
biblioteket
[21] E. Wrangel, ”Versekrig" under
frihetstiden, Uppsala, 1894, s. 47.
[22] Letter L1148 written by Carl Linnaeus,
addressed to Fredrik Hasselquist, Date 10 August 1750 http://linnaeus.c18.net/
[23] Carl
von Linné, Bref och skrivelser, med
understöd av staten utgifna af Uppsala Universitet, Vol 4. Brev 689. Stockholm, 1910.
[24]
Ibid, Stockholm, 1910.
[25]
Enligt arkivmaterial, Länsarkivet, Uppsala, bouppteckning av Christina
Christiernin.
[26]
Wrangel, 1894, s. 47.
[27] Ibid, s. 48.
[28]
Ibid, s 47.
[29] Ibid
not 2 s. 47.
[30]
Stenberg, G. Döden dikterar: En
studie av likpredikningar och gravtal från 1600- och 1700-talen. (Doctoral
dissertation). Stockholm: Atlantis.1998.
[31]
Göran Hägg, Den svenska litteraturhistorien, Stockholm,
1996, s.125-132.
[32]
Erich Schön, Kvinnors läsning – romanläsare i det sena
1700-talet, ingår i Böcker och bibliotek – Bokhistoriska texter,
Lund, 1998, s. 329-330.
[33] Lorenzo Hammarsköld, Svenska Vitterheten: historiskt-kritiska
anteckningar, 2 uppl., Stockholm, 1833, s.222.
[34] Marc Fumaroli (préface et essai), La Querelle des Anciens
et des Modernes, Paris, Gallimard, 2001.
[35] Lars
Lönnroth, Brages harpa – Geijer och den götiska
renässansen, ingår i Den svenska litteraturen, Upplysning och romantik,
Stockholm, 1998, s. 269.
[36]
Stockholms Slott http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_slott
[37]
Ragnar Josephson, Kring Carl Gustaf Tessin och
Carl Hårleman, Svenska folket genom tidema 6, Malmö 1938,s. 344.
[38] Runar Strandberg, Olof Dalin och ikonologien i de italienska plafonderna pâ Stockholms
slott, Särtryck ur konsthistorisk tidskrift, Stockholm, 1967, s. 15.
[39] Ibid,
s.15-16.
[40]
Ibid, s.30.
[41]
Ibid, s.31.
[42]
Ibid, s.31.
[43]
Ibid, s.31.
[44]
Ibid, s.31.
[45]
Ibid, s. 32.
[46]
Ibid, s. 29-30.
[47] Akujärvi, 2010, s. 62.
[48] Rickard Karlsson, Svensk-franska förhandlingar,
Bland sprätthökar och franska flugor i svenskt 1700-tal, Linköping Studies in Arts and
Science nr. 398, 2007, s.155.
[49]
Ibid, s.156.
[50] Ibid, s.156.
[51]
Ibid, s.158.
[52]
Ibid, s. 161.
[53] Ibid, s. 161.
[54]
Ibid, s.162.
[55] Ibid, s.163.
[57] Lars
Lönnroth, Sven
Delblanc, Den svenska litteraturen, Från
runor till romantik, 800-1830. Stockholm, 1999 s. 72-73.
[58]
Torkel Stålmark, Ovidius i Västervik, ingår i Linköpings
biblioteks handlingar. Linköping, 1995, s.19.
[59] J.
Bergman, Sagan om Aeneas. Stockholm,
1921, s. 357.
[60]
Lönnroth, Delblanc, 1999, s. 129-130.
[61]
Vergilius, Aeneiden, översättning
Ingvar Björkeson, förord Bengt
Holmqvist, Stockholm, 2012, s. 9.
[62]
Stålmarck, s. 15.
[63]
Ibid, s.15-16.
[64] Ibid,
s.16.
[65]
Ibid, s.19.
[66]
Ibid, s.18-19.
[67]
Bergman, 1921, s. 3.
[68]
Ibid, s. 4.
[69] Peter Twist Skrivelser
till Kungl Maj:t, Riksarkivet, 1747.
[70]
Petra Söderlund, Pengarna eller odödligheten. Fosforisterna
och romantikens litterära fält, ingår i Kulturens fält, en antologi,
Göteborg, 1998, s. 27.
[72] Ibid, s. 30.
[73] Ibid, s. 30-31.
[74] Ibid, s. 31.
[75] Ibid, s. 32.
[76] Ibid, s. 33-34.
[77] Ibid, s. 35-37.
[79] Ibid, s. 39-40.
[80]
Albert Labarre, Vad vet jag om Bokens historia, Göteborg 1996, s. 98.
[81]
Ibid, s. 99.
[82]
Ibid, s. 99
[83] Lucien Febvre, Henri-Jean Martin, The
coming of the book, London, 1976, s. 132.
[84] Ibid, s. 132.
[87] Ibid, s. 145-146.
[88] Ibid, s. 158-159.
[89] Ibid, s. 158.
[90]
Digitalt uppslagsverk baserat på Svenskt Uppslagsverk från 1955 http://svenskuppslagsbok.se/tag/tryckeri/page/2/
[91] Karin
Sennefelt, Politikens hjärta:
Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm. Stockholm, 2011, s. 103.
[93] Ibid, s. 104.
[94] Ibid, s. 108.
[95] Ibid, s. 114.
[96] Ibid, s. 122.
[97]
Ibid, s. 105.
[98] Ibid, s. 106.
[99] Ibid, s. 109-110.
[100]
Twist, 1747.
[101]
Labarre s. 81-83.
[102]
Ibid s. 300-301.
[103]
Schön sid 329.
[104]
Schön sid 329-330
[105]
Malte Persson, Gammal sång, Expressen, 2 Januari 2013
[106]
Ibid.
[107]
Malmberg, Carl-Johan, De
homeriska hymnerna, SVD,
17 mars 2004
[108]
Twist. 1747.
[109]
Vergilius, Sagan om Aeneas, tolkning
J. Bergman, Stockholm, 1921, onumrerad text innan förord.
