Början på en roman om en vandringsresa till Korsika

”Dessa tekniska framsteg hade nått sin kulmen, men de kunde inte längre ersätta ett inre djup som fattades. Glömda och ratade som omoderna kläder var de inre källor som, under den långa historiens lopp, givit lyftning och storhet åt människoanden…Ärlighet är inte på modet längre, förstår du”

Marc Chagall

1.
Henrik

Eva ville resa, hon trodde att hon rest tills hon hittade sig själv sittandes på en blå solstol på Promenade des Anglais och såg ut över Nice. Det finns ingen gräns mellan himmel och hav, men var finns naturens gräns mellan berg och hav, vilken är hennes egen gränsmark, vilka är hennes hinder? Någon mer än hon finns här. Hon aktar sig noga. Upproret måste ha gömt sig längst in i.
Hon plockar fram sin lilla diktafon och säger in i den ”Vi har egentligen två lager av missförstånd att genomskåda. Att fly från konfrontationen och därmed mötet med den egna möjligheten och inte inte minst att jag inser min egen nödvändighet och att denna insikt är min frihet inför mig själv”. Hon lägger boken upp och ner i sanden. En joggare i bikini susar förbi på stranden. Fler promenerar, hon ser i ögonvrån när de sätter sig ner bredvid henne men vet att de går förbi. Eva spelar upp meddelandet, kollar att mikrofonen funkar. Hon har själv bikini, en grön mot den beiga huden som inte fått sol på länge. Klockan är elva på förmiddagen. Det är ett svagt sus bakom meningen som nu spelas upp, den ackompanjeras av den 8 filiga motorvägen som skapar ett dovt brummande, inte Sartres ångest, utan ett färdriktning framåt sus. Troligen tolkar hon det så. Hon går ner till vattnet och tar det i sin kupade händer, vattnet stannar inte kvar där. Hon kanske tänker, jag är vattnet på sandbotten, jag slår emot min framtid, om och om igen, på väg, men oftast på samma plats. Känner vågor som slår mot stranden någonsin samma entusiasm för samma rörelse, samma händelse? Hon sitter nog där hon har satt sig med halva kroppen i vattnet och funderar på citatet hon nyss läst, funderat på konfrontationer. De är ju oftast inte så farliga när de väl händer, när det blir en diskussion, en dialog, även om den är högljudd, eller en ganska tyst protest, folk får ur sig det de vill säga. Det är värre att fly konfrontationer som man oroar sig för och som aldrig händer i den faktiska verkligheten, bara i tanken. Den ger värre ångest än de sociala situationer där man fått föra sin talan, mötet med den egna möjligheten. Möjligheten att få säga ifrån. Eva är omsvärmad av situationer där hon inte fått säga ifrån. Borttappade möjligheter. En av dessa många saker som vi vet, men inte tillåter oss att själva veta. Men även rädda steg leder framåt. Nice är en levnadsglad gammal madame, ung i själen, vacker och generös. Eva är trettiosju och gör denna resan för att fundera på framtiden. Första meningen i diktafonen sades på busslinje , hållplats 6, terminal 1, från Nice flygplats. ”Jag hade börjat umgås med mig själv, att vara en individ bland andra är också ett sätt att tiga, därför har jag försvunnit in i ett större sammanhang än det som skulle kunna bli mitt liv”, hörde jag där jag satt en bit bakom i bussen.

Var i din egen flykt och vänta aldrig på stegen i trappan. Eva har hela dagen på sig i Nice innan hon ska ta färgan imorgon. Hon tar hissen till Colline du Chateaux. Sätter sig vid det konstgjorda vattenfallet. Hon inser nog att hon sitter omgiven av hundratals km3 luft. Hon tänker kanske att genom vilopunkter i tiden växer det andra. Det är inte nödvändigt att prestera hela tiden. Sin egen nödvändighet, kan den vara objektiv och stillsam? Eva är nödvändig för mig, kanske för fler än mig, men har hon insett sitt eget värde, har hon fått insikten än? Jag tror att det är den hon skall försöka hitta på Korsika. Jag vet inte om det är hon eller jag som är mörk i hågen. Det går en allt livligare dröm genom den stora vita huden kropp i den gröna bikinin, det syns, hon tar upp diktafonen igen och säger, hon reser sig men andas först rakt in alla ord i min knytna hand. ”Jag är inte först, och den andre är inte därefter, vi uppträder i världen samtidigt”. Jag föste ihop mina ansiktsdrag och tänkte lite. På henne, på oss, våran makt över varandra, hon har makten som den jag hela tiden ser, som den som styr mig, samtidigt har jag makten eftersom jag berättar alltihop från mitt. Vem av oss är först och vem är därefter, fungerar vi i symbios kanske, kanske är vi nödvändiga för varandra, min aögon ser och jag är inte, hon är, men ses inte inifrån, bara några meningar hon talar högt, som inte är hennes egna utan kommer från en bok. Vi får se vem som känner henne bäst, jag eller hon, när hon nått fram till Conca. Tiden har hål i ryggen. Sommaren så fort, tjugo minuter så slött. Bromsen släppte efter några minuter. Hon reser sig och tar trapporna ner. Var i din egen flykt och vänta alltid på stegen i trappan. Jag stannar kvar en stund. Jag vet att hon är på väg mot Marc Chagall museét för jag såg hur hon tog upp en bok om honom och stirrade lite ledsamt på en av bilderna. Täcken av tecken, här har någon nyss stått och sedan gått. Det syns. Jag lägger mig raklång på marken under ett skuggande träd, ansiktet mot jorden. Jag kan inte se in i henne, även om jag tror jag vet mer om henne än hon gör själv, jag har känt henne i åratal, på avstånd. Älskar jag henne, jag vet inte, men hon är så intressant och vägrar att släppa ut sig ur sitt själv, hatar att stå i centrum, i det centrum där hon förtjänar att stå för att hon är en intressant männika. Jag har respekt för henne, men hon skulle bli mycket arg om hon visste att jag var här i smyg och att hon inte gav sig ut på sin resa alena. Förbi, helt förbi, går jag, år som varit fulla av understunder tack vare henne, och ej, om och det här handlar om det här, om promenader, i periferin för att undersöka ett liv som står i en slags brytning. Hon vill göra en förändring. Så när hon vann 20000kr på en Harry Boys Lördagsgodis så bestämde hon sig för att trecka på Korsika. Jag tror hon vill ta ett svårt beslut om något men jag vet inte vad. Ett svårt beslut som hon måste låta växa fram genom hård fysisk kroppslig ansträngning. Jag vet inte varför hon läser Sartrecitat i diktafonen. Simone de Beauvoir brukar väl tjejerna läsa istället. Jag kan inte så mycket om existentialismen, men att det handlar om att ångesten om framtiden skall ses som frihet är jag medveten om, i motsats till Freuds analys av barndom och dåtid. Jag är inte så vansinnigt bildad, men min beundran av Eva står i att hon letar upp egna småkakor av kulturyttringar som jag själv blir fäst vid. Hon försörjer mig med innehåll och får mig att ständigt tänka om, för mig är det pusselbitar, Eva ser helheten. Kanske är den jobbigare att leva med. När saker går fel. Jag ska snart ta mig till museét, jag tror jag stannar utanför och låter henne se för sig själv. Sjutton stora målningar som har placerats i en ”biblisk” trädgård med olivträd och cypresser. Jag låter henne få en övergiven stund när ingen annan vill vara där, då km3 luft står och gapar omkring Eva. Jag kommer aldrig få dig helt hopsatt, lagad, limmad och prydligt skravad, det vill jag inte heller. Du är fin som du är. O vänlighet, vänlighet, som varsamt plockar upp skärvor! Detta är inte en stad för reservdelar. Mitt hjärta under din fot, en syster till en sten. Barfota i stan, sa man. Kanske att hon är barfota i minnet.

Eva:
Jag är i Nice, bland palmer och pinjeträd. Jag mår ganska bra, ska spendera lite pengar det här dygnet. Jag bor på Hotell Negresco, 401 euro för ett enkelrum, dyrt men jag kommer ju inte bo i lys sen, kanske sova under bar himmel eller några nätter i tält. Jag har en tung ryggsäck tack vara Chagallboken och Varat och Intet. Jag har krypit ihop i sängen en stund. Jag behöver tänka. Ögonen vilar på Chagallmålningen ” Moderskap” från 1914. Två år nu. Jag har ringt ett samtal för att fråga ett par frågor. Min, vår framtid tillsammans. Jag vill helst leva ensam. På grund. Men jag vill ha mer. Små jag? Det är ett väldigt stort steg att ta.
Dags att gå och äta på Le Chantecler. Att sätta sig och äta på en fin restaurang kräver hatt och solglasögon, då accepteras man mer, speciellt i en stad som Nice. En övergiven stund när ingen annan vill vara där. Då den ensamma rymden står och gapar omkring dig och samtidigt både en oro att någon ska sätta sig och vilja något. Folket runtomkring har nervösa behov at att visa att de är på väg. Inte stannar upp, de syns ibland bara från sidan, som gående på en väg. Jag tar upp min diktafon för jag kom att tänka på ett Sylvia Plath citat ”Jag har gjort det igen, vart tionde år går, jag iland med det, ett slags vandrande under min hud, lysande som en nazistisk lampskärm”. Det står ljus på borden i hörnan utav restaurangen, stearinljusets fransar som halv visar, halvt skymmer gnistor av brödsmulor.

Restaurangen är nästan full. Oupphörligt pratar de omkring. Den ene tar vid där den andra slutar. Som om de övat länge och nu behärskar konsten fullständigt. Mer en självberäknerlik monolog än dialog. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Förbi, helt förbi går jag, år som varit fulla av stunder då jag varit ordet under, och inte över, inte fört mitt eget perspektiv, och det är här också, att sitta i periferin utan att vara under eller över. Bara ensam gäst med hovmästaren liksom Sartre beskrev det inklädd i uppassarens roll som på ett sådant här lyxrestaurang visar genom att vara överdrivet underdånig , att han just därför inte är sådan. Jag är denna inställsamme figur vill han säga, men jag är den jag är och spelar en roll som vi leker en stund. Uppsassaren spelar en scen för en åskådare, gästen vid bordet som i sin tur förstår påhittet och kan dechiffrera fiktionen. Att spela eller leka att man är. Ett saknare sätt att se ett naknare sätt att nå, när man väl ser igenom. Bakom solglasögonen, min och hans är det ändå ett slocknat ansikte, som den torra grönskan. Jag besställer in min meny, sedan går jag ut för att känna om det går att andas. Luften är tunn och varm, som om den när som helst skulle gå sönder. Jag ser en dam med en liten hund i famnen gå förbi, jag ser andra som är ute som hon, de ser ut som om de också vill veta något nytt.

I teatern med hovmästaren stelnar jag till när jag får förrätten, vinvalet upptill var som om någon piskat en fråga ur mig och låtit den stanna i ögonvrån. Frågaren tar intet ont, han blundar, ett drag över ögonen som påminner om sidenslipsar och inte hans privata trasiga strumpor. Jag blir plötsligt berörd, ibland är allt de skarpaste människorna gör, blundar för det andra, och beter sig artigt, enbart artigt i en skriande värld. Jag får lite svårt att spela gäst. Efter den långa eftermiddagen på Chagallmuseet, där känslorna kom och där ögonlockens röda himmel vilade sig i henne, med sol i blod genom flutna kapillärer. Nu andas jag djupt, en gång, en gång till, jag andas ända in i det allra innersta och fördålda. Nu kom fiskrätten, tids nog sa vinden. Tut sa båten, har fiskarna under den någonsin hört vågornas entoniga skvalp. Hon blir nu iakttagen av ett bord en bit bort till vänster. Smid samman två människor vid höfterna, kasta bort dem och drag upp dem efter trettio år och fråga vad de tycker om varandra. Under huden smyger tröttheten omkring, behaglig men malande. Jag tänker kort att man kanske borde byta namn och sedan lära se sig själv på nytt. Min fråga blir hängande i luften, ingen hade hört den. Istället hörde hon en bordsgranne säga, ” När jag sitter i solen, då blir den som ett hål i mig, ett hål i huvudet där hela mitt allt finns, allt som hänt upptill idag och nu, ur hålet rinner detta ut snabbt.” Jag fick lust att fråga honom ifall han har ångest för framtiden också, men jag fördjupar mig istället på hur jag äter, koncentrerar mig på mina bestick, för nu kommer köttet. Rörelsemönster med bestick kan vara lugnande, ätande är en rutinerad struktur, då man för samman sin inre stabilitet. Om man lärt sig hur man ska göra och inte krafsar sönder maten på måfå.

2.
Henrik

Vi har gått på färgan, först jag, sedan hon. Hon står och spanar över relingen och mumlar om totalförbud, veto och att människan är förbjuden att överträffa och inte heller alltid kan njuta av de småreglerna som hjälper till i vardagen tycker jag mig höra. Jag tänker på något jag läst någon gång i en dagstidning om ordning, att sitta på toppen av ordning och utöva makt. Så många som inte kommit längre upp än några meter upp på stegen, stannar fastnaglade, för att sedan trilla, alla vill vara sin egna rätt och ingen kopia, men inte alla vill samma sak. Ingen vill gärna ha sin själ och sacka efter trampad under fötterna. Jag funderar på om jag ska ställa mig bredvid henne. Men där står redan en man och pratar högt med sin fru om bantning och träning. Båter glider nu, i sin bana, kurs, trajektoria, den forslar oss mot två veckor i följe, svit, karavan, på semester då hon och jag ska göra upp om något. Jag har en liten mage så om mannen där borta har rätt kommer jag göra mig av med den, stampa, trampa bort valken i lugnt, stilla och rofull miljö. Hoppas jag. Forslad osynlig tillsammans med en tankegång om framtiden som en stubintråd på kälken efter, inte före, eftertanke om nu och ska bli. Annars är tanken den förrädare som transporterar oss. Det gäller att ha vett och reflektera bildbart och läraktigt indroppandes till en stor ask, och öva upp minnet samtidigt. Gårdagen är ett klänningssläp, även för oss män.

Eva:
Jag står på däck och tänker på de salta pingvinpastillerna jag tjatade mig till på ditresan med båt Helsingborg- Helsingör i fyran. Pappa var med. Han drack sig full på två flaskor körsbärsvin dagen efter vi kommit hem. När han nyktrat till störtade han iväg hals över huvud och var borta i tre dagar. Ett annat minne av mina känslor. På hela resan använde jag salmiakpastillerna som smärtlindrande tabletter att vila i. Jag kände mig för tjock, för ful, för ledsen. Jag skrev på svenskalektionen veckan efter en liten berättelse om mina fem fingrar, hur de hade fem förgreningar vardera, fem olika låtsaskompisar som alla var lakritssvarta och som ingen av dem knuffade mig om rasterna. Fröken läste upp den för klassen och efteråt grät jag i hennes famn, alltsammans kändes så löjligt. Jag tror inte jag grät lika mycket när jag tog av mig vigselringen och det bara var en blå rand kvar, eftersom den varit för liten. Vi hade inte samma åsikt om vad ett löfte var och om vad som var tråkigt. Mina ögon var torrare än vårvinterslask mer som fukten från ett kaffefilter använt för en timme sedan. Jag kände mig mest slapp och stum. Nu ser jag land i fjärran. Jag kikar ner över relingen och där flyter något som ser ut som en träkoffert. Båten krockar med den. Folket runtomkring pratar honungsmilda älskvärdheter. Jag lyfter inte blicken, men är beredd i stram givakt. Jag visste som barn hur man ställde till ett hallå som fick världen att vråla av skratt. Jag tänker på hur jag stod där och svettades och darrade medan de tuffaste i klassen stod där med hängande läpp och kunde sina tjuvknep och höll huvudet högt, överträffade av ingen. Men det var länge sedan nu jag vred mig fri. Jag är på resa och känner mig vederkvickt av stillsammare glädjeämnen. Jag tror, jag hoppas att resan inte är målad med ljuvt bedrägeri. Jag vill vandra och komma fram till att se hela mitt liv i en näve sandkorn på stranden väl framme. Ingen skall få se den lilla gärdsmygen i mig här. Jag vill se något varaktigt i ögonblicket. Jag vill bli den bäste att göra i smått. Totalförbud mot individers trulighet, veto mot allvarlig uppsyn men förbjuden att överträffa andra liksom på ett fulltonigt och fränt sätt, undvika attraktionen, att uppleva något liknande igen. Väl tillbaka vill jag se milt på tomheten och den charm och nöje det ger att se sommardåsigt på vardagsuppgifter. Jag hör vattnets dån, kärlekens båt har krossats och det har funnits skäl att inte återuppväcka den med blixttelegram, att stå rakt upp och ner sådär själfull och gapandes för att sedan vanka omkring med ettriga skavsår. Jag får en plötslig hostattack men trampar envist ner den i halsen igen. Som en av min före detta mans långa anekdoter som alla flabbade åt utom jag. Jag känner att någon tittar hitåt men när jag vänder mig om känns allt som osett och fullt av en båtlast närsynta människor, precis som jag. Jag har rabblat men står nu här och småler, det är inte en falsk situation. Vad som hänt, inget hindrar att en dag betyder det ingenting.

3.

Henrik

Jag vet inte om Sartre någonsin satte sina fötter på Korsika. Eva har sina böcker. Jag har min. Alexander Dumas "Korsikanska bröder". Tyckte den var lämplig reselitteratur. Min egen bror ser jag som en motspelare jag ofta har lust att sparka på smalbenet. H:et på blyertspennan står för Håkan, inte Henrik, sa han simpelt och bestämt redan i småskolan, jag visste å andra sidan att det stod för "hård blyerts." Han får mig ofta att resa borst, även i vuxen ålder. Jag sitter här på hotellet ii LÍlle Rousse och funderar på medeltidens pirater som härjade här, på handelsmännen, på de stötvis påkommande vendettorna. Den porlande historian som sitter i marken och som i de stora 1800-tals författarna blev framvällande, strömmande, strålande i sina fiktiva skepnader. Jag fascineras för min bror sa ofta till min mamma att "han har ingen ryggrad, han är för feg, att det inte är någon ruter i honom, ingen kurage", men jag kan med glöd och iver leva mig in i en spänningsroman där protagonisterna kämpar tappert även om jag som privatperson aldrig varit i stridbart skick. Jag har gjort lumpen, om än som sjukvårdare, även om min bravur mest låg i att försöka få folk att bli kvitt förkylningar med aspirin. Vinden kommer ljummen in genom fönstret, jag mår som en prins. Jag äter en bit honungsnougat och dricker apelsinjos och undrar vad Eva tänker på just nu? Vad för sorts tankar av hennes eller andra som fyller rummet i funderandets damm. Jag önskar jag kunde besätta en ledig plats ovanpå garderoben, utgöra huvudposten, vi får se imorgon hur vi upptar dagen igen efter en lång rad km, en efter en i femmans växel, fast återigen i bussen till avstampet.

Eva

Upplevelsen av blicken av andra. L´lle Rousse. Jag sitter på torget och tittar på en bouleturnering, jag sitter på ett café här och äter färska fikon och dricker rött vin. En natt och sedan bussen till vandringsledens början. Boulespelarnas slåss i oss med varandra, en organiserad helhet som en tredje iakttar. Boulespelarna är ett oss och jag är den tredje, men här finns också ett cafébord till med ett par som verkar vara ett vi. Vem man tycker mest om, bäst? Ger man ofta företräde åt vi, oss och helst, hellre vill ha sin egen snarfundighet om de närmaste och de man inte känner upptagen i sina tankar. Ärlighet är inte på modet. Det kan vara övermäktigt. Paret här bredvid har båda förströdda miner, mina tankar kretsar så på Sartre avsnittet om att göra sig till objekt för den man älskar. För den älskandes blick är jag en absolut totalitet. När kärleken slutar har blicken då slutat fascineras eller var den i förälskelsens första ögonblick begränsad? Jag äter fikon, underbara, söta, under palmkronorna och höjer blicken mot Monte Corona, Monte Grosse, Monte Cinto. Det är dags för ett kvällsdopp. En inledande fredsförhandling med mig själv, svar betalt på det jag undrar, det jag bandat i förväg på min diktafon, som en förberedelse för till, det som tjänar som preludium. Oj, här var det trängsel, det är mest turister som jag, svalkan på min hud och jag bryr mig om allt , känns det som.

Och om världen var sig likadan. Hurdan var jag då i den? Jag är bara en gammal bekant, men nu ska jag vinka av mig, eller i alla fall förhandla fram evakuering utan skottlossning. Jag frågar mig nyfiket hur jag ska klara av denna min migs utsträckning. Och om världen var sig likadan sen, så kanske jag inte är lika oförberedd längre. I alla fall inte i alla vardagsexempel framöver, eller på gatorna utanför. Istället för ett dumt backande, ett nyfiket bligande i en ny kombination som kringgår det föråldrade. Att inte bara flytta min kropp utan även mina tankars rotation och lägesvinkling. Jag skär en bit bröd med en nyinköpt souvenir, en stilettkniv som det är inkarvat Vendetta på och tar också en bit figatella, en slags rökt korv och sätter mig i fönstret. Jag tror egentligen inte man får äta på rummet. Jag säger till mig själv att det finns olika sätt att ha roligt på än vad man ofta utsätter sig för, roandets formalism som yttrar sig i en viss sorts väntan, när man kommer hem igen efter att ha get sig ut på stan, är allt malet till en blandning av sökning efter rätt plats och rätt tid, det mål man har siktat efter kanske inte hade haft vägarna förbi, och hemma igen sitter man stilla länge med en bekymrad min mellan ögonbrynen, fast ibland är ju utekvällar lika mäktiga som styrkan i den katolska mässan, och inte bara gammalt tuggummi. Musik ute kan ibland vara en märklig rättighet att vara gott även om man inte alltid har tid att prata med alla människor man möter, några dyker upp, vissa på gott humör och vissa stressade som om musiken inte kommit till dem eller de inte gett sig själva en chans, utan skruvar på sig i folkmassan istället och tänker på slutet av kvällen medan den ännu håller på som bäst. Här på Korsika ska jag ändra min syn och fästa ett nytt epitet på ordet uteliv.

(lite senare)

Klippa, klistra och knåpa ihop tankar kan vara ett tungt hobbyarbete. Man har ofta negativa attityder till sig själv, läser jag. Man kör iväg och man kör fast i hämmade resurser, ibland måste man förtydliga, vänligt och misstänksamt mot sina egna frågor. Jag står i mitt hotellrum helt blickstilla i fönstret och väntar. Rumsvärmen känns loj och jag tittar mest efter spår av andras fötter på gatan utanför. Jag behöver nog en ficklampa på det jag är och det jag har hemma. Mitt liv är ju skivat i aspekter som om min egen vanas ostsmörgås alltid har legat länge i en automat. Olika aspekter av situationer som med nödvändighet undslipper mig, ett misslyckat försök att titta på det som är färskt. Mina möjligheter, ett nytt tillfälle att se småsaker och stora mittpunkter i det som är av det slag som jag oftast missar och skulle kunna gilla. Jag läser vidare om att om man sjunker eller dyker ner i något man känner till, känner man inget obehag, men det ovana just när det är på väg att stelna runtomkring och ge en ny hinna av klarhet, då riskerar man en diffus känsla av att man plattas ut och är på väg att gå från tom till vilse i sig själv en stund. Jag är försjunken i ett rött intensivt solljus som tycks hejda alla rörelser, eller åtminstone göra dem mindre krävande. Jag plockar vyn med ett nyfiket öga. Det känns som att det här stadens tankar har hemligheter som smulor som bildar en grumsig massa i mitt kaffe. Jag vill höra fler av dem. Kanske om jag väntar ett tag till. Kanske nu när jag ska börja gå.

4.

Henrik:

Hon sitter på bussen mot början av lite värme, lite ledigt, lite avslappning, lite vindpinat rusk i bergen och en hel del eftertanke. Men min spaning gör att det blir någonting som om regler plötsligt inte gällde, för den tid som flytt och får den osynliga tid som skall komma framåt, komma fram till att vi är en generation som duger kanske? Lite sömn och andra upplevelser, det krävs ytterligare en kvart för att nå fram till själva början av leden. Promenaden från hållplatsen och dit är kort. Nu var det dags. Hon tittat ut genom bussfönstret för att få en försmak utav naturens kryddblandning här. Ur naturens gryta luktar det citrusträd och lite salt som om vi skulle dricka tequila under färden. Inför öppnandet av vägen tillbaka kanske vi måste väga oss i stenskulpturer av berg som är hundratals ton tunga och permanent baserade, att gå här kanske kan urholka, nöta bort det gamla som en långsam erosion. Kanske. Ett strövande för att se det felande, för att holka ur och räta upp sin ekvipotential. Hon sitter i bussen och äter med en sked i en burk honung med smak av afodill och verkar betrakta en bild utav Chagall nu. Hon tittar upp och ut genom fönstret då och då men blinkar snabbt mellan de två världarna, boken och naturen. Detta tillstånd av tålmodig väntan är hon bättre på än jag. Hon är honungslenhet, mina tankars torra kex är inte porösa och jag har redan druckit upp mitt vatten. Jag lutar kinden mot ryggstödet, därunder studsar spiralerna i sätet. Bussen åker lite ryckigt. Jag har lite lite plats för benen. Jag är ändå 1,90 meter lång. Jag får inte riktigt plats här i bussen, jag får inte riktigt plats i mitt huvud heller. Jag drar i min blåa t-shirt, därborta utbrister Eva i ett suddigt leende. Jag trycker min kind mot rutan och ser mig omkring. Hur många ä vi som skall slåss om övernattning, tänk om en sträcka tar mer än en dag, så bokningarna kommer om skruck? Jag titulerar det trubbel, jag är lite orolig för de nya faktorer som kan komma in i bilden. Alla kan brista under utlovad gräns, som en fiskelina kanske, preis när fisken skall upp ur vattnet. Det går inte alltid som man tänkt sig. Jag känner mig lite illamående, varför vänta in i det sista, varför satte jag mig inte bredvid henne och började prata? Men jag börjar acceptera min idé om att skynda långsamt, jag kan inte vara mer observant än vad jag är här i min lugg som döljer min panna. Ett suddigt leende och jag ska se tiden an. Det knastrar under busshjulen.

Eva:

Sockret rusar i huvudet, vaga konturer av natur. Vandringens familj som tittar ut genom fönstren, vitt solljus. Solen slungar ord mot oss, rättfram och med effekt. Ska vi upp-och-ned-vända-världen? Den lilla bussen och samtliga människor som en svart prick på en oändligt vit duk, träden därborta några mil åt väster, solen står rakt upp i förmiddagsljuset som en tryckkokare, vi skumpar och hoppar på bussätena igen och igen och igen. Vaför ler jag? I detta några som sitter tysta tillsammans i färd. Samtidigt som jag går ut genom bussdörren tänker jag att naturen här är som utomjordiskt fräsch. Chagalls "Halvmåneparet", 1951-52, en litografi, att vara ihop, hon har armarna längs sidorna och håller fast, han håller på att trilla ner och tappa balansen, svänger med den ena armen över huvudet som en balanserande balettdansös, den andra håller kvar dem precis, han är upp och ner och hon flyger mot månen, han faller och hon håller dem kvar ovan jord, ovan en liten by som den här. Den är så vacker. I tanken vet jag att ”att vara ihop” kan vara annorlunda.