en dikt om en discolåt i majorna och ett kompisögonkast eller?

Jag ska städa köket, tvärdrag, tvätt av golv, disk och tork
Första låten I min discosamling av MP3or och jag skrattar,
förra gången jag spelade Air Powers – Welcome to the disco,
hade jag en stund, med en total främling ute på gatan,
Jag hade fönstret öppet på vid gavel och stod och rökte,
ljudet från stråkarna strömmade ut och hon kom gående,
hon tittar på mig, jag tittar på henne, hon ler, jag ler,
jag blir av någon anledning generad, tittar bort, hon skrattar,
jag tittar på henne igen, hon tittar på mig igen, jag ler, hon ler,
sen går hon bort längs Svanebäcksgatan mot Mariaplan.

Vem var hon, vad hörde hon, vad såg hon, när hon såg mig stå där?
En tjej med rufsigt kort rött hår, en Lucky Strike Blå I mungipan,
Hon var yngre än jag, var nog inte påkommen ens de nätter låten,
basunerades ut på New Yorks klubbkvällar, knappt jag heller.
Jag funderar på den text jag skrev I postkolonial teori, om Donna Summer,
om förbrödraskapet, försystrarskapet I discon och kommersialiseringen.
Jag tänker på min kusin som aldrig köper skivor men på semester,
råkade vara I en affär där de spelade en Studio 54 samling,
vad hörde hon, vad förmedlade den till henne när hon köpte den?
En gammal låt och tråd av andra stunder, hon log, jag log, varför?
Jag funderar på den text jag skrev om Heideggar och det historiska nuet,
kan man någonsin förstå de möten som var förr, det gamla nuet genom inlevelseförmåga
Våra roande leenden åt en discolåt, genom fönstret en sommarkväll I Göteborg 2009,
jag tror man kan förstå korta förnimmmelser, av möten på ett dansgolv för 30 år sen,
på ett rakt, rent autentiskt sätt och bara väldigt sällan och ibland, genom nån låt,
Idag när jag lyssnade, trots försök till tidsmaskin, var låten mindre magisk, snarare banal.
När jag går här och tvättar golvet förstår jag ingenting om varför vi log så stort åt egentligen?