en liten text om en sommarkväll

Jag läser en gammal upplaga av Pelle Svanslös för min brorson,
han ligger och tittar på mig, lyssnar och jag undrar om han ser I bilder?
Han somnar inte förrän efter trettio minuter I lilla sängen I koloniträdgårdshuset.
När jag går ut sitter min bror och hans sambo hos grannarna bredvid.
Frun frågar om jag vill ha något att dricka och vi skakar hand, hej.
Jag har en folköl som blivit något avslagen men nekar, men tackar.
En koloniidyll, bredvid en annan, var och en med en historia innanför,
Den här kvinnan kommer från Malung, har sina döttrar I Stockholm,
Den här mannen, jobbar på Familjebostäder, har också bott I mindre stad.
Vi pratar om ifall människor I mindre städer ställer upp när det gäller, eller,
bara skvallrar och tjafsar om folk hit och dit, så fort de inte är med själva.
Vi är inte överens. Kanske för att vi har olika överhört det folk sagt om oss.
Kvinnan vill tro det bästa, Mannen vill tro det värsta. Vi andra funderar mest.

Det är en ljummen kväll och myggorna surrar. Mitt intryck av henne växer.
Under kvällens gång börjar hon prata om sin jobbiga skilsmässa, lite I taget.
Säger, jag ska inte dra den historian nu, men berättar lite ändå. Lite till. Lite.
Hon öppnar upp sig upp lite I små-meningar som faller in I pratet. Om igen.
Hennes tidigare man har en ny mexikansk kvinna, han gjorde henne något ont,
men hennes dotter har sagt att trots det han gjode kommer pappa alltid vara pappa
Hon säger att sen hon flyttade till Göteborg, gick hon mycket. Stega bort sorgen
Jag kan se det framför mig. ny stad, trampande, gamla skorna som nöts och slängs.
Hon kom till Stockholm 1969 och jobbar med siffror. Duktigare på det än ord.
När jag säger jag ska skriva om konst-teori I höst, verkar det främmande.


Hon är mycket kär I sin nya man. De är fina ihop. När hon pratar av sig lyssnar han lugnt.
Han har nog hört historien många gånger, men en anekdot om parets granne som för oljud,
diskar grytor för restauranger hemma klockan 1 på natten mittemot väggen till deras sovrum,
han som brusar upp och ringer på och säger att “nu får det vara nog med slammer”,
han kan nog ha temperament, men inte mot henne, å nej, men inte mot henne. Aldrig.
Jag funderar på att passa ihop I par, att passa ihop som ett lugn av två, när man hittat det.
Detta paret träffades på en dansbandsfestival när de var femtiosex. Har slagit ihop sina liv.
Detta paret har det tryggt ekonomiskt, har varandra, har sitt nya att dela, har sitt gamla att prata.
Jag möter dem som ett litet besök av många likadana par I samma ålder i sommarstugan.
Har jag sett dem förr på stan? Alla skilsmässor som går och tragglas bort på trottoarerna.
Nej, det har jag nog inte. Men denna kväll talade hon till en bild av sig själv, trots konstointresse.
En bild jag nu kan känna igen, när tittar upp och ser hastigt på kvinnor, som går bort, nöter sin sorg.
En bild jag kommer känna igen, I mataffären, hos frisören, på restaurangen, på banken, apoteket.
Hur såg min brorson Pelle Svanslös I boken utan bilder, var hon för vanlig för att målas av?