Novell - Stamford Brook - En tillfällig lösning på bostadsbrist

”Jag ser alltid till att gömma undan pengar så att jag kan köpa mjölk åt barnen,” säger hon. Hon pekar mot ett av skåpen i köket. Jag nickar. ”Får jag röka härinne om jag sätter på köksfläkten, eller vill du jag ska gå ut?” frågar jag. ”Ja, nä…eller jag menar det går bra,” svarar hon. ”Bjuder du på en? Jag röker egentligen bara när jag har fått tag på en limpa av någon billig sort, om min syster köpt med sig från Gdansk.” Jag skjuter fram min ask med Marlboro lights. Hon tar en cigarett varsamt ur paketet och sätter sig på andra sidan av köksbordet. Jag stoppar in flyern från en Northern soulklubb jag använder som bokmärke och lägger boken åt sidan. Jag känner att hon vill prata. Hon tar nervösa bloss på cigaretten, som om det var mitt kök vi satt i och inte hennes, som om det var hon som hyrde ett rum av mig. Tanken slår mig att det på något konstigt sätt är jag som har övertaget om situationen, hon är ju så beroende av extra pengar. Hon tittar ner på boken. ”Vad tjock den är, handlar den om Ingrid Bergman?” Jag säger att det stämmer och att jag köpte den för ett tag sedan i en second handaffär, men inte hunnit med att läsa den förrän nu. Hon frågar om jag ser mycket på film och jag svarar att jag gick en del till cinemateket i Hammersmith när jag pluggade, eftersom jag hade chansen att köpa billigt medlemskort då och att jag funderar på att bli medlem igen nu när det börjar dra sig mot höst. Hon ler och säger att film, det tycker hon också om, men hon ser mest på tv. Hon kan ju inte lämna barnen ensamma hemma och hon har ju ingen man att gå på bio med. Jag påpekar att jag faktiskt ofta går på bio själv, att det är ganska många som gör det, speciellt om det är ett cinematek. Hon tittar lite förvånat på mig och muttrar någonting om barnen igen.  Irene är ständigt orolig över barnen och pengar och har ett ganska komplicerat förhållande till män, har jag förstått. Hon har redan berättatdet mesta av sin livs historia för mig. Det betade hon av redan en av de första kvällarna, när hon kom och knackade på dörren för att fråga om jag ville smaka på lite polsk mat och bjöd ner mig i köket. Irene är född i Warsawa men gav sig iväg till Italien och Rom när hon var sjutton för att försöka samla ihop pengar. Hon blev inte kvar där så länge, efter bara ett par månader blev hon med barn och fick sparken från restaurangen där hon jobbade som servitris. Hon hade en bekant som jobbade på ett café i London och bestämde sig för att flytta hit. När hennes son föddes slutade hon jobba och har levt på socialbidrag ända sedan dess. Hennes dotter, Livia föddes fem år senare och det är dotterns rum jag hyr tillfälligt. Hon harnu hunnit bli fem år och är ganska arg på mig. Hon gillar inte riktigt att jag är där och att hon måste sova hos mamma. Sonen Gregor tycker det är roligare att ha mig där, Irene har nyss kämpat för få råd att köpa en begagnad dator åt honom och han blir glad när jag erbjuder mig att instruera honom lite om hur man använder Word. Fast han är arg att Irene inte har köpt till en mus, eller ”mouth” som hon uttalar det och som gör honom väldigt irriterad. ”Mouse, heter det!” Han verkar skämmas lite över sin mamma och speciellt arg blir han när hon börjar tala om att skaffa sig en man. Irene har berättat att hon bara varit med två män i sitt liv. ”Första gången jag låg med en man, så blev jagmed barn och andra gången jag låg med en man så blev jag med barn.” Ingen av dom verkar ha varit mer än en flyktig kontakt, jag tror inte ens de vet om att de överhuvudtaget har barn med henne. Hon får i alla fall inga pengar av dem. Så hon vandrar mellan oro över att hon skall råka illa ut igen och en dov förhoppning att hitta någon man som kan hjälpa till med försörjningen. Jag tror inte det finns någon romantisk förhoppning med i bilden. Hon är för sliten av ett hårt liv fyllt av besvikelser. 
 ”Min pappa är god vän med Polanski och min bror har jobbat som ljudtekniker för Kieslowskis filmer,” säger Irene. Jag blir mäkta imponerad. Veronikas dubbelliv är en av mina favoritfilmer och jag älskar serien med den Blå, den Röda och den Vita filmen också, de som Kieslowski gjorde under temat av färgerna från den franska trikoloren. Jag berättar för Irene att jag ibland brukar tappa upp ett bad, göra en kopp te, tända ljus och sedan sjunka ner i vattnets värme med filmmusiken till Veronikas dubbelliv i bakgrunden. ”Jo, min bror jobbade med ljudet för den filmen,” säger hon. Vi pratar lite till om film och Irene propsar på att bjuda mig på mer av den polska inlagda gurkan och korven som hon märkte att jag blev förtjust i då den där första kvällen jag bodde i huset. Hon slappnar av när hon märker att jag lyssnar intresserat till det hon har att berätta. Och plötsligt känns det inte som att hon känner sig underlägsen längre, det känns bra jag går och lägger mig någon timme senare lite mer väl till mods över boendesituationen.
 
När jag stiger av vid Stamford Brooks tunnelbanestation efter jobbet, dagen därpå, så funderar jag lite på om jag ska handla mat och bjuda henne och barnen på middag. Jag går iväg till Marks & Spencers och plockar lite i hyllorna, först på underklädsavdelningen, och sedan i mataffären. Irene har ingen tvättmaskin så det blir till att gå till en tvättomat och det är ju inte alltid så roligt så jag kanske borde skaffa mig lite mera trosor och linnen, tänker jag. Fast samtidigt vet jag ju inte hur länge jag skall bo där, det är ju bara en tillfällig lösning och tidigare på dan hade jag ringt på en annons om en lägenhet i Notting Hill. Men jag vet med mig att det är många som vill bo i det området och man är ofta många som tittar på rummen. Hur som helst hade jag fått en tid att komma dit. Jag köper tre par enkla svarta trosor, köttfärs, potatis, soya och grädde. Skall jag laga något svenskt blir köttbullar säkert bra. Väl ute på gatan igen, bestämmer jag mig för att ta vägen om den lilla svenska restaurangen som jag av en slump nyss upptäckt ligger i närheten. Där kan manbläddra i Veckorevyn, äta renskav och köpa svenska matvaror. Jag blev helt till mig när jag kom in där första gången och såg påsar med Djungelvrål. Hur mycket anglofil jag än är så finns det saker jag saknar från Sverige. Jag hejar glatt på tjejen från Östersund som står i kassan och står och pratar lite jobb en stund. Jag har ett vikariat på en översättningsbyrå som sysslar med EU manualer och sitter och korrläser texter på svenska. Jobbet kommer ta slut om en vecka och jag påminner mig själv om att jag måste ringa till Rekryteringsföretaget jag är anställd på för att meddela det. Efter en halvtimme inser jag att jag måste gå hem med matvarorna, köper burken med lingonsylt som var själva anledningen till att jag gick dit, ropar hej då till den finlandssvenska ägaren till stället och börjar gå hemåt. Det blev aldrig några köttbullar den kvällen. När jag kliver in genom ytterdörren möts jag av ett högljutt sammelsurium av röster. Det är folk överallt och jag blir lite förvirrad över om jag ska presentera mig för männen som står och pratar i hallen eller inte. De verkar inte bry sig så mycket om mig så jag går vidare in i köket och hittar Irene där som står och ser olycklig och stressad ut. En storväxt kvinna med väldigt uppsprejat blont hår står och skriker åt henne på polska. Det tar säkert tio minuter innan jag blir tillräckligt synlig för att hon skall sluta. Då ler kvinnan ett stort teatraliskt leende mot mig och ropar ”Maaria, nu skall vi prata Ingmar Bergman. Vill du ha vodka?” Jag säger försiktigt nej tack, men har snart ett glas med två delar vodka och en del äppeljuice i handen. Jag smuttar lite på den och försöker att inte grimasera, medan kvinnan håller en lång monolog om Ingmar Bergman och Dramaten i Stockholm och om någon man som finns där.
Hon gestikulerar yvig när hon pratar och små doftmoln av väldigt stark perfym strömmar emot mig varje gång hon viftar med armarna för att som den värsta operaprimadonnan markera sina ord. Jag får knappt en syl i vädret och står förbluffad och undrar vem i hela världen hon kan vara, men jag ler så artigt jag kan och nickar lite då och då för att instämma i det hon säger. Det tar en lång stund innan jag förstår att hon är Irenes syster som hastigt bestämt sig för att resa till London för att hälsa på. Fast, hälsa på och hälsa på, det blir senare klart för mig att det mer handlar om en krigsinvasion. Irene fick kämpa i tio år för att få socialen att ge henne en adekvat bostad, med rum till båda barnen. Huset hon, och just nu även jag, bor i är ett litet snabbproducerat engelsk typ av radhus och tydligen kommer det ibland dit folk helt oanmälda för att bo hos henne, utan att hon har den minsta chans att invända mot det. De betalar henne inte ett öre, eftersom de menar att hon ju inte betalar hyran själv och därför kan de ju alla utnyttja systemet. Så, nu har hennes syster kommit dit och i farten bjudit dit en massa folk på fest. Jag tror inte hon egentligen känner ens hälften av dem, de flesta har kommit dit i grupp med någon ytligt bekant till henne med förhoppningen om gratis vodka. Jag ser hur Gregor sitter i ett hörn i köket och ser minst lika beklämd ut som sin mamma. Fast mindre trött och mera arg. Jag lyckas till slut slita mig bort från systern för att gå bort till honom. Jag känner mig helt utmattad av alla de skrikiga polska rösterna som svärmar runt omkring mig och föreslår att vi skall gå upp på hans rum så att jag kan hjälpa honom med att göra läxan tills imorgon, men han svarar att han vill stanna hos sin mamma. Som tioåring har han inte mycket makt i sammanhanget men han verkar göra ett tappert försök till att vara moraliskt stöd åt henne. Jag blir rörd och ledsen. Det känns som om han varit med om det här många gånger förr, när jag ser hur han tittar på Irene ser jag spår av både avsky och kärlek. 
 En timme senare, när en väldigt full och burdus man försökt prata med mig på bruten engelska
lite väl länge, så ger jag Irene en ursäktade blick och går upp för trappan till rummet på övervåningen. Längst upp i trappan sitter Livia med en docka hårt i famnen. Hon kan inte sova förstås, med allt skriket. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra utan sätter mig jämte henne en liten stund. Vi säger inte så mycket, vi bara sitter där. Till slut säger hon att dockan ska sova, reser sig och går iväg. Jag går in och lägger mig med kläderna på. Det känns tryggare, ifall någon full person skulle få för sig att komma in i mitt rum mitt i natten. Jag somnar till slut men sover oroligt.

Dagens Spotifylitsta, en resa från 1975 till 2009

http://open.spotify.com/user/alelajoensson/playlist/0E764YlicUvivCkJ57TrV6

75. Jimmy Castor – The Bertha Butt Boogie
76. Cerrone – Love in C Minor
77. Magic Fly – Magic Fly
78. Phreek – Weekend
79. Candido – Thousand finger man
80.Stacy Lattisaw – Dynamite
81. New Order – Everything’s gone green
82. Gwen Mccrae – Keep the fire buring (UK mix)
83. Culture Club – Time (clock of the heart)
84. Bananrama – Cruel summer
85. Jocelyn Brown – Love's gonna get you
86.Mr Fingers – Can you feel it
87. Frankie Knuckles – Your love
88. Inner City – Good life
89. Neneh Cherry – Buffalo stance
90.Snap- Cult of Snap (Ibiza mix)
91.Primal Scream – Higher than the sun
92. Annie Lennox - Why
93. Underworld - Cowgirl
94. Adamski - N-R-G
95. Chemical Brothers – Song to the siren
96. CJ Bolland – Sugar is sweeter
97. Death in Vegas – Opium Shuffle
98. Usher – Nice and slow
99. Basement Jaxx- Rendez vu
00.Laurent Garnier – Downfall
01. Azzido Da Bass – Dooms night (Timo Maas remix)
02. India. Arie - Video
03. The Knife – Heartbreats
04. Shapeshifters- Lola's theme
05. LCD Sound System – Daft Punk is playing at my house
06. Alex Smoke – Make my day
07. PJ Harvey – When Under ether
08 Chaz Jankel – Glad to know you (Todd Terje remix)
09 Lindström & Christabelle- Babt can't stop

En kortnovell¨som heter: Graffiti.

När jag var tolv år bestämde sig min mamma för att prata blommor och bin med mig. Hon tog inte fram någon pedagogisk 70-tals bok med pojkar och flickor i, hon pratade just om – blommor och bin. Svärmande. Tentaklar. Blommornas pollen. Det var förstås en metafor,och det förstod jag men jag satt som trollbunden. Jag började titta på naturen på ett helt nytt sätt. Det var i april som hon höll det där talet. Det var ganska regnigt kommer jag ihåg. Jag gick ut ändå efter skolan och tittade i rabatterna i villaområdet där vi bodde, tittade på knoppar och skott.

Sommaren när jag var tretton och vi var på semester på Öland blev jag i min nyfikenhet över blomstren där stungen av ett bi. Jag hamnade på intensiven för det visade sig att jag var allergisk mot bin. Det var den semestern. Jag slutade fachineras av bin, men blommorna, jag älskade blommorna. I rummet på barnavårdsavdelningen där jag låg stod en pelagon. Det var en enkel krukväxt som stod där i sin ensamhet och jag vet inte vad Freud skulle säga om det här men nu är jag 37 och har 28 pelagoner hemma.

Den enda bi-drottningen är förstås min mamma och nu som vuxen är jag lite allergisk mot henne också. Hon vill att jag ska skaffa familj. Problemet är att jag inte gillar tjejer. Jag är gay och det vill hon inte acceptera. Det var nog det där med bina. Jag kom på det ungefär då när jag var tretton. Fast egentligen gillar jag inte så värst många killar heller. De tjafsar på om film, böcker och musik. Jag gillar ju blommor mest och det är det inte så många som vill höra mig prata om. Det är svårt att träffa någon som bryr sig om blommor på samma sätt som jag gör. Det finns 250 arter av pelagoner och av dessa har det korsats så att det finns tusen sorter. Den vanligaste heter Pelargonium x hororum. Den har jag ingen av. Jag undrar hur många människotyper det finns, säkert också fler än 250, kanske flera tusen, kanske tiotusen. Undrar då hur stor chansen är att jag ska träffa någon som är som mig? Hur många av min typ kan det finnas i Sverige?
Det är den 28 mars 2008 och det är ingen vanlig dag. Det är ”Årets Pelagondag” på Blomsterfrämjandet. Det finns olika sorters pelargonmänniskor: - de som samlar - de som har samma favorit år från år - de som gillar hängpelargoner. Och så jag. Trodde jag? Vi träffades vid en kruka ”Fire Works Pink Light”. Han kom fram till mig med en kruka ”Adés Elf” och frågade vilken vad min åsikt var om Graffiti. Åh, vad skönt tänkte jag, han vill inte prata hip-hop. Ibland har man tur.

Text - Katja hade samma lite barockkvinnliga former som sin Citroën

”Du är en utav väldigt få som någonsin
sett mig utan smink,” sade hon
och skruvade in en annan radiostation.
”Du är en utav väldigt få som någonsin
sett mig med smink,” sa jag.
Kökets kastruller skallrade där de hängde.
Hon förstod inte popmusik,
hennes passion var opera.

Jag förstod inte opera,
min passion var popmusik.
Men vi möttes upp varje kväll,
ett år, det var i augusti.
Vi delade flaska efter flaska Vouvray,
och skalade hektovis med pistagenötter.

Hon berättade om sitt förhållande till sin mamma.
Det var inte gott.
Men hennes far var värd varenda stavelse
i ordet respekt.
Hon hälsade sällan på dem i Wien
sedan hon flyttat till Salzburg.

Särskilt sedan de opponerat sig
mot hennes val av bil.
En lyxrenoverad Citroën ?.
Jag kunde lika lite om bilar som om opera,
men en sen kväll då vi varit och köpt mera bubblor,
pekade hon på en bil som stod parkerad,
snett i ett gathörn.
Jag log.

En gammal sägen säger,
”Sådan herre, sådan hund.”
Jag undrar om man kan säga så,
om bilar också.
Att man väljer bil omedvetet,
efter sin personlighet. Kanske?
Katja hade samma lite barockkvinnliga former
som sin Citroën.

Jag var på en utställning,
på British Design Museum,
nyligen.
Där hyllade de bilmärket Citroëns formspråk.
På väg tillbaks till hotellet köpte jag
en påse pistagenötter.
Vouvray kan man inte hitta så lätt i London.
Knappt ens specialbeställa genom Systembolaget
i Sverige heller.

När Katja åkt tillbaka till Österrike,
och jag kände mig lite ensam, då
gick jag till ett musikbibliotek.
Där fanns en hel serie lp-skivor, där
klassiska stycken blandades med biografi,
om stora tenorer, sopraner och kompositörer.
Jag lyssnar fortfarande mest på pop,
men kanske borde jag,
nu när vi närmar oss augusti,
köpa en flaska champagne och en skiva,
med Maria Callas?

Kanske också använda allt smink jag köpt,
dagar då jag varit stressad över att jag kanske borde,
vara en sådan där tjej som har mycket smink.
Jag vill också ha en hinna,
att gömma mig bakom,
men jag är för lat.

Vinner jag på Triss skall jag köpa en,
gammal skranglig Citroën CV.Vad säger det om mig?

Henry Miller Asleep and Awake

Henry Miller Asleep and Awake - Watch the Documentary Film for Free | Watch Free Documentaries Online | SnagFilms

Filmad när författaren var 81 år, Henry Miller sover och väl vaken ger en resa av idéer om livet, skrivandet, kön, andlighet, mardrömmar, och New York som fångar värme, kraft och uppsluppenhet. Mannen är Henry Miller och rummet är hans badrum. Det är en mirakulös helgedom täckt med bilder och teckningar som samlats in av författaren under loppet av sin långa och givande liv. I sin raspiga klangfulla röst, pekar han på höjdpunkterna i hans improviserade galleri, talar om filosofer, författare, målare, galna kungar, kvinnor och vänner.

Jag väntar på totalrenovering av mitt badrum, efteråt kanske man skulle inreda ett med inspiration utav Henry Miller?

Japantips! Jiro Taniguchi - A distant neighbourhood och Osamu Tezuka - Hi no tori (Phoenix)

Igår hoppade jag över Babel för att titta på Kunskapskanalens Tema Japan om Manga. Det var en mycket bra fransk dokumentär. Jag som gillar lite mindre action och mer den japanska underfundigheten och visheten fastnade för reportaget om Jiro Taniguchi och hans mangaserie ”A distant neighbourhood” om en 40-årig man som hamnar i sin hemby och förvandlas till 7 år igen men med all kunskap som han samlat på sig i livet intakt. Mötet med sitt eget framtida öde och hur en vuxen man hanterar barndomen på nytt verkar mycket intressant. Jag har nyss köpt del 1 på Amazon.

En annan japan som är värd att kolla upp klipp av på youtube är Osamu Tezuka och hans Phoenixserie.

http://www.youtube.com/watch?v=ZyMDp6SrUQE

(klistra in, avsnittet är från första delen, den är i tre delar och man kan klicka sig vidare för att se hela, engelsk undertext)

Phoenix handlar om reinkarnation. Varje berättelse omfattar vanligtvis ett sökande efter odödlighet, förkroppsligad av blod från eldfågeln Phoenix. Blodet tros ge evigt liv, men odödlighet i Phoenix är antingen ouppnåelig eller en fruktansvärd förbannelse, medan Buddhist-stil reinkarnation läggs fram som en naturlig väg i livet.

Berättelserna springer fram och tillbaka i tiden, den första, Dawn, äger rum i antiken, och det andra, Future, äger rum i avlägsen framtid. Senare berättelser växlar mellan det förflutna och framtiden, så Tezuka utforskar sina teman i både historiska och science fictionteman, I berättelserna finns flera återkommande karaktärer. En karaktär som heter Saruta visas upprepade gånger, t.ex. i form av olika förfäder och ättlingar, varav alla utstår hårda prövningar i sina respektive epoker.

Tezuka började arbeta på en preliminär version av Phoenix 1954, och serien fortsatte i olika former fram till hans död 1989. Den blev aldrig helt klar.

Några Japantips alltså.

Beethoven x 5, Spaghetti och Tokaijvin

För någon vecka sedan läste jag ut Murakami's ”Kafka On the Shore. I den boken hamnar en av protagonisterna, lastbilschaffören Hoshino, i ett café där de spelar Beethovens ”Piano Trio No 7 In B Flat Major”. Det blir ett avgörande moment eftersom han tidigare inte brytt sig om klassisk musik. Han får lära sig att den bästa versionen lär vara av ”The Archduke Trio” med medlemarna Arthur Rubinstein, Jascha Heifetz och Emanuel Feuermann.
Jag vet inte vilken version som Beethovenbesatte Schroeder i min favoritserie ”Charlie Brown och hans vänner” tycker är bäst, men jag blev tillräckligt nyfiken för att sätta ihop en Spotifylista med 5 versioner och tolkningar av första satsen, ”Allegro Moderato”. För att inse hur klassisk musik funkar är det kul att jämföra samma verk.


http://open.spotify.com/user/alelajoensson/playlist/3268jOk5s5xtdlx35J4kJi

(kopiera till webbläsaren)

Jag surfade lite om Beethoven och hittade en rolig detalj om hans matvanor, hans favoritmat var pasta med enbart ost samt dyrt ungerskt vin. Så ifall någon vill ha en djupare insikt i Beethovens liv föreslår jag att man köper Château Dereszla Tokaji Aszù 5 Puttonyos för budget eller Tokaji Aszú 6 Puttonyos 2000 och lyssnar. Kan bli en fin stund?