Döden i Syrien och Damaskus är påtaglig, denna lilla litteraturuppsats om några turister i Damaskus lär dröja länge till samma situation kan uppkomma...

 

 

 

Döden i Damaskus

Anna-Karin Palms produktion innehåller både romaner och noveller. Hennes genomslagsroman Faunen har studerats i många uppsatser och likaså den följande romanen Målarens döttrar. Dessa båda skildrar olika persontolkningar i kontext med konstanalys. Novellsamlingen ”In i öknen” är sju berättelser som alla utspelar sig resande i varmare trakter, som Syrien, Nordafrika och Grekland.

            Långnovellen ”Döden i Damaskus” är ett drama där var och en av karaktärerna i varsitt kapitel får komma till tals och beskriva sin syn på de andra i gruppen och vad som händer. Under fyra dygn får vi av var och en möta jag berättarna genom både tillbakablickar och samma tematiska realtid. ”Döden i Damaskus” belyser via kedjan av berättartekniska modeller och metoder det som utspelar sig inom och mellan karaktärerna i novellen. Centralt tema i alla av novellens delar är att var och en av karaktärerna brottas med inre konflikter. Novellens beskriver även ett tema om en generell uppfattning om människan och resan och människan i mötet med öknen och hur mötet med en främmande plats ofta medför en inre förändring för utländska besökare.

 Frågeställningar och syfte

Jag vill undersöka ifall ett felertal bokrecensioner av novellsamlingen ger samma centrala tyngd åt temat om öknen som plats för inre förändring. Därefter belysa hur centrala tankar om inre förändring förhåller sig till Palms generella tankar om detta. Vilken roll har tidigare ökenlitteratur som genre och hur förhåller sig recensenterna och Palm själv till litterära referenser och hänvisningar i stora drag och mer specifikt i själva novellen. Slutligen vill jag undersöka hur Palm berättarstrategiskt speglar ”annanhet” och jaget i berättartekniska grepp med exempel ur två av karaktärerna. Jag har medvetet givit plats åt novellen ”Döden i Damaskus” utan att sätta den i samband med Palms övriga litterära verk eller andra litterära karaktärer ur Palms övriga produktion. Det kräver större rymd än denna b-uppsats.

 
Metod

Först kommer jag redogöra lite fakta om Anna-Karin Palm, med några nedslag i hur hennes faktiska resa till Damaskus påverkat och andra relevanta tankegångar från Palms biografi. Jag kommer sedan göra en redogörelse för novellens ramberättelse och ge hänvisningar till andra litterära verk och genren ökenlitteratur. Hänvisning följer efter detta till i vilken mån bokrecensenterna upplever ett centralt tema i novellsamlingen. Därefter kommer en berättarteknisk karaktärsanalys av två av karaktärerna. För karaktäranalysen använder jag mig av tolkningsteorier om ”runda” och ”flata” karaktärer. Dessa begrepp härstammar från en traditionell litteraturveteskaplig modell av E.M Forster. En annan analysmetod för karaktärer har den svenska litteraturvetaren Lars-Åke Skalin beskrivit med fokus på att karaktärer bör ses just som karaktärer inom ett fiktivt verk och norm och inte kan psykologiseras som verkliga människor. Han ger karaktärer en funktion av ”färgade”, ”genomskinliga” och ”blandade”. Hur karaktärerna beskrivs eller förändras allt eftersom berättelsen fortsätter menar Skalin är beroende på dramaturgiska drag. Författaren skapar en uppfattning om karaktärsdrag hos läsaren som syftar att ge en upplevd motsättning mot till exempel en karaktärs handlande inom normen för  verket, eller upplevs som karaktärer med mindre laddade innebörd och karaktärsdrag.

 

Material

Anna-Karin Palms verk har tidigare studerats på flera områden i olika c- och d- uppsatser. De som ligger närmast min utgångspunkt om en av Palms noveller är Erna Janssons c-uppsats i litteraturvetenskap om novellen ”Öppna ögon” med titel Några narratologiska begrepp i teori och praktik karaktär, händelse, kronologi, berättare och fokalisation i en novell av Anna-Karin Palm från 2007 samt Ann-Charlotte Bergqvist och Johanna Lidéns svenskauppsats Kort och gott Relationen mellan form och innehåll i tre kortare prosatexter där en av tre texter är just ”Döden i Damaskus”. Jag har även läst uppsatser med bredare aspekt än mitt syfte som Karin Gelins magisteruppsats där Anna-Karin Palm placerats rent litteraturhistoriskt i Kvinnor i litteraturhistorien En undersökning av hur kvinnors skrivande och deras litterära verk beskrivs och värderas i litterära översiktsverk för gymnasieskolan och även D-uppsatsen av Annika Sandström Tre Kvinnor och en Faun – en analys av Anna-Karin Palms Faunen för kunskap Palms genombrottsroman där en jämförelse i Palms litterära metod överlag gers överskådlighet då även Faunen består av tre separata delar som först verkar vara självständiga från varandra men visar sig ha en sammanlänkade struktur.

            I denna b-uppsats använder jag mig av novellen i sig, bokrecensioner från dagspressen, två författarintervjuer ur tidskrifter, ett litterärt uppslagsverk, en artikel om så kallad ”ökenlitteratur”, essäsamlingen Om vänskap av Anna-Karin Palm och Kate Larson samt Bertil Rombergs Att läsa epik samt Lars-Åke Skalin Ordet och köttet.

 

Diskussion

Biografi

I en intervju med Palm görs en biografisk hänvisning till att ”flyttade hemifrån när hon fortfarande gick i gymnasiet, har bott i alla stadsdelar i Stockholm, utom i Gamla Stan, har haft jobb i kassan på Konsum, på Systemet i Farsta, som garderobiär på Konserthuset, varit sekreterare på Rapport mm... Hon läste efter studenten, litteraturvetenskap, engelska och filosofi och tänkte doktorera på Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke, men blev inte klar. 1991 som 30 år debuterade hon med sin bok hyllade bok Faunen”.[1]

            Palm själv valde novellformatet för In i öknen för att hon tyckte att Mellanöstern lämpar sig för ögonblicksbilder. Hon reste till Damaskus hösten 1996 utan att tidigare varit utanför Europa, inte ens i USA. Upplevelsen förändrade henne genom att hon missade flyget och väl på plats i ett annat plan upptäckte att hennes bagage var borta.  Erfarenheten beskriver hon som ”en känsla av att inte bara tappat sitt bagage utan sin vanliga förklädnad”[2]. 1997 fick hon ett enmånadsstipendium att bo i Amman och arbeta på ett kulturcentrum där. Novellsamlingen In i öknen handlar alltså om ”människor i en öken och med en öken inom sig, alla på olika sätt utkastade ut sina vanliga liv.”[3] Palm skrev inte boken på de geografiska platser hon beskriver men väl bortom Sveriges gränser, i Normandie.[4]

            I en annan intervju berättar Palm att hon ofta får höra ”Du ser inte svensk ut” i Frankrike och efter några år där även på besök i Sverige. Palm säger ”Tre år tog det alltså, för det ”svenska” att strykas ut ur mitt ansikte. Men vad är det då? Jag ser ju likadan ut som jag alltid gjort, men har aldrig tidigare bemötts som en främling i mitt hemland. Är det själva uppbrottet, stegen ut, som ger ansiktet en annan skiftning... Och – om jag nu inte längre automatiskt är ”svensk”, vad är jag då? Absolut inte ”fransk”, det skulle ingen tro. En främling, an annorlunda. En människa som har valt att leva i den frivilliga exilens spänningsfält av dubbel tillhörighet och konstant hemlöshet. Det finns en slags naken uppriktighet i detta som tilltalar mig djupt.”[5] Hon berättar om upplevelsen att sitta med en vän till en vän på en motorvägsrestaurang någonstans utanför Amiens. ”Utanför är parkeringsplatser, bensinmackar, stormarknader, motorvägssystem; ett helt igenom artificiellt landskap som kunde vara varsomhelst”.[6] Plötsligt slår den obscent anonyma miljön Palm och hon beskriver att hon upplever att den människa hon äter med och för några dagar sedan inte kände plötsligt blivit ett självklart kamratskap, ”men ändå en känsla att hela ens tillvaro – miljö, hemort, vänner, vanor och närmaste – är som bitar i ett kalejdoskop, som ständigt skakas om och ändrar position, och att det enda konstanta är just detta tänkandets närvaro, närvaron av den där frågan: Vem är jag? Vad gör jag här?”[7]

            I kapitlet ”Om samtidighet” i essäsamlingen Om vänskap skriver Palm: ”Och om vi kunde närma oss varandra med den öppna nyfikenhet och den respekt som utgår från vissheten om att den andre alltid utgör en främmande kontinent? Om vi kunde avstå från att genast göra den andre till en del av vår egen berättelse, erövra, kategorisera och inordna; om vi kunde uthärda innanhavens fundamentala obegriplighet?...Om man låter drömmens ordningar påverka dagarnas liv? Förändras då vår blick och vårt val av riktning i det dagliga? Är det möjligt att göra sin uppmärksamhet så öppen att den kan omfatta flera olika, samtidiga verklighetskategorier? Är det möjligt att acceptera att vi var där (du och du och jag) samtidigt; men var och en av oss också, alltid, någon helt annanstans?”[8] I samma kapitlet ”Om samtidighet” citerar Palm även Rainer Maria Rilke: ”Jag lär mig att se. Jag vet inte vad det beror på, allting går djupare in i mig och stannar inte på den plats, där det annars alltid upphörde. Jag har ett inre, som jag inte visste om. Allt går nu dit in. Jag vet inte, vad som händer där.” [9]

 
Döden i Damaskus

Anna-Karin Palms texter präglas generellt ofta av starka kvinnliga subjekt och ett intresse för människans inre. I hennes verk generellt finns dessutom ofta ett starkt episk driv, en förkärlek för flera tidsplan eller berättarröster. Långnovellen ”Döden i Damaskus” är 64 sidor lång och rent berättartekniskt innehåller novellen både intrig, karaktärer, miljöskildring och större och mindre tema t.ex. religiöst funderande. Om man enligt Rombergs Att läsa epik ska identifiera en term som novellens ”fabel” är den: en grupp människor befinner sig alla i Damaskus. Peter, Claire och Bruno har rest dit för att turista, medan Emilia, Annika och Ludde i första hand ska delta i ett seminarium för journalister. De stöter ihop på en restaurang och bestämmer sig för att tillsammans göra en utflykt till en moské och en bussresa till ruinstaden Palmyra ihop. Under de tre dagarna av umgänge, händer en otrogenhetsaffär, ett fejkat självmordsförsök, ett par inleder något som kan utvecklas till en kärleksförbindelse och den unge mannen Ludde som den gifta kvinnan Claire varit otrogen med blir dödssjuk i någon form av variga utslag.

            Om man enligt Romberg ska identifiera novellens ”tema”, alltså ”ämne eller ”grundtanke”, det som ”pekar ofta ut utöver texten... vad diktaren egentligen menar, vad han [hon] egentligen menar, vad han [hon] egentligen vill ha sagt eller uppfattar som essentiellt i verket”[10]  kan man kanske säga att temat är: novellens relation till författarens medvetenhet om ökenlitteraturtraditionen. Men att själva det egentliga huvudtemat är att: belysa hur karaktärernas förändrade attityder till varandra sker och hur och vad resandet oavsett miljö utan som slumpmässig gruppkonstellation gör med dem. Hur de blir medvetna om och avslöjar sina egna brister. Inom novellen finns även ask i ask - berättelser, om ämnen som till exempel en diskussion om religion.

            Läsaren läser sig mer och mer in i karaktärsanalyserna utan att klart i inledningen utan först efter att ha läst hela novellen i sin helhet kan pussla färdigt de i novellen innehållande konflikter, stegringar, vändpunkter och detta formgrepp ger dock läsaren först lite problem eftersom avsnitten inte innehåller personens namn uppdelat överst i kapitel. Alla sju karaktärernas delar i jagform beskrivs genom olika stilgrepp och berättartempo, genom tankar, repliker och handlingar, och läsaren får då själv dra slutsatser om hur personen och de andra är i varsitt avsnitt.

            Den berättare som deltar och befinner sig i handlingen är lite komplex. På samma gång har Palm som författare anspråk på att vara den som vet allt, vad som har hänt, vad som ska hända, vad personerna tänker, men så har vi Don, som börjar och avslutar novellen. En man som med något sorts behov av omväxling samlar ihop novellkaraktärerna och låter händelserna i gruppdynamiken leda än från det ena till det andra. Han verkar även ha gjort om detta personkemiexperiment förr. I novellens slut talar han om sig själv som ”den som puffar och knuffar, petar lite här och synar lite där, ser till att det rasslar igång igen när det blivit alltför stillastående... om jag nödvändigtvis måste ha ett namn, så kunde man kanske kalla mig Berättaren”[11]. Alltså avsäger sig Palm en allvetande berättarröst utan ger den till karaktären Don istället.

            ”Döden i Damaskus” kommenterar och diskuterar sina egna villkor, och i viss mån refererar karaktärerna också till annan litteratur. Peter har läst John Fowles – Daniel Martin och en in smyger en passage där Peter och hans fru Claire förhåller sig olika till vad Peter ser som en drömidentifikation. I denna tar Peter själv tar rollen som Daniel Martin. Peter vill besöka Palmyra med den i romanens skildrade känsla av att en människas förflutna och framtid möts på vissa särskilda platser. Där Claire senare in i novellen utrycker: ”Vad hade han väntat sig av Palmyra? Att vi liksom skulle träda in i den där boken och förvandlas? Vi förvandlades, men i vår egen berättelse.” [12] Emilia reflekterar över Främlingen av Albert Camus, ”hur han går där på stranden och ljuset som en kniv bryter upp hans skalle, bryter ner hans mänsklighets alla försvar”.[13] Bruno refererar även kort till poeten Rumi.[14]

            Öknen har spelat stor roll även inom den arabiska litteraturen.  Speciellt med att visa kontrasten mellan öknen och staden. Alltså människan och miljön. ”Kärlek till öknen, de små detaljerna har dominerat den litterära fantasin och litterära konventioner så länge som klassisk arabisk litteratur funnits. Det finns praktiskt taget ingen för-islamiska lång dikt som inte innehåller ett avsnitt om öknen. De arabiska poeternas observation strävar efter att matcha varje minsta detalj med ett lika känsligt ordval när de beskriver öknens miljö: dess vidsträckta sanddyner, växter, djur, fåglar, brännande sol mm”.[15] Själva miljöbeskrivningarna ger Palm lite plats för, trots att karaktärerna besöker turistplatser, istället gestaltas det inre jaget in i varje minsta detalj.

            Den arabiska litteraturens egna beskrivningar av öknen har influerat många författare. Några kända är: Till Damaskus av Strindberg, Ökendykarna av Sven Lindqvist, Den tomma platsen av Mahmut Doulatabati, Smara av Michel Vieuchange,  Södra Oran, Berättelser från Mahgreb av Isabelle Eberhardt, Den Omoraliske av André Gide, och Arabisk öken av Wilfrid Thesiger.

            Man kan som recensenten Thente kanske tolka in att ”öknen är för de sentida romantiker vad de europeiska bergskedjorna var för 1800-talets föregångare... och att skildra det dramatiska, tysta mötet mellan människa och öken är svårt just eftersom det finns så många litterära och filmiska gestalter som har vandrat kring och funnit och förlorat sig själva om vartannat”. [16] Thente noterar att novellerna av Palm formulerats som där ”landskapet lämnar sitt tysta avtryck i ens kropp”[17]. Thente konstaterar att ”berättelser om öknen traditionellt som landskap antropomorferas och tilldelas en mystisk, ledande roll gentemot vilken de övriga agerar, att detta göra att författaren och läsaren ser öknen i sig som förklaringen till besynnerliga mänskliga beslut och handlingar.”[18] Thente menar att ”Palms gestalter är tillräckligt gripbara för att vi som läsare skall kunna förstå hur och varför landskapet fungerar som katalysator för deras respektive själar, mer eller mindre sargade. Att det främst är karaktärerna, människorna vi ser och inte landskapet”.[19]

            Även en annan recensent, Luthersson, konstaterar i sin recension att det inte är ”lokaliteten som i första hand förenar, slår broar, och att novellens beskrivning av rum och invånare egentligen inte är författarens utan alltid någon av gestalternas.”[20] Att ”Palm är en mästare på att äntra medvetanden, med ett olikt språk som varierar från karaktär till karaktär, alltså en stil som skrivs på olika sätt av båda könen, i olika åldrar, med skilda temperament, erfarenheter och åskådningar. Det centrala är känslan av att vara främling i sitt eget liv när man för en kortare period befinner sig någon annanstans... som om man på så sätt skulle kunna nå och utforska dolda och rikare sidor av sin personlighet... Samtidigt berättartekniskt visar Palm de olika karaktärernas själsliga svängningar och tankar på ett sätt som vi kan läsa som en oförmåga hos karaktärerna att se något speciellt i det de ser... det yttre skeendet är odramatiskt... likväl händer ganska mycket mellan resenärerna och inom dem. Att personkonstellationen driver var och en att avslöja saker om sig själv, både för andra och för sig själv”.[21]

            Recensenten Bränström Öhman tolkar in ett övergripande tema som hon beskriver som ”Pretto-resenärens existentiella vånda... att de till det yttre socialt välanpassade karaktärerna, alla söker en sanning om sina liv som de bättre tror sig kunna finna på den främmande platsen... Att alla gestalterna i novellen ”Döden i Damaskus” för död och pina inte vill se sig som turister, men att det gemensamma djuplodade syfte berövas och avslöjas obevekligt. Gemensamt för dem alla är att de är alltför självupptagna för att egentligen se varken platsen eller människorna omkring. Ökentrippen är för alla karaktärerna en ego-tripp.  Palm skildrar karaktärernas distanserade blick som en tomhet istället för djup, att de inte vill se bakom och under de förklädnader och omgivningar som döljer inte bara våra resmål utan också våra val av livsmål.”[22]

            Abrahamsson påpekar att ”Palm är extremt medveten om orientlitteraturen som en självupptagen spegelbild, som en Orient som har mindre med verkligheten att göra och mer med eskapistiska drömmar att göra. Palm leker med dessa klichéer.”[23]

            Schottenius ställer öknen i kontrast till djungeln, att man i öknen ser faran när den närmar sig, ”det går inte att skydda sig, bara förbereda sig för strid eller kapitulation, allt är synligt. I djungeln är faran dold men hugger när som helst.” [24] Schottenius påpekar också att ”få har som Palm förmågan att omedelbart, på mindre än en boksida väcker läsarens intresse. Ingen trög framkörning, ingen startsträcka”.[25]

            I ännu en recension av novellsamlingen In i öknen ser recensenten Lagerholm några fler intertextuella referenser, den kvinnliga resenären Gertrude Bell, Antoine de Saint-Exupéry – Kamrater på en irrande planet och Alexandriakvartetten av Lawrence Durell.[26] J

            Jag vill göra ett påstående att Anna-Karin Palm i novellen ”Döden i Damaskus” likt Durell gestaltar: personerna, intrigerna, kärleksförhållandena och stämningarna. Och det med en skicklig intressant väv av karaktärer och karaktärsbeskrivningar. Att det inte finns en enda mening som inte borde tas bort i novellens något komplicerade berättandelogik. Att inte en enda karaktär går att slopa. Viss möda med att hänga med finns, som genom novellens struktur då varje jagberättelse är utan personnamn och man får gissa sig till vem som redogör i varje avsnitt. Denna långnovell ger ett sådant komplext karaktärsinnehåll och jag tycker att den är bra, just på grund av att det är en tät novell.

           
Karaktärernas beskrivna yttre

Palm ger en kort allmän hållen beskrivning av de olika personernas yttre. Don beskriver Peter och Claires yttre som ett par i 45 årsåldern, han ser dem som bleka och storögda. Peter har på sig jeans, blå t-shirt och kakifärgad bomullshatt samt en magväska i svart nylon, lädersandaler. [27]Annika beskriver att Emilia ”var klädd som man skulle, i lång kjol och långärmad blus och med en scarf hon kunde täcka huvudet med”.[28]  Don beskriver Annika som ”en kedjerökande brunett kring 30 år med mörkrött läppstift och rektangulära glasögon”.[29] Ludde beskrivs som ”en man som verkade vara i 25 år åldern med gnistrande turkosblå ögon och en vassrugge av vitblont hår.”[30]  Don beskriver Bruno som ”en medelålders, skäggig karl som gruppen lockar till sitt bord för kaffe och konjak.” [31] Annika beskriver Don som ”den äldre mannen som verkar veta det mesta redan,”[32] hon ifrågasätter ifall ”han verkligen heter Don eller ifall det är ett smeknamn eller en titel”[33]. Annika gör en association till Gudfadern, Don Corleone, att hans ”skarpskurna tidlösa ansikte och de helt uttryckslösa mörka ögonen liknar en maffiaboss eller i alla fall aristokrat”.[34] Annika vet inte vad han har för nationalitet, ”hans engelska är helt utan brytning men kanske för neutral, dessutom pratar han franska och arabiska flytande. Hans har två ringar på lillfingret i vitt guld med en grön och en röd ädelsten”[35] noterar hon.

            I dessa korta beskrivningar av karaktärers yttre döljer sig många värderingar som Palm som författare lämnar medvetet men som, efter man läst hela novellen, gör att alla delar får en större bild som speglar omedveten självkarakteristik

Det upplevda inre – av 2 av karaktärerna, beskrivet av andra och av sig själva.

            Don berättar att ”Peter är psykoterapeut” [36] och att ”paret kommer från Brighton.”[37] Detta styr hur hans karaktär beskrivs, även hur detta styr hans vanor och leder till varför hans eget inre tolkas av honom själv på det sätt det gör. Enligt den skillnad mellan ”flata” och ”runda” karaktärer som  E.M. Forster beskrev som modell.[38] För att skildra olika personskildringar skulle jag beskriva Peter som först ”flat” i sin egen berättelse, det vill säga det mest kännetecknade karaktärsdraget, nära på stereotypiskt, är uppbyggt på hans egenskap av sitt yrke och sin syn på sig själv. Men alla karaktärerna i novellen blir mer och mer ”runda”, det vill säga genom varandras ögon ses de från flera. håll, belyser en ny sida som överraskar och fördjupas. I beskrivningen av karaktären Emila är hon en ”flat” karaktär beskriven av de andra. ”Som en äldre kvinna, utrikeskorrespondent för en stor dagstidning. Att hon lät de andra förstå att hon, till skillnad från dem, varit i Damaskus, eller i Mellanöstern tidigare och sett det mesta av världen och inte förvånades av mycket”.[39] När Ludde skojar om reportage att Annika och Emilia gått i kloster beskriver Annika ”att Emilia sade beskt att han borde skilja på kloster och moské, att Ludde inte kunde kalla sig kulturjournalist när han inte uppfattat religion kopplat till det moderna kulturbegreppet”[40]. Vid ett senare tillfälle säger Emilia till Annika att ”människor (som Ludde) som anses vackra enklare tar sig fram inom alla yrkesområden, oavsett kompetens.” [41] Annika beskriver att ”Ludde är lite rädd för Emilia, som ibland är elak mot honom.”[42]

            Det framväxande mer och mer ”runda” i Emilias karaktär, det som belyser en ny sida som överraskar och fördjupas vid läsning ges i hennes jagberättelse när hon beskriver att det hon upplevelser ”inte längre har samma kraft, ger samma avtryck. Livet förändras, uppdragen växlar, världspolitiken, barnen blir vuxna, föräldrar allt skröpligare.”[43] Emilia känner att hon ”fortfarande drabbas av glädje, ilska och sorg, men de omvandlande, genomgripande och formade upplevelserna anser hon vara kopplade till barndomsintryck, att de är dessa som får henne att vackla genom tid och rum, inte som nostalgi utan upplösta stunder där hon känner sig där helt och hållet utan nostalgi eller distans, ett slags parallella avsnitt av hennes liv, samtidigt.”[44] Emilias dåtida minnesglimtar och hennes tankegångar sker i ett väl utformat spel av associationer. Men lite senare ställer Emilia sig plötsligt frågan om ”vad man vet om andra människor egentligen?”[45] Har hon ”en falsk känsla av att genomskåda allt och alla? Att människor aldrig upphör att överraska en! (Och man själv?)”[46]

            Det som Palm skildrar i Peters egen röst berättar först hans tankar som beskriver kort att han upplever ”ett lätt vemod över turistfieringen”[47], att ”hotellets vulgära prakt äcklar”[48] honom. Mest plats får Peters tankar om den under natten påträngande dröm om stora tvåbenta primater med raggig päls med djurisk lukt som lever med västerländska kvinnor vid en sjö. Att han i drömmen kände skam samtidigt som fysisk upphetsning. Att han efter att ha samtalat med en kvinna som han tolkar som renare och orörd eller barnlös skäms över sin okunnighet om en dykning i vattenritual de där primat – och människorna verkar ha. Han analyserar sin dröm som sin egen ”skräck för det primitiva, rå sexuell kraft och riten som en kultur som trots allt ett slags livsform med insikt, dykningen symboliserar dykning ner i det omedvetna”[49]. Han tolkar kvinnan som symbol för Claire som han upplever har en intuitiv och oskuldsfull visdom som ger Peter chans att sublimera sina drifter. Peter beskriver att tror att Caire skulle förstå hans dröm, men han väljer att inte berätta.[50]

            Annika ser bara Peter som en ”flat” stereotyp ”förtryckartyp fast med en mask av mjukhet, inkännande hummanden men som stenhårt härsklysten”.[51] Att han ”daltar med Claire, det gör mig illamående”[52]. Att Annika ser hans omsorg som ”en metod att kontrollera henne genom att göra henne svag och beroende av honom”.[53]

            Emilia beskriver hur häpen hon blev när Peter anförtrodde sina känslor och skuldkänslor om Claire för henne. Att efter att Peter gråtit klart var ingen av dem generad och Peter sa: ”Du är en sån varm människa, man kan lita på dig”.[54] Emilia reflekterar kontrasten över Peters ord med det värsta bråket hon haft med sin dotter som tonåring och fått höra att hon ”är hård, mamma, du är hård som en jävla sten, inget biter på dig”.[55] Claire, Peters fru menar i sin jagberättelse att Peter: ”han menar att allting kan plockas sönder till små meningslösa bitar”[56] som enligt Claire är meningslösa bitar av pusslande och analyserande: ”så nöjd och patienterna så tacksamma”[57]. Claire ser det som en yrkets skentillvaro, för ”Peter är egentligen tunn, hjälplös och ensam.”[58] Claire säger att ”endast den som prövats i sin egen öken kan komma ifråga. Endast den som bränt sin egen jord kan bli en drottning över alla marker. Det kom för mig, så klart, just innan Peter blev hysterisk och packade in mig i taxin och rotade i necessären: Det finns andra sätt att vara en Kejsarinna och Moder på”.[59]

            Alla karaktärsskildringar följer inte en koncis och klar redogörelse utan sker lite i taget. Istället för ”flat” och ”rund”, som de karaktärsdrag E.M Foster använder, benämner Skalin karaktärer som ”färgade” det vill säga har drag som motsätter sig verkets norm och ”genomskinliga” alltså karaktärer som läsaren inte fäster lika mycket uppmärksamhet. I det här verket är karaktärerna nog snarare det Skalin kallar ”blandade” alltså ”förändras och utvecklas och byter innebörd.”[60] Karaktären Peter är kanske i mycket formad av sitt yrke som psykoterapeut och hur han i analys av sig själv, och egentliga brister i förståelse av sin egen fru, inom denna resas korta tid bryter ihop och upplever en personlig kris. Även Emilias till att börja med stabila syn på sig själv och världen förvandlas under resan mot frågeställningar där hon tvivlar på verkligheten och den trygga insikt hon länge ansett sig ha. Skalin påpekar att ”litterära karaktärer uppvisar dramats och diktarens stil... som ger ton och stämning åt den diktade världen”.[61]  Att ”varje diktad historia har sina unika karaktärer och den läsare som menar att de sitter inne med kunskap om karaktären, och kanske dömer att denne bör få ett blidare öde, är i en process av eget skapande.”[62] Kanske att en manlig läsare upplever beskrivningen av Peter som en något orättvis stereotyp av en psykolog och mansperson. Kanske att Emilia som en etablerad kvinnlig självsäker kulturjournalist upplevs även hon som stereotyp. ”Läsarens [eller författarens] mål att nå fram till en slutgiltig personlighetsbeskrivning måste inse att karaktärerna kan inta olika funktioner i förhållande till berättandet.”[63] Där kan Peter kanske ses som både ”blandad” eller främst ”flat”. Hans jagberättelse kommer tidigt i novellen och vi ser honom inte i skildring av hans fru Claire förrän i sista delen av novellen. I Emilias egen jagberättelse får också et nytt perspektiv i slutet av novellen när vi möter henne i Brunos ögon. Inget anar vi i Emilias jagberättelse att det finns en attraktion till Bruno. Det ät först i Brunos ögon vi genom några få antydningar finner att Emila och Bruno funnit varandra. Men med öppet slut. Att Skalin påpekar att ”litterära karaktärer styrs av helt andra principer än vår uppfattning av verkliga personer”[64]   visar att Palm skapat karaktärer som genom antydda satser och ord ger läsaren en fullständig bild först efter att ha läst klart hela novellen. Att jag valt att beskriva främst Peter och Emilia är på grund av denna uppsats omfång, alla karaktärerna är egentligen värda varsin analys. Alla sju ger skickligt gestaltad föreställning om de olika karaktärernas inre processer och förlopp. Framställning blir sammanlagt en detaljskärpt och fördjupad studie av hur olika medvetanden bildar ett fördjupat tema i en kedja av jagberättelserna. En kollektiv presentation av hur vi ofta misstolkar när vi tolkar oss själva och inte inser hur vi ses av andra.

 
Sammanfattande diskussion

 

Jag ville undersöka ifall ett felertal bokrecensioner av novellsamlingen ger samma centrala tyngd åt temat om öknen som plats för inre förändring. Jag har genom fem bokrecensioner om novellsamlingen uppfattat just detta. Att recensenternas syn om det centrala i novellsamlingen är att alla ser som huvudtema ett möte med öknen som katalysator. Kanske att vi i följd med Skalins karaktärsteorier att vi gärna vill läsa om fiktiva möten som avslöjar våra själsliga svängningar och tankar på ett sätt som inte tillhör vardagens situation för att fundera om oss själva i verkligheten. Rent litteraturhistoriskt fastställs att novellen inte hänvisar till traditionell arabisk litteratur med själva miljön, utan som en tradition av västerländsk litteratur som handlar om resenärer i möte med andra resenärer i Orienten. En beskrivning där människan kanske söker ett gemensamt djuplodande syfte om eskapism, har som mål att utsätta sig för synlig fara, en plats där man bara kan förbereda sig för strid eller kapitulation.

            Hur verkar då dessa centrala tankar om inre förändring till Palms generella tankar om detta?

Det vi vet om författaren, alltså Palms, biografi och tankar om ämnen som till exempel: exilens dubbla tillhörighet och beskrivna upplevelse av känslan att tillfälligt sällskap som blir självklart men ändå sker som bitar i ett kalejdoskop som ständigt skakas om och ändrar position. Den andre som en främmande kontinent som vi själva kategoriserar och inordnar i mönster, att vi alla har ett inre som vi inte vet om, ser klart, och som vi speciellt tar till oss i resan med mål att nå inåt inom oss för att se vad som händer. Detta ser jag som samspelande med novellens struktur, tema och mål i stort. Även kanske ge svar på hur novellen kommit till, växt fram och hur uppfattningen om karaktärerna ändras allt som läsaren läser novellen.

            Att skildra den roll som tidigare ökenlitteratur haft som genre ligger ofta i bokrecensenternas fokus. Kanske att recensenterna övertolkar vilka författare som Palm själv haft i åtanke just i skrivande stund, men att dessa referenser inte är oviktiga för att passa in novellen i ett större litterärt sammanhang. Vilka Palm själv refererar till specifikt inom novellen, som Fowles, Camus och Rumi, kommenteras inte i bokrecensionerna. Jag tycker att Abrahamssons påpekade om att Palm leker med klichéer om Orienten som eskapistiska drömmar är befogad. Detta till trots att hon själv har skapat novellen efter en liknande gruppresa till Palmyra. Jag tror inte Palms subjektiva självbiografi om hennes egen resa till Damskus styrt mer än en ram för ett intellektuellt skapande och att denna novell är främst en rent fiktiv berättelse.

            Hur Palm berättarstrategiskt speglar karaktärernas ”annanhet” och jaget med berättartekniska grepp har nog däremot uppkomst i ett flertal filosofiska tankemönster, kanske från flera biografiska verkliga händelser. Som en inom Palm ständigt pågående undran över hur en grupp människor som samlas tillfälligt och för några dagar umgås med en stor självklarhet, delar intima tankar och sedan bryter upp för att aldrig mer ses. Dessa erfarenheter ligger troligtvis till grund för den synvinkel Palm presenterar sina karaktärer på. I ”Döden i Damaskus” gör Palm det via novellkaraktärernas perspektiv. I novellen följs inte en koncis och klar redogörelse utan i mötet med karaktärerna och läsaren skapas en komplex personlighetsanalys lite i taget, som skakas om och ändras fram och tillbaka genom novellens alla åtta delar. Att karaktären Peter som psykoterapeut skulle ha bäst människoinsikt blir grumlig. Där Emila redogör för att hon inte förvånas längre, på grund av ålderns erfarenhet, avslutas ändå med en självinsikt om att även hennes tro på att hon genomskådar allt och alla satts ur spel. I stort sätt blir karaktäranalysen genomgripande en övergång från ”flata” till ”runda” modeller eller till de ”blandade” som Skalin kallar det. Olika läsare upplever kanhända karaktärernas personlighetsdrag med olika igenkänning av verkliga personer och egna möten på resande fot, eller ur sammanhang där en plötslig förändrad attityd till en människa skett. Det Skalin tillskriver läsarens vilja att leva sig in i en verklighetssituation som referens under läsandet. Och även i den läsande situationen menar jag att Palm diskuterar läsarens bestämda uppfattning om karaktärernas öde tvingas omvandlas genom Palms genomarbetade karaktärspussel. Stora frågeställningar om inre identitet under resandet ger under novellens förlopp tankar i nya komplexa banor om identitet och förutbestämda stereotyper.

 

Källförteckning

Abrahamsson, Örjan ”Skimrande berättelser. litteratur”, GT, 2001-09-08

Bränström Öhman, Annelie, ”Pretto-resenärens svåra vånda”, Västerbottens-Kuriren, 2001-09-07

 Edlund, Birgitta, ”Romantisk resenär”, Månadsjournalen, Oktober, 2001

Gamal, Adel S. ”Desert Reading  2” i The deserts in literature, The Arid Lands Newsletter, Spring/Summer 1994, Issue No. 35

 Kjersén Edman, Lena,  52 kvinnliga författare Från 1700-tal till 2000-tal, Lund, 2007

 Lagerholm, Martin, ”Kärleksfulla skildringar av inre liv,” Svd, 2001-09.07

Luthersson, Peter, ”Resenärer i det inre landskapet”, Sydsvenskan, 2001-09-07

Palm, Anna-Karin, ”Döden i Damaskus”,  In i öknen, Stockholm 2002

Palm, Anna-Karin, Kate Larson, Om vänskap, Lejd, Stockholm, 2007

Palm, Anna-Karin, ”Vad gör jag här?”, 00tal. Tidskrift om litteratur & konst, 9/10, Stockholm, 2002

Maria Schottenius, ”Litteratur. Palm i öknen. En skattsökare går på jakt efter den försvunna”, Expressen, 2001-09-07

Skalin, Lars-Åke, Ordet och köttet, Om teorin kring litterära karaktärer, Örebro, 2003

Thente, Jonas,  ”Litteratur: Hägring, hägring i öknen där”, DN, 2001-09-07

Romberg, Bertil, Att läsa epik, Lund 1987

---

[1]                           Birgitta Edlund, ”Romantisk resenär”, Månadsjournalen, Oktober, 2001, sid 30.

[2]                           Ibid, sid 32.

[3]                           Lena Kjersén Edman, 52 kvinnliga författare Från 1700-tal till 2000-tal, (Lund 2007), sid 374.

[4]                           Ibid, sid 374.

[5]                          Anna-Karin Palm, ”Vad gör jag här?”, 00tal. Tidskrift om litteratur & konst, 9/10, (Stockholm 2002), sid 144 ff.

[6]                           Ibid, sid 144 ff.

[7]                           Ibid, sid 144 ff.

[8]                           Anna-Karin Palm, Kate Larson, Om vänskap, ( Stockholm 2007) sid 104 ff.

[9]                           Ibid, sid 109.

[10]                        Bertil Romberg,  Att läsa epik, (Lund 1987), sid 52

[11]  Anna-Karin Palm, ”Döden i Damaskus”,  In i öknen, (Stockholm 2002), sid 126.

[12]                          Ibid, sid 107.

[13]  Ibid, sid 99.

[14]  Ibid, sid 124.

[15]    Adel S. Gamal, ”Desert Reading  2” i The deserts in literature, The Arid Lands Newsletter, Spring/Summer 1994, Issue No. 35 (sidmarkering saknas) http://ag.arizona.edu/oals/ALN/aln35/DesRead.Gamal.html  2012-05-01

[16]  Jonas Thente ”Litteratur: Hägring, hägring i öknen där”, DN, 2001-09-07.

[17]  Thente, DN, 2001-09-07.

[18]  Thente, DN, 2001-09-07.

[19]  Thente,  DN, 2001-09-07.

[20]  Peter Luthersson, ”Resenärer i det inre landskapet”, Sydsvenskan, 2001-09-07.

[21]  Luthersson, Sydsvenskan, 2001-09-07.

[22]  Annelie Bränström Öhman, ”Pretto-resenärens svåra vånda”, Västerbottens-Kuriren, 2001-09-07.

[23]  Örjan Abrahamsson, ”Skimrande berättelser.litteratur”, GT, 2001-09-08.

[24]                        Maria Schottenius, ”Litteratur. Palm i öknen. En skattsökare går på jakt efter den försvunna”, Expressen, 2001-09-07

[25]                        Schottenius, Expressen, 2001-09.07 .

[26]                        Martin Lagerholm, ”Kärleksfulla skildringar av inre liv,” Svd, 2001-09.07 .

[27]  Palm,  2002, sid 63.

[28]                        Ibid, sid 69.

[29]  Ibid, sid 66.

[30]  Ibid, sid 65.

[31]  Ibid, sid 66.

[32]  Ibid, sid 71.

[33]  Ibid, sid 71 ff.

[34]  Ibid, sid 72.

[35]  Ibid, sid 72.

[36]  Ibid, sid 64.

[37]  Ibid, sid 64.

[38]  Romberg, 1987, sid 91 ff.

[39]  Palm, 2002, sid 65 ff.

[40]  Ibid, sid 71

[41]  Ibid, sid 70 ff.

[42]  Ibid, sid 71.

[43]  Ibid, sid 94.

[44]  Ibid, sid 94.

[45]  Ibid, sid 98.

[46]  Ibid, sid 98.

[47]  Ibid, sid 77.

[48]  Ibid, sid 77.

[49]  Ibid, sid 79.

[50]  Ibid, sid, 79.

[51]  Ibid, sid 70.

[52]  Ibid, sid 70.

[53]  Ibid, sid 71.

[54]  Ibid, sid 101 ff.

[55]  Ibid, sid 99.

[56]  Ibid, sid 112.

[57]  Ibid, sid 112.

[58]  Ibid, sid 112.

[59]  Ibid,  sid 113.

[60]  Lars-Åke Skalin, Ordet och köttet, Om teorin kring litterära karaktärer, (Örebro 2003), sid 16.

[61]  Skalin, sid 236.

[62]  Ibid, sid 97.

[63]  Ibid, sid 56.

[64]  Ibid, sid 13.