Diktverkets komposition, som helhet
Ars Amatoria är ett didaktiskt elegiskt diktverk i tre böcker som syftar till att lära ut konsten att förföra. Den första boken riktar sig till män och lär dem hur man ska förföra kvinnor, den andra boken, även den riktad till män, lär en hur man behåller en älskare. Den tredje riktar sig till kvinnor och lär ut förförelse teknik. Den första boken inleds med en åkallan till Venus som genom henne ger sig Ovidius rollen som en praeceptor amoris (1,17) en lärare av kärlek. Ovidius beskriver de platser man kan gå till för att hitta en älskare, som teater, stranden eller arena, och även förföra henne i hemlighet på en bankett. Ovidius betonar hur man ska bevara sin skönhet och ställer den naturliga skönheten mot lyx och rik extravagans. Mytologiska toper omfattar Våldtäkten av de Sabinska kvinnorna, Pasiphae och Ariadne. Bok 2 åberopar Apollo och börjar berättelsen om Ikaros. Ovidius fortsätter med sina råd tex att älskande skall undvika att ge alltför många gåvor, lägga manken till utseendet, dölja otrohet, ge komplimanger till kvinnorna och ställa sig in hos deras slavar för att vinna sin älskares förtroende . Man ska oberopa Venus för fortplantning. Ovidius varnar om Vulcans sätt att falla för Venus och Mars. Boken avslutas med att Ovidius ber sina "elever" att sprida hans rykte. Bok 3, inleds med en hyllning till kvinnors förmåga till att stå inför kärlekens olika aspekter. Ovid ger kvinnor detaljerade anvisningar om utseende och säger åt dem att undvika alltför många utsmyckningar. Han råder kvinnor att läsa elegisk poesi, lära sig att spela spel, ligga med människor i olika åldrar, flirta, och hyckla. Genom hela boken skriver Ovidius lekfullt, samt delvis kritiserar sig själv och ångrar sina didaktiska uppmaningar till männen genom till exempel den mytologiska grekiska historien om Procis och Cephalus. Boken avslutas med hans önskan att kvinnor bör följa hans råd och sprida hans rykte - Naso magister erat, Ovidius var vår lärare. (Ars Amatoria, A. S. Kline översättning 2001 samt Encyclopaedia Britannica Online)
Ars Amatoria blev vida spridd i Rom, men det är kanske viktigt att påpeka att det finns en tidigare grekisk variant, skriven av en kvinna. Philaenis av Samos (grekiska: Φιλαινίς ) var en grekisk författare som levde under kring 200-talet f. Kr. En avskrift av manuskriptet har återfunnits bland papyrussamlingen Oxyrhynchus papyri. Endast lite är känd om Philaenis liv. Hon föddes troligen på ön Samos och var dotter till Okymenes. Philaenis försörjde sig troligen som kurtisan och levde under en tid ihop med diktaren Aeschrion av Samos. Utifrån sina erfarenheter sammanställde hon skriften "Om kärlekens konst" (Ars amatoria). Philaenis beskriver hur man gör inviter (peri peirasmon) och fortsätter med förförelse genom smicker och hur man kysser (peri philematon). Skriften beskriver vidare även användandet av kosmetika och afrodisikum (peri aphrodision) samt samlagsställningar och vissa abortåtgärder.Tonen är enkel och saklig och inte lika vidlyftig som Ovidius. (Encyclopaedia Britannica Online)
Diktverkets komposition/innehåll (några av de enskilda dikterna)
En jämförelse i komposition
Julian Mays översättning av bok 3.1, 1930
Woman cannot resist the flames and cruel darts of love,
shafts which, methinks, pierce not the heart of man so deeply.
Man is ever a deceiver; woman deceives but rarely.
Make a study of women,
you'll find but few unfaithful ones among them.
False Jason cast off Medea when she was already a mother,
and took another woman to his arms.
It is no thanks to thee, O Theseus, that Ariadne,
abandoned on an unknown shore,
fell not a prey to the birds of the sea.
A. S. Kline översättning 2001
Women don't brandish flames or cruel bows:
I rarely see men harmed by their weapons.
Men often cheat: it's seldom tender girls,
and, if you check, they're rarely accused of fraud.
Falsely, Jason left Medea, already a mother:
he took another bride to himself.
As far as you knew, Theseus, the sea birds fed on Ariadne,
left all by herself on an unknown island!
Forntid och medeltid: accentvers - kollektiv tillägnelse/Ca 1650 - ca 1930: metrisk vers - deklamation/ Ca 1900-talet: fri vers - tyst läsning
Diktens formella grepp såsom rytmer och klanger gör sig bäst vid ljudande läsning. De traditionella metriska greppen måste sägas vara primärt muntliga. Talad vers är också situationsbunden på ett annat sätt än den som läses i ensamhet på så vis att uppläsaren säkert framhävde sådant som passade den aktuella publiken. Äldre tiders versteknik är avpassad för högläsning och går inte fram lika väl vid vår tysta läsning. De muntliga greppen har haft försteg vid utformningen av dikt ända fram till ca 1900, och då uppstod mycket riktigt en helt annan sorts formgivning. 1900-talets modernistiska dikt är avsedd för tyst läsning och kommer i sin tur inte riktigt till sin rätt vid deklamering... Oraturens skalder har i vetskap om detta utvecklat en serie poetiska grepp såsom fasta formler, enkla ord och korta meningar. Oratur innehåller många fler metriska grepp än dikter avsedda för tyst läsning. Också därigenom avviker den muntliga dikten från vanligt tal. Den som komponerar sin dikt under själva framförandet behöver de formelartade uttrycken som vilopunkter, ställen där talaren samlar sig och där lyssnaren får tid att återfinna tråden. Medeltidens mest använda versmått, knitteln, ter sig ur denna synvinkel lika smidigt och böjligt som Homeros hexameter, båda versmåtten fungerar väl vid oratur.(Åttapunkter till en förnyelse av versläran, tryckt i konferensvolymen Rytm och Dialog. Göteborg, 2003 (Skrifter utg. av Centrum för Metriska studier. 14))
Jag anser att översättningen från 1930 av de två exempeln tar bäst vara på den ljudande läsningen enligt den tradition av metrisk vers som förekom i samtiden med viss hänsyn till deklamation. Jag kan inte latin men gissar att översättningen från 2001 ligger närmare en direktöversättning utav själva ordföljden i orginal, men har förlorat mycket i översättningen. Frågan är ju då vilket man ska föredra? Nu är det ju bara vi ett fåtal tillfällen vi läser högt och i modern dikt ser man ju ett utbyte till tyst läsning (och även till grafisk formgivning av dikter), menat för ögat och inte för örat. Kanske att ändå 1930-talets blandning av ljudlig bild, i alla fall en strävan efter vilopunkter, ställen där talaren samlar sig( ordet "methinks" som kan läggas mycket tyngd på och ger avbrott och eftertanke) och där lyssnaren får tid att återfinna tråden, blandning av muntlighet och skriftlighet bör föredras, snarare än att översätta en komposition modernt så att själva innehållet, vad dikten berättar om för historia är det första (och ibland kanske det enda) man uppfattar. Personligen gillar jag det dramatiska i" It is no thanks to thee, O Theseus, that Ariadne, abandoned on an unknown shore, fell not a prey to the birds of the sea." snarare än det faktiska "As far as you knew, Theseus, the sea birds fed on Ariadne, left all by herself on an unknown island!"
Analys av innehåll, exempel
Om versmåttet
Ars Amatoria består i elegiska kupletter, snarare än daktylisk hexameter som var mer vanlig i samband med den didaktiska dikten.
Elegiska kupletter består av alternerande rader daktylisk hexameter och pentameter: två daktyler följt av en lång stavelse, en cesur där två eller flera daktyler följs av en lång stavelse.Följande är en grafisk representation. En lång stavelse, u a kort stavelse, och U antingen en lång eller två korta:
- U | - U | - U | - U | - u u | - -
- U | - U | - || - u u | - u u | -
Formen användes under antiken som kontrasterande där den ökande effekten av den första versen sattes i funktion med en fallande kvalitet i den andra. Detta sammanfattas i en rad från Ovidius Amores I.1.27 Sex mihi surgat opus numeris i quinque residat.(Encyclopaedia Britannica Online)
Relationen mellan författare, diktarröst och personerna i dikterna
Ovidius föddes i Sulmo (Sulmona), i en Apenninska dal öster om Rom, i en riddarfamilj, den 20 mars 43 f.Kr. Han utbildade sig i Rom i retorik utav Arellius fuscus och Porcius Latro med sin bror. Hans far ville att han skulle studera retorik för att bli advokat. Seneca den äldre har påpekat i en text att Ovidius tenderade att intressera sig för de känslomässiga, inte argumenterande politiska aspekterna utav retoriken. Han hade gift sig tre gånger och skilt sig två gånger när han var trettio år gammal, han hade bara en dotter som så småningom gav honom barnbarn. Hans sista fru var en del av den inflytelserika gens Sulpicia och skulle hjälpa honom under hans exil i Tomis.
Ovidius, (liksom de andra kanoniska elegiska skalderna) tar på sig en berättarröst i sina verk som betonar subjektivitet och personlig känsla. Catullus, Tibullus och Propertius verkar ha har inspirerats delvis av personliga erfarenheter medan Ovidius anses tagit på sig en berättarröst i sin poesi som är mycket mer känslomässigt olåst från hans älskarinna och mindre involverade den unika subjektiva känslomässiga realismen hos den andra elegisterna. Forskare på området anser att ur bristen på vittnesmål som identifierar Ovidius Corinna med en verklig person kan man dra slutsatsen att Corinna aldrig var en verklig person och att Ovidius förhållande med henne är en uppfinning för sina elegiska projekt. Viktigt att påpeka är att eftersom vi vet att Ovidius var gift tre gånger att mödrar och legetima fruar är mindre skildrade eller osynliga i många genrer av den grekiska och romerska litteraturen. De är i allafall mindre synliga än tillfälliga sex partner eller förrådda kvinnor, och övergivna hustrur, såsom gudinnan Juno och dödliga Oinone, Deianeiras och Medea. Ovidius narcissistiska erotiska poesi fortsätter genom detta mönster att skriva om att flirta och förföra, inte familjelivet.(Procul Este parentes: mammor är Ovidius metamorfoser. Publikation: Helios Datum för publicering: 22-september-06 Format: Online Fullständig artikel Titel: Procul Este parentes: mammor är Ovidius metamorfoser. (Essä)) (Encyclopaedia Britannica Online)
Berättarröstens inställning: hur ser författaren/berättaren på kärlek, erotik och sin älskande?
Romarna trodde att män ska vara aktiva deltagare i alla former av sexuell aktivitet. Passivitet symboliserade en förlust av kontrollen, den mest värdefulla romerska dygden. Det var socialt och juridiskt godtagbart för män att ha sex med både kvinnliga och manliga prostituerade liksom slavar, så länge som det romerska mannen var aktiv partner. I lagar som Lex Scantinia, Lex Iulia, och Lex Iulia offentliggörs reglerna mot samma kön verksamhet bland friborna män, Lex Scantinia samt särskilt lagstiftning för hur den romerska militären lagt straff på samma kön sex. En man som tyckte om att vara "under" hette pathicus eller cinaedus, ungefär översättas med "botten" i modern sex terminologi, och ansågs vara svaga och feminina. Slavar betraktas som förnybara energikällor, och kunde såsom saker användas fritt för sex lagligt, trots att, till skillnad från sex med motsatt kön, samma kön sex med slavar inte uppmuntrades som en form av sexuell njutning. I själva verket var dessa snarare ses som ett sätt att visa makt över och straff för dåliga slavar. (Encyclopaedia Britannica Online)
Woman, feel love, melted to your very bones,
and let both delight equally in the thing.
Don't leave out seductive coos and delightful murmurings,
don't let wild words be silent in the middle of your games.
You too whom nature denies sexual feeling,
pretend to sweet delight with artful sounds.
Unhappy girl, for whom that sluggish place is numb,
which man and woman equally should enjoy.
Only beware when you feign it, lest it shows:
create belief in your movements and your eyes.
When you like it, show it with cries and panting breath:
Ah! I blush, that part has its own secret signs.
Ovan citat är en avslutande sexinstruktion i Ars Amatoria 3 (Ars Amatoria, A. S. Kline översättning 2001) som inte är så olika dagens sex och samlevnadsprat i pressen. I Aftonbladet 13 juli 2005 skriver Sara Milstead om problemen med att hitta ett kvinnligt kemiskt preparat som Viagra och att upp till 30% av kvinnor inte har någon sexuell lust. Surfar man lite till hittas många brydda män som undrar "Hur vet jag att hon inte fejkar?"på relationsforum. Därför är det intressant att även Ovidius tagit upp detta.
Ovidius gifte sig först ung, ett dåligt val. Hans andra äktenskap var även det en kortlivad union, men minst skandal utan denna gång (tr. 4.10.71-2). Det tredje bröllopet var det mest stabila. Även om sexuella förbindelser med många partners kan tyckas ha varit hans poetiska personas favorit spel, så syftar Ovidius på att bara de ärbara i "verkliga livet" gällde och att han var en som "kunde stoltsera med ett hjärta lyhörd för Amors pilar" (en reminiscens från Tr. 4.10.65-6). Ovidius skröt i den sista dikten i Tristia (5,14), om sin tredje, lojala hustru. Han jämför vidare sina lidanden som lojal make till den legendariske Penelope, Andromache, Alkestis, Evadne och Laodamia fordom Vilka är dessa kvinnor? De är mönster av moderskap och äktenskaplig trohet intill döden - och utanför. Den romerska mor som inte var obestämd förmyndare (tutela mulierum Perpetua) eller under inflytande av sin man (i Manu mariti) kunde manövrera ganska bra på handel, personliga finanser och överföring av rikedom. Denna handlingsfrihet förelåg trots att de hade rättsliga begränsningar på grund av den "svaga könet." Ovidius romanisering eller romersk förkärlek för Greklands hjältinnor speglar detta en eftersträvan för större romersk frihet för kvinnor, även rätten till sexuella relationer.(Procul Este parentes: mammor är Ovidius metamorfoser. Publikation: Helios Datum för publicering: 22-september-06 Format: Online Fullständig artikel Titel: Procul Este parentes: mammor är Ovidius metamorfoser. (Essä))
Idéhistoriskt: vad hittar du om romarnas inställning i dessa frågor som inte stämmer med vår kulturanalys, diskutera och problematisera.
Ars Amatoria 3,113-28 Take care with how you look.
when his outer layer was seven hides of an ox?
There was crude simplicity before: now Rome is golden,
and owns the vast wealth of the conquered world.
Look what the Capitol is now, and what it was:
you.d say it belonged to a different Jove.
The Senate-House, now worthy of such debates,
was made of wattle when Tatius held the kingship.
Where the Palatine now gleams with Apollo and our
leaders,
what was that but pasture for ploughmen.s oxen?
Others may delight in ancient times: I congratulate myself
on having been born just now: this age suits my nature.
Not because stubborn gold.s mined now from the earth,
or choice shells come to us from farthest shores:
nor because mountains shrink as marble.s quarried,
or because blue waters retreat from the piers:
but because civilisation.s here, and no crudity remains,
in our age, that survives from our ancient ancestors.
I Ars Amatoria tar Ovidius här upp de moraliska aspekterna på kulturfenomenet i hans egen nutid i kontrast till dåtiden. De ekonomiska överväganden utgör ett problem för poeten, en kontrast dras i former av även arkitekturellt utseende, mellan de primitiva platserna i Rom och och dagens stad i all sin prakt, och andra, de sammanhang där rikedomar prydde folket i samtida Rom och där längtan efter enkelheten i det förflutna tjänade som en symbolisk grund för en moralisk diskussion om kvinnlig kroppslig utsmyckning. Inte bara Ovidius kombinerade dessa två olika tankegångar. Flera poeter uppskattade det enkla livet av jordbrukaren som leddes både av den tidiga romarna och i guldåldern. Skaldens tankegång och interna konsistens är en sekvensen av tanken som kan sammanfattas enligt följande: strävan efter skönhet är önskvärt, det kan vara sant att kvinnor i det förflutna inte använde skönhetsmedel, men de levde i en svunnen tid och att uppskatta omfattningen av denna skillnad mellan förr och nu, var bara att titta på den fantastiska moderna staden Rom och kontrastera denna med hur det måste ha en gång varit. Ovidius föredrar den nuvarande ålder, men inte på grund av de samtida rikedomarna.
Ovidius ville omdefiniera begreppet förförelse genom smink, kläder, hår och andra skönhetsattribut som ett sätt att placera betoningen även på urban konst än dess extravagans: om kvinnan måste genomgå smärtor för sitt utseende, kan den önskade effekten uppnås även utan onödiga kostnader. Alltså guld och ädelstenar är uttryckligen förbjudet:
(129-32),
You too shouldn't weight your ears with costly stones,
that dusky India gathers in its green waters,
nor show yourself in stiff clothes sewn with gold,
wealth which you court us with, often makes us flee.
(Ars Amatoria, A. S. Kline översättning 2001) (Ovid and Cultus: Ars Amatoria 3.113-28 Author(s): Patricia Watson Source: Transactions of the American Philological Association (1974-), Vol. 112 (1982), pp. 237- 244 Published by: The Johns Hopkins University Press)
Filosofen Heidegger relaterar den moderna människan mot den antika och menar att vi kommer aldrig att kunna uppleva och begrunda vad som hänt så länge som människan slösar bort sin tid på ett rent förnekande av historisk ålder. Människan kan inte förstå något om någonting i sig annat än sin egen skildring och kommer alltid stirra med blindhet i förhållande till det historiska ögonblicket. (Heidegger, essä, The age of the world picture sid 136) Han menar att varje historisk tidsepok har ett särskiljande sätt i motsats till andra, det har också, sin egen uppfattning på begreppet storhet, men så snart det gigantiska i konsten anpassas och flyttas över från det kvantitativa och blir en särskild kvalitet, då blir det gigantiska en osynlig skugga som är gjuten runt allt överallt. (Heideggar, essä, The age of the world picture sid 136) Som jag nämnt hade man redan i Rom och på Ovidius tid en relation till vad som ansågs gammalt romerskt och modernt, Ovidius hyllade det gamla men föredrog sin egen samtid, det Heideggar menar är att vi gör detta i ännu högre grad sedan modernismens början, fast vi hyllar inte det gamla på samma sätt, vi anser att vi kommit på de flesta idéer själva.
När jag lyssnar på Maarja Talgre om Ovidius och Kärlekskonsten i ett radioprogram från P1s klassikerarkiv på podradio från Tisdag 01 september 2009 pratar hon om att Ovidius skrev om kärlek med tonvikt på lek. Att åtrån den lyckas kvinnan dölja, men inte mannen. Kärleken är en lek för stunden och den är lika för kvinnor och män. MEN att Ovidius var moralisten som levde i ett depraverat umgänge i Rom. Ovidius sa på äldre dar att han gjorde två felsteg under sitt liv, boken Ars Amatoria och hur han pratade öppet om sin egna dotters utsvävanden, något som ledde honom att skicka henne bort till en ö utan män och utan vin. Min slusats om Ars Amatoria i kontext med 2000-talet är att vi nog tror att vår syn på förhållanden, kvinnlig frigörelse, kärlek, erotik och skönhet är ett helt modernt fenomen. Vi tror vi är så speciella och att vår egna subjektiva världsbild kan inte föreställa sig att kontrasten mellan en utlevande extrovert kändiselit och livet i vardagen för den stora massan i stort sätt såg likadan ut för över 2000 år sedan i Rom. Att läsa Ovidius kan vara ett sätt att inse att våra egna subjektiva skildringar egentligen bara är den evigt existerande kärleksproblematiken härstammande från antiken som skrivs om och om igen och att den ständigt är aktuell, vare sig den är skriven av män till män, kvinnor till kvinnor, män till kvinnor eller kvinnor till män.
tisdag 2 november 2010
fredag 2 april 2010
Novell - Stamford Brook - En tillfällig lösning på bostadsbrist
”Jag ser alltid till att gömma undan pengar så att jag kan köpa mjölk åt barnen,” säger hon. Hon pekar mot ett av skåpen i köket. Jag nickar. ”Får jag röka härinne om jag sätter på köksfläkten, eller vill du jag ska gå ut?” frågar jag. ”Ja, nä…eller jag menar det går bra,” svarar hon. ”Bjuder du på en? Jag röker egentligen bara när jag har fått tag på en limpa av någon billig sort, om min syster köpt med sig från Gdansk.” Jag skjuter fram min ask med Marlboro lights. Hon tar en cigarett varsamt ur paketet och sätter sig på andra sidan av köksbordet. Jag stoppar in flyern från en Northern soulklubb jag använder som bokmärke och lägger boken åt sidan. Jag känner att hon vill prata. Hon tar nervösa bloss på cigaretten, som om det var mitt kök vi satt i och inte hennes, som om det var hon som hyrde ett rum av mig. Tanken slår mig att det på något konstigt sätt är jag som har övertaget om situationen, hon är ju så beroende av extra pengar. Hon tittar ner på boken. ”Vad tjock den är, handlar den om Ingrid Bergman?” Jag säger att det stämmer och att jag köpte den för ett tag sedan i en second handaffär, men inte hunnit med att läsa den förrän nu. Hon frågar om jag ser mycket på film och jag svarar att jag gick en del till cinemateket i Hammersmith när jag pluggade, eftersom jag hade chansen att köpa billigt medlemskort då och att jag funderar på att bli medlem igen nu när det börjar dra sig mot höst. Hon ler och säger att film, det tycker hon också om, men hon ser mest på tv. Hon kan ju inte lämna barnen ensamma hemma och hon har ju ingen man att gå på bio med. Jag påpekar att jag faktiskt ofta går på bio själv, att det är ganska många som gör det, speciellt om det är ett cinematek. Hon tittar lite förvånat på mig och muttrar någonting om barnen igen. Irene är ständigt orolig över barnen och pengar och har ett ganska komplicerat förhållande till män, har jag förstått. Hon har redan berättatdet mesta av sin livs historia för mig. Det betade hon av redan en av de första kvällarna, när hon kom och knackade på dörren för att fråga om jag ville smaka på lite polsk mat och bjöd ner mig i köket. Irene är född i Warsawa men gav sig iväg till Italien och Rom när hon var sjutton för att försöka samla ihop pengar. Hon blev inte kvar där så länge, efter bara ett par månader blev hon med barn och fick sparken från restaurangen där hon jobbade som servitris. Hon hade en bekant som jobbade på ett café i London och bestämde sig för att flytta hit. När hennes son föddes slutade hon jobba och har levt på socialbidrag ända sedan dess. Hennes dotter, Livia föddes fem år senare och det är dotterns rum jag hyr tillfälligt. Hon harnu hunnit bli fem år och är ganska arg på mig. Hon gillar inte riktigt att jag är där och att hon måste sova hos mamma. Sonen Gregor tycker det är roligare att ha mig där, Irene har nyss kämpat för få råd att köpa en begagnad dator åt honom och han blir glad när jag erbjuder mig att instruera honom lite om hur man använder Word. Fast han är arg att Irene inte har köpt till en mus, eller ”mouth” som hon uttalar det och som gör honom väldigt irriterad. ”Mouse, heter det!” Han verkar skämmas lite över sin mamma och speciellt arg blir han när hon börjar tala om att skaffa sig en man. Irene har berättat att hon bara varit med två män i sitt liv. ”Första gången jag låg med en man, så blev jagmed barn och andra gången jag låg med en man så blev jag med barn.” Ingen av dom verkar ha varit mer än en flyktig kontakt, jag tror inte ens de vet om att de överhuvudtaget har barn med henne. Hon får i alla fall inga pengar av dem. Så hon vandrar mellan oro över att hon skall råka illa ut igen och en dov förhoppning att hitta någon man som kan hjälpa till med försörjningen. Jag tror inte det finns någon romantisk förhoppning med i bilden. Hon är för sliten av ett hårt liv fyllt av besvikelser.
”Min pappa är god vän med Polanski och min bror har jobbat som ljudtekniker för Kieslowskis filmer,” säger Irene. Jag blir mäkta imponerad. Veronikas dubbelliv är en av mina favoritfilmer och jag älskar serien med den Blå, den Röda och den Vita filmen också, de som Kieslowski gjorde under temat av färgerna från den franska trikoloren. Jag berättar för Irene att jag ibland brukar tappa upp ett bad, göra en kopp te, tända ljus och sedan sjunka ner i vattnets värme med filmmusiken till Veronikas dubbelliv i bakgrunden. ”Jo, min bror jobbade med ljudet för den filmen,” säger hon. Vi pratar lite till om film och Irene propsar på att bjuda mig på mer av den polska inlagda gurkan och korven som hon märkte att jag blev förtjust i då den där första kvällen jag bodde i huset. Hon slappnar av när hon märker att jag lyssnar intresserat till det hon har att berätta. Och plötsligt känns det inte som att hon känner sig underlägsen längre, det känns bra jag går och lägger mig någon timme senare lite mer väl till mods över boendesituationen.
När jag stiger av vid Stamford Brooks tunnelbanestation efter jobbet, dagen därpå, så funderar jag lite på om jag ska handla mat och bjuda henne och barnen på middag. Jag går iväg till Marks & Spencers och plockar lite i hyllorna, först på underklädsavdelningen, och sedan i mataffären. Irene har ingen tvättmaskin så det blir till att gå till en tvättomat och det är ju inte alltid så roligt så jag kanske borde skaffa mig lite mera trosor och linnen, tänker jag. Fast samtidigt vet jag ju inte hur länge jag skall bo där, det är ju bara en tillfällig lösning och tidigare på dan hade jag ringt på en annons om en lägenhet i Notting Hill. Men jag vet med mig att det är många som vill bo i det området och man är ofta många som tittar på rummen. Hur som helst hade jag fått en tid att komma dit. Jag köper tre par enkla svarta trosor, köttfärs, potatis, soya och grädde. Skall jag laga något svenskt blir köttbullar säkert bra. Väl ute på gatan igen, bestämmer jag mig för att ta vägen om den lilla svenska restaurangen som jag av en slump nyss upptäckt ligger i närheten. Där kan manbläddra i Veckorevyn, äta renskav och köpa svenska matvaror. Jag blev helt till mig när jag kom in där första gången och såg påsar med Djungelvrål. Hur mycket anglofil jag än är så finns det saker jag saknar från Sverige. Jag hejar glatt på tjejen från Östersund som står i kassan och står och pratar lite jobb en stund. Jag har ett vikariat på en översättningsbyrå som sysslar med EU manualer och sitter och korrläser texter på svenska. Jobbet kommer ta slut om en vecka och jag påminner mig själv om att jag måste ringa till Rekryteringsföretaget jag är anställd på för att meddela det. Efter en halvtimme inser jag att jag måste gå hem med matvarorna, köper burken med lingonsylt som var själva anledningen till att jag gick dit, ropar hej då till den finlandssvenska ägaren till stället och börjar gå hemåt. Det blev aldrig några köttbullar den kvällen. När jag kliver in genom ytterdörren möts jag av ett högljutt sammelsurium av röster. Det är folk överallt och jag blir lite förvirrad över om jag ska presentera mig för männen som står och pratar i hallen eller inte. De verkar inte bry sig så mycket om mig så jag går vidare in i köket och hittar Irene där som står och ser olycklig och stressad ut. En storväxt kvinna med väldigt uppsprejat blont hår står och skriker åt henne på polska. Det tar säkert tio minuter innan jag blir tillräckligt synlig för att hon skall sluta. Då ler kvinnan ett stort teatraliskt leende mot mig och ropar ”Maaria, nu skall vi prata Ingmar Bergman. Vill du ha vodka?” Jag säger försiktigt nej tack, men har snart ett glas med två delar vodka och en del äppeljuice i handen. Jag smuttar lite på den och försöker att inte grimasera, medan kvinnan håller en lång monolog om Ingmar Bergman och Dramaten i Stockholm och om någon man som finns där.
Hon gestikulerar yvig när hon pratar och små doftmoln av väldigt stark perfym strömmar emot mig varje gång hon viftar med armarna för att som den värsta operaprimadonnan markera sina ord. Jag får knappt en syl i vädret och står förbluffad och undrar vem i hela världen hon kan vara, men jag ler så artigt jag kan och nickar lite då och då för att instämma i det hon säger. Det tar en lång stund innan jag förstår att hon är Irenes syster som hastigt bestämt sig för att resa till London för att hälsa på. Fast, hälsa på och hälsa på, det blir senare klart för mig att det mer handlar om en krigsinvasion. Irene fick kämpa i tio år för att få socialen att ge henne en adekvat bostad, med rum till båda barnen. Huset hon, och just nu även jag, bor i är ett litet snabbproducerat engelsk typ av radhus och tydligen kommer det ibland dit folk helt oanmälda för att bo hos henne, utan att hon har den minsta chans att invända mot det. De betalar henne inte ett öre, eftersom de menar att hon ju inte betalar hyran själv och därför kan de ju alla utnyttja systemet. Så, nu har hennes syster kommit dit och i farten bjudit dit en massa folk på fest. Jag tror inte hon egentligen känner ens hälften av dem, de flesta har kommit dit i grupp med någon ytligt bekant till henne med förhoppningen om gratis vodka. Jag ser hur Gregor sitter i ett hörn i köket och ser minst lika beklämd ut som sin mamma. Fast mindre trött och mera arg. Jag lyckas till slut slita mig bort från systern för att gå bort till honom. Jag känner mig helt utmattad av alla de skrikiga polska rösterna som svärmar runt omkring mig och föreslår att vi skall gå upp på hans rum så att jag kan hjälpa honom med att göra läxan tills imorgon, men han svarar att han vill stanna hos sin mamma. Som tioåring har han inte mycket makt i sammanhanget men han verkar göra ett tappert försök till att vara moraliskt stöd åt henne. Jag blir rörd och ledsen. Det känns som om han varit med om det här många gånger förr, när jag ser hur han tittar på Irene ser jag spår av både avsky och kärlek.
En timme senare, när en väldigt full och burdus man försökt prata med mig på bruten engelska
lite väl länge, så ger jag Irene en ursäktade blick och går upp för trappan till rummet på övervåningen. Längst upp i trappan sitter Livia med en docka hårt i famnen. Hon kan inte sova förstås, med allt skriket. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra utan sätter mig jämte henne en liten stund. Vi säger inte så mycket, vi bara sitter där. Till slut säger hon att dockan ska sova, reser sig och går iväg. Jag går in och lägger mig med kläderna på. Det känns tryggare, ifall någon full person skulle få för sig att komma in i mitt rum mitt i natten. Jag somnar till slut men sover oroligt.
”Min pappa är god vän med Polanski och min bror har jobbat som ljudtekniker för Kieslowskis filmer,” säger Irene. Jag blir mäkta imponerad. Veronikas dubbelliv är en av mina favoritfilmer och jag älskar serien med den Blå, den Röda och den Vita filmen också, de som Kieslowski gjorde under temat av färgerna från den franska trikoloren. Jag berättar för Irene att jag ibland brukar tappa upp ett bad, göra en kopp te, tända ljus och sedan sjunka ner i vattnets värme med filmmusiken till Veronikas dubbelliv i bakgrunden. ”Jo, min bror jobbade med ljudet för den filmen,” säger hon. Vi pratar lite till om film och Irene propsar på att bjuda mig på mer av den polska inlagda gurkan och korven som hon märkte att jag blev förtjust i då den där första kvällen jag bodde i huset. Hon slappnar av när hon märker att jag lyssnar intresserat till det hon har att berätta. Och plötsligt känns det inte som att hon känner sig underlägsen längre, det känns bra jag går och lägger mig någon timme senare lite mer väl till mods över boendesituationen.
När jag stiger av vid Stamford Brooks tunnelbanestation efter jobbet, dagen därpå, så funderar jag lite på om jag ska handla mat och bjuda henne och barnen på middag. Jag går iväg till Marks & Spencers och plockar lite i hyllorna, först på underklädsavdelningen, och sedan i mataffären. Irene har ingen tvättmaskin så det blir till att gå till en tvättomat och det är ju inte alltid så roligt så jag kanske borde skaffa mig lite mera trosor och linnen, tänker jag. Fast samtidigt vet jag ju inte hur länge jag skall bo där, det är ju bara en tillfällig lösning och tidigare på dan hade jag ringt på en annons om en lägenhet i Notting Hill. Men jag vet med mig att det är många som vill bo i det området och man är ofta många som tittar på rummen. Hur som helst hade jag fått en tid att komma dit. Jag köper tre par enkla svarta trosor, köttfärs, potatis, soya och grädde. Skall jag laga något svenskt blir köttbullar säkert bra. Väl ute på gatan igen, bestämmer jag mig för att ta vägen om den lilla svenska restaurangen som jag av en slump nyss upptäckt ligger i närheten. Där kan manbläddra i Veckorevyn, äta renskav och köpa svenska matvaror. Jag blev helt till mig när jag kom in där första gången och såg påsar med Djungelvrål. Hur mycket anglofil jag än är så finns det saker jag saknar från Sverige. Jag hejar glatt på tjejen från Östersund som står i kassan och står och pratar lite jobb en stund. Jag har ett vikariat på en översättningsbyrå som sysslar med EU manualer och sitter och korrläser texter på svenska. Jobbet kommer ta slut om en vecka och jag påminner mig själv om att jag måste ringa till Rekryteringsföretaget jag är anställd på för att meddela det. Efter en halvtimme inser jag att jag måste gå hem med matvarorna, köper burken med lingonsylt som var själva anledningen till att jag gick dit, ropar hej då till den finlandssvenska ägaren till stället och börjar gå hemåt. Det blev aldrig några köttbullar den kvällen. När jag kliver in genom ytterdörren möts jag av ett högljutt sammelsurium av röster. Det är folk överallt och jag blir lite förvirrad över om jag ska presentera mig för männen som står och pratar i hallen eller inte. De verkar inte bry sig så mycket om mig så jag går vidare in i köket och hittar Irene där som står och ser olycklig och stressad ut. En storväxt kvinna med väldigt uppsprejat blont hår står och skriker åt henne på polska. Det tar säkert tio minuter innan jag blir tillräckligt synlig för att hon skall sluta. Då ler kvinnan ett stort teatraliskt leende mot mig och ropar ”Maaria, nu skall vi prata Ingmar Bergman. Vill du ha vodka?” Jag säger försiktigt nej tack, men har snart ett glas med två delar vodka och en del äppeljuice i handen. Jag smuttar lite på den och försöker att inte grimasera, medan kvinnan håller en lång monolog om Ingmar Bergman och Dramaten i Stockholm och om någon man som finns där.
Hon gestikulerar yvig när hon pratar och små doftmoln av väldigt stark perfym strömmar emot mig varje gång hon viftar med armarna för att som den värsta operaprimadonnan markera sina ord. Jag får knappt en syl i vädret och står förbluffad och undrar vem i hela världen hon kan vara, men jag ler så artigt jag kan och nickar lite då och då för att instämma i det hon säger. Det tar en lång stund innan jag förstår att hon är Irenes syster som hastigt bestämt sig för att resa till London för att hälsa på. Fast, hälsa på och hälsa på, det blir senare klart för mig att det mer handlar om en krigsinvasion. Irene fick kämpa i tio år för att få socialen att ge henne en adekvat bostad, med rum till båda barnen. Huset hon, och just nu även jag, bor i är ett litet snabbproducerat engelsk typ av radhus och tydligen kommer det ibland dit folk helt oanmälda för att bo hos henne, utan att hon har den minsta chans att invända mot det. De betalar henne inte ett öre, eftersom de menar att hon ju inte betalar hyran själv och därför kan de ju alla utnyttja systemet. Så, nu har hennes syster kommit dit och i farten bjudit dit en massa folk på fest. Jag tror inte hon egentligen känner ens hälften av dem, de flesta har kommit dit i grupp med någon ytligt bekant till henne med förhoppningen om gratis vodka. Jag ser hur Gregor sitter i ett hörn i köket och ser minst lika beklämd ut som sin mamma. Fast mindre trött och mera arg. Jag lyckas till slut slita mig bort från systern för att gå bort till honom. Jag känner mig helt utmattad av alla de skrikiga polska rösterna som svärmar runt omkring mig och föreslår att vi skall gå upp på hans rum så att jag kan hjälpa honom med att göra läxan tills imorgon, men han svarar att han vill stanna hos sin mamma. Som tioåring har han inte mycket makt i sammanhanget men han verkar göra ett tappert försök till att vara moraliskt stöd åt henne. Jag blir rörd och ledsen. Det känns som om han varit med om det här många gånger förr, när jag ser hur han tittar på Irene ser jag spår av både avsky och kärlek.
En timme senare, när en väldigt full och burdus man försökt prata med mig på bruten engelska
lite väl länge, så ger jag Irene en ursäktade blick och går upp för trappan till rummet på övervåningen. Längst upp i trappan sitter Livia med en docka hårt i famnen. Hon kan inte sova förstås, med allt skriket. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra utan sätter mig jämte henne en liten stund. Vi säger inte så mycket, vi bara sitter där. Till slut säger hon att dockan ska sova, reser sig och går iväg. Jag går in och lägger mig med kläderna på. Det känns tryggare, ifall någon full person skulle få för sig att komma in i mitt rum mitt i natten. Jag somnar till slut men sover oroligt.
lördag 27 mars 2010
Dagens Spotifylitsta, en resa från 1975 till 2009
http://open.spotify.com/user/alelajoensson/playlist/0E764YlicUvivCkJ57TrV6
75. Jimmy Castor – The Bertha Butt Boogie
76. Cerrone – Love in C Minor
77. Magic Fly – Magic Fly
78. Phreek – Weekend
79. Candido – Thousand finger man
80.Stacy Lattisaw – Dynamite
81. New Order – Everything’s gone green
82. Gwen Mccrae – Keep the fire buring (UK mix)
83. Culture Club – Time (clock of the heart)
84. Bananrama – Cruel summer
85. Jocelyn Brown – Love's gonna get you
86.Mr Fingers – Can you feel it
87. Frankie Knuckles – Your love
88. Inner City – Good life
89. Neneh Cherry – Buffalo stance
90.Snap- Cult of Snap (Ibiza mix)
91.Primal Scream – Higher than the sun
92. Annie Lennox - Why
93. Underworld - Cowgirl
94. Adamski - N-R-G
95. Chemical Brothers – Song to the siren
96. CJ Bolland – Sugar is sweeter
97. Death in Vegas – Opium Shuffle
98. Usher – Nice and slow
99. Basement Jaxx- Rendez vu
00.Laurent Garnier – Downfall
01. Azzido Da Bass – Dooms night (Timo Maas remix)
02. India. Arie - Video
03. The Knife – Heartbreats
04. Shapeshifters- Lola's theme
05. LCD Sound System – Daft Punk is playing at my house
06. Alex Smoke – Make my day
07. PJ Harvey – When Under ether
08 Chaz Jankel – Glad to know you (Todd Terje remix)
09 Lindström & Christabelle- Babt can't stop
75. Jimmy Castor – The Bertha Butt Boogie
76. Cerrone – Love in C Minor
77. Magic Fly – Magic Fly
78. Phreek – Weekend
79. Candido – Thousand finger man
80.Stacy Lattisaw – Dynamite
81. New Order – Everything’s gone green
82. Gwen Mccrae – Keep the fire buring (UK mix)
83. Culture Club – Time (clock of the heart)
84. Bananrama – Cruel summer
85. Jocelyn Brown – Love's gonna get you
86.Mr Fingers – Can you feel it
87. Frankie Knuckles – Your love
88. Inner City – Good life
89. Neneh Cherry – Buffalo stance
90.Snap- Cult of Snap (Ibiza mix)
91.Primal Scream – Higher than the sun
92. Annie Lennox - Why
93. Underworld - Cowgirl
94. Adamski - N-R-G
95. Chemical Brothers – Song to the siren
96. CJ Bolland – Sugar is sweeter
97. Death in Vegas – Opium Shuffle
98. Usher – Nice and slow
99. Basement Jaxx- Rendez vu
00.Laurent Garnier – Downfall
01. Azzido Da Bass – Dooms night (Timo Maas remix)
02. India. Arie - Video
03. The Knife – Heartbreats
04. Shapeshifters- Lola's theme
05. LCD Sound System – Daft Punk is playing at my house
06. Alex Smoke – Make my day
07. PJ Harvey – When Under ether
08 Chaz Jankel – Glad to know you (Todd Terje remix)
09 Lindström & Christabelle- Babt can't stop
En kortnovell¨som heter: Graffiti.
När jag var tolv år bestämde sig min mamma för att prata blommor och bin med mig. Hon tog inte fram någon pedagogisk 70-tals bok med pojkar och flickor i, hon pratade just om – blommor och bin. Svärmande. Tentaklar. Blommornas pollen. Det var förstås en metafor,och det förstod jag men jag satt som trollbunden. Jag började titta på naturen på ett helt nytt sätt. Det var i april som hon höll det där talet. Det var ganska regnigt kommer jag ihåg. Jag gick ut ändå efter skolan och tittade i rabatterna i villaområdet där vi bodde, tittade på knoppar och skott.
Sommaren när jag var tretton och vi var på semester på Öland blev jag i min nyfikenhet över blomstren där stungen av ett bi. Jag hamnade på intensiven för det visade sig att jag var allergisk mot bin. Det var den semestern. Jag slutade fachineras av bin, men blommorna, jag älskade blommorna. I rummet på barnavårdsavdelningen där jag låg stod en pelagon. Det var en enkel krukväxt som stod där i sin ensamhet och jag vet inte vad Freud skulle säga om det här men nu är jag 37 och har 28 pelagoner hemma.
Den enda bi-drottningen är förstås min mamma och nu som vuxen är jag lite allergisk mot henne också. Hon vill att jag ska skaffa familj. Problemet är att jag inte gillar tjejer. Jag är gay och det vill hon inte acceptera. Det var nog det där med bina. Jag kom på det ungefär då när jag var tretton. Fast egentligen gillar jag inte så värst många killar heller. De tjafsar på om film, böcker och musik. Jag gillar ju blommor mest och det är det inte så många som vill höra mig prata om. Det är svårt att träffa någon som bryr sig om blommor på samma sätt som jag gör. Det finns 250 arter av pelagoner och av dessa har det korsats så att det finns tusen sorter. Den vanligaste heter Pelargonium x hororum. Den har jag ingen av. Jag undrar hur många människotyper det finns, säkert också fler än 250, kanske flera tusen, kanske tiotusen. Undrar då hur stor chansen är att jag ska träffa någon som är som mig? Hur många av min typ kan det finnas i Sverige?
Det är den 28 mars 2008 och det är ingen vanlig dag. Det är ”Årets Pelagondag” på Blomsterfrämjandet. Det finns olika sorters pelargonmänniskor: - de som samlar - de som har samma favorit år från år - de som gillar hängpelargoner. Och så jag. Trodde jag? Vi träffades vid en kruka ”Fire Works Pink Light”. Han kom fram till mig med en kruka ”Adés Elf” och frågade vilken vad min åsikt var om Graffiti. Åh, vad skönt tänkte jag, han vill inte prata hip-hop. Ibland har man tur.
Text - Katja hade samma lite barockkvinnliga former som sin Citroën
”Du är en utav väldigt få som någonsin
sett mig utan smink,” sade hon
och skruvade in en annan radiostation.
”Du är en utav väldigt få som någonsin
sett mig med smink,” sa jag.
Kökets kastruller skallrade där de hängde.
Hon förstod inte popmusik,
hennes passion var opera.
Jag förstod inte opera,
min passion var popmusik.
Men vi möttes upp varje kväll,
ett år, det var i augusti.
Vi delade flaska efter flaska Vouvray,
och skalade hektovis med pistagenötter.
Hon berättade om sitt förhållande till sin mamma.
Det var inte gott.
Men hennes far var värd varenda stavelse
i ordet respekt.
Hon hälsade sällan på dem i Wien
sedan hon flyttat till Salzburg.
Särskilt sedan de opponerat sig
mot hennes val av bil.
En lyxrenoverad Citroën ?.
Jag kunde lika lite om bilar som om opera,
men en sen kväll då vi varit och köpt mera bubblor,
pekade hon på en bil som stod parkerad,
snett i ett gathörn.
Jag log.
En gammal sägen säger,
”Sådan herre, sådan hund.”
Jag undrar om man kan säga så,
om bilar också.
Att man väljer bil omedvetet,
efter sin personlighet. Kanske?
Katja hade samma lite barockkvinnliga former
som sin Citroën.
Jag var på en utställning,
på British Design Museum,
nyligen.
Där hyllade de bilmärket Citroëns formspråk.
På väg tillbaks till hotellet köpte jag
en påse pistagenötter.
Vouvray kan man inte hitta så lätt i London.
Knappt ens specialbeställa genom Systembolaget
i Sverige heller.
När Katja åkt tillbaka till Österrike,
och jag kände mig lite ensam, då
gick jag till ett musikbibliotek.
Där fanns en hel serie lp-skivor, där
klassiska stycken blandades med biografi,
om stora tenorer, sopraner och kompositörer.
Jag lyssnar fortfarande mest på pop,
men kanske borde jag,
nu när vi närmar oss augusti,
köpa en flaska champagne och en skiva,
med Maria Callas?
Kanske också använda allt smink jag köpt,
dagar då jag varit stressad över att jag kanske borde,
vara en sådan där tjej som har mycket smink.
Jag vill också ha en hinna,
att gömma mig bakom,
men jag är för lat.
Vinner jag på Triss skall jag köpa en,
gammal skranglig Citroën CV.Vad säger det om mig?
sett mig utan smink,” sade hon
och skruvade in en annan radiostation.
”Du är en utav väldigt få som någonsin
sett mig med smink,” sa jag.
Kökets kastruller skallrade där de hängde.
Hon förstod inte popmusik,
hennes passion var opera.
Jag förstod inte opera,
min passion var popmusik.
Men vi möttes upp varje kväll,
ett år, det var i augusti.
Vi delade flaska efter flaska Vouvray,
och skalade hektovis med pistagenötter.
Hon berättade om sitt förhållande till sin mamma.
Det var inte gott.
Men hennes far var värd varenda stavelse
i ordet respekt.
Hon hälsade sällan på dem i Wien
sedan hon flyttat till Salzburg.
Särskilt sedan de opponerat sig
mot hennes val av bil.
En lyxrenoverad Citroën ?.
Jag kunde lika lite om bilar som om opera,
men en sen kväll då vi varit och köpt mera bubblor,
pekade hon på en bil som stod parkerad,
snett i ett gathörn.
Jag log.
En gammal sägen säger,
”Sådan herre, sådan hund.”
Jag undrar om man kan säga så,
om bilar också.
Att man väljer bil omedvetet,
efter sin personlighet. Kanske?
Katja hade samma lite barockkvinnliga former
som sin Citroën.
Jag var på en utställning,
på British Design Museum,
nyligen.
Där hyllade de bilmärket Citroëns formspråk.
På väg tillbaks till hotellet köpte jag
en påse pistagenötter.
Vouvray kan man inte hitta så lätt i London.
Knappt ens specialbeställa genom Systembolaget
i Sverige heller.
När Katja åkt tillbaka till Österrike,
och jag kände mig lite ensam, då
gick jag till ett musikbibliotek.
Där fanns en hel serie lp-skivor, där
klassiska stycken blandades med biografi,
om stora tenorer, sopraner och kompositörer.
Jag lyssnar fortfarande mest på pop,
men kanske borde jag,
nu när vi närmar oss augusti,
köpa en flaska champagne och en skiva,
med Maria Callas?
Kanske också använda allt smink jag köpt,
dagar då jag varit stressad över att jag kanske borde,
vara en sådan där tjej som har mycket smink.
Jag vill också ha en hinna,
att gömma mig bakom,
men jag är för lat.
Vinner jag på Triss skall jag köpa en,
gammal skranglig Citroën CV.Vad säger det om mig?
fredag 26 mars 2010
Henry Miller Asleep and Awake
Henry Miller Asleep and Awake - Watch the Documentary Film for Free | Watch Free Documentaries Online | SnagFilms
Filmad när författaren var 81 år, Henry Miller sover och väl vaken ger en resa av idéer om livet, skrivandet, kön, andlighet, mardrömmar, och New York som fångar värme, kraft och uppsluppenhet. Mannen är Henry Miller och rummet är hans badrum. Det är en mirakulös helgedom täckt med bilder och teckningar som samlats in av författaren under loppet av sin långa och givande liv. I sin raspiga klangfulla röst, pekar han på höjdpunkterna i hans improviserade galleri, talar om filosofer, författare, målare, galna kungar, kvinnor och vänner.
Jag väntar på totalrenovering av mitt badrum, efteråt kanske man skulle inreda ett med inspiration utav Henry Miller?
Filmad när författaren var 81 år, Henry Miller sover och väl vaken ger en resa av idéer om livet, skrivandet, kön, andlighet, mardrömmar, och New York som fångar värme, kraft och uppsluppenhet. Mannen är Henry Miller och rummet är hans badrum. Det är en mirakulös helgedom täckt med bilder och teckningar som samlats in av författaren under loppet av sin långa och givande liv. I sin raspiga klangfulla röst, pekar han på höjdpunkterna i hans improviserade galleri, talar om filosofer, författare, målare, galna kungar, kvinnor och vänner.
Jag väntar på totalrenovering av mitt badrum, efteråt kanske man skulle inreda ett med inspiration utav Henry Miller?
Japantips! Jiro Taniguchi - A distant neighbourhood och Osamu Tezuka - Hi no tori (Phoenix)
Igår hoppade jag över Babel för att titta på Kunskapskanalens Tema Japan om Manga. Det var en mycket bra fransk dokumentär. Jag som gillar lite mindre action och mer den japanska underfundigheten och visheten fastnade för reportaget om Jiro Taniguchi och hans mangaserie ”A distant neighbourhood” om en 40-årig man som hamnar i sin hemby och förvandlas till 7 år igen men med all kunskap som han samlat på sig i livet intakt. Mötet med sitt eget framtida öde och hur en vuxen man hanterar barndomen på nytt verkar mycket intressant. Jag har nyss köpt del 1 på Amazon.
En annan japan som är värd att kolla upp klipp av på youtube är Osamu Tezuka och hans Phoenixserie.
http://www.youtube.com/watch?v=ZyMDp6SrUQE
(klistra in, avsnittet är från första delen, den är i tre delar och man kan klicka sig vidare för att se hela, engelsk undertext)
Phoenix handlar om reinkarnation. Varje berättelse omfattar vanligtvis ett sökande efter odödlighet, förkroppsligad av blod från eldfågeln Phoenix. Blodet tros ge evigt liv, men odödlighet i Phoenix är antingen ouppnåelig eller en fruktansvärd förbannelse, medan Buddhist-stil reinkarnation läggs fram som en naturlig väg i livet.
Berättelserna springer fram och tillbaka i tiden, den första, Dawn, äger rum i antiken, och det andra, Future, äger rum i avlägsen framtid. Senare berättelser växlar mellan det förflutna och framtiden, så Tezuka utforskar sina teman i både historiska och science fictionteman, I berättelserna finns flera återkommande karaktärer. En karaktär som heter Saruta visas upprepade gånger, t.ex. i form av olika förfäder och ättlingar, varav alla utstår hårda prövningar i sina respektive epoker.
Tezuka började arbeta på en preliminär version av Phoenix 1954, och serien fortsatte i olika former fram till hans död 1989. Den blev aldrig helt klar.
Några Japantips alltså.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)