MYGGOR OCH TIGRAR - MAJA LUNDGREN

Liksom Rousseau i ”Bekännelser” har Maja Lundgren i ”Myggor och tigrar” gjort en beskrivning av sin bild av en upplevd verklighet från en vistelse i Italien. Boken är en utforskning en personlig syn på en ”krim-turism” i Neapel, fast med betoning på att hon inte ser sig själv som turist egentligen.

Neapel, staden som är barbariet som finns i mig, en lyssnande ödmjuk, harmonisk person som besitter en mordiskhet…

Maja ser sig själv som en berättare som står över den vanliga medborgarens insikter. Som betraktare lägger hon märke till mycket som de i andras ögon bara är vaga antydningar. Hon har en författarmetod där den enskilda episoden upprepas och mångfaldigas. Angreppssättet att skapa och beskriva det hon uppfattar som verkligheten blir en misstänksamhet mot det hon uppfattar som dolt i omgivningen och som göds av läsning av tidningsreportage. Hennes jagupplevelse gör att läsaren upplever denna verklighet från hennes infallsvinkel. Kan läsaren känna igen sig i texten? Ifall läsaren är en man. Eller till och med italienare, eller en läsare som är en av många kvinnor som råkat i luven på en ettrigt övertalande sexuellt anspelande sydeuropé. Maja Lundgrens relation till mafioson Missos författarskap och till grönsakshandlaren Enzo samt i slutet av boken, Brasiliano, skildrar kanske speciellt den blonda kvinnan och den mörka mannen. Där det finns en aspekt på vem som ser den andre som främling.

Huvudkritiken av Myggor och Tigrar hetsas kring att hon placerar Misso och Camorran mot personliga aggressioner mot kulturnissarna i Stockholm. Som hon inte anser är riktiga män utan är fjantar som pikar kvinnor i smyg. Ärligt talat kan jag förstå dessa vad hon uppfattar som förorättelser, men jag ser som läsare personligen en tendens till viktigare teman i boken. Dragningskraften till skuggan där upplevelserna i slutet och början blir en psykologisk kortslutning mellan fantasins dragningskraft och en faktisk verklighet.

Jungianer varnar för att varje personifikation av det omedvetna har både en ljus och en mörk aspekt. Maja berättar vid ett tillfälle i boken att hon har en liten del zigenare i blodet, en tendens till något mörkt och vilt. Det omedvetna kan ge livgivande utveckling och kreativitet till en personlighet, eller kan den orsaka skräck eller till och med fysisk död. En fara, var det Jung kallade "invasion". Att en person kan tvingas in i en inre värld, där hon fungerar som medium mellan jaget och det omedvetna, liksom persona mellan jaget och miljön. Alternativt kan överjaget ge en sorts psykologisk kortslutning provisoriskt med helheten.

Jung menar i en teori om Animus att det finns ett kollektivt snarare än ett personligt element när man pratar om manlig dragningskraft för kvinnor. Att det ser annorlunda ut för män, dess Anima. Han ansåg att det han kallar det kvinnliga Animus består av en kombination av flera typer av manlig personlighet som kvinnan föredrar. Det är stereotyper, men Jung kanske har en poäng. En man som personifierar enbart fysisk kraft, mannen som besitter initiativrikedom, alltså den romantiska mannen, ”ordets man”, en professor eller präst. Slutligen, i den fjärde manifestationen, är Animus inkarnationen av mening. Han beskriver även dessa karaktärsdrag i ett ”mellanläge” kan göra att vissa kvinnor har en omedveten dragning(fantasi) om de manliga karaktärer som mer extrema, representanter av skuggan och faran.

Några viktiga poänger som Maja Lundgren gör själv om sin egen syn på manliga karaktärsdrag är att hon upplever en kvinnlig utsatthet i förhållande till vissa män. Förhållandet till mannens löfte om både hot och beskydd. Hon skriver att den vanligaste kvinnofantasins triumf är att få den manliga boven att vekna. Att anstormningen av erotisk uppmärksamhet från en man, blir en ambivalens som ofta leder till att kvinnan svarar med romantisk blådårehandling. Att i centrum av lovorden, mellan man och kvinna finns även något possessivt och respektlöst, där den kvinna som sätts på piedestalen blir lätt oskadliggjord. Bokens titel anspelar på att männens små, små försåtligheter är mer tärande än de riktigt hårda angreppen. Efter att ha läst slutet av boken vet jag inte riktigt om jag håller med. Hennes kommentarer om sina kollegor är väl också de små försåtligheter? Kanske onödiga. Trots det tycker jag att debatten som blev efter boken har en liten poäng. Den manliga kulturmakten finns och en egensinnig man blir alltid mer accepterad än en egensinnig kvinna. Men jag tycker att kopplingen med Neapel och detta tema är två olika berättelser som egentligen som kunde blivit två olika böcker.

Trots allt gör Maja Lundgren kanske en intressant aspekt på hur ett mindre övergrepp av privat karaktär, som utspelar sig innanför lagen, kan bidra till en desperat drift mot någon utanför lagen. Varför dras hon till de spanska kvarteren som hungrar efter våld, är det den efterföljande mättnadskänslan i Maja Lundgren och inte i husväggarna. Hon betonar att det tar kort tid och sedan - alltid efteråt - hunger igen. De människor som har personlig erfarenhet av kriminalitet inser nog att den ädla banditen från USAs populärkultur sällan finns. Hon hävdar trots emot och att hon inte skriver en deckare. Detta är snarare en vad hon beskriver som en bok som

…är både outhärdligt förutsägbar och en personlig vendetta.

Det känns lite farligt, jag är mitt i Camorrakvarteren och snokar, skriver och dokumenterar. Det ligger i naturen, inte kulturen, att bli upphetsad av våld, skräcken vägen tungt, det är svårt med motstånd.

Maja Lundgrens bok är i tiden för 2000-2010 talet egentligen inte unik med sin strävan efter jaguppriktighet. Maja hänvisar till sig själv som en person med förmågan till extrem receptivitet. Precis som Rousseau lämnar hon ut sig själv och även sin syn på andras svagheter och begångna fel. Detta kanske enligt tesen att ifall man anklagar sig själv först, bryter det udden av andras anklagelser. Ifall de skulle komma. Hon visste säkert att det skulle bli pressdebatt redan på förhand. Kanske att det var ett sätt att hantera vad hon upplever som:

Intriger – varför vill så många visa sitt rätta ansikte för just mig?

Att hon genom sina egna brister och enskilda neuroser med antydan till minnen ur barndomsupplevelserna blir en person som andra personer yttrar sina egna neuroser för. Delvis för att lindra missnöje eller kanske jagöverträffa. Där minnen står i förhållande till samvetet. Kanske att detta ger en aspekt av identifiering eller avstånd till Maja Lundgren för läsaren.

Citatet ur Missos bok. Där Maja reflekterar över yttrandet.

Forna tiders inre aktar sig för det ena med det andra, men glömmer att tala om att ibland måste man nå botten av en historia för att begripa den.

Hon jämför detta med att han har mer rätt än Buddhas idé om att begärets utslocknande är idealt. Där förlorande av nyfikenheten – blir en världsfrånvändhet. I Maja Lundgrens inre värld utforskar hon på ett sätt maffian i Neapels som något sporrande och nyfiket för hennes kreativa nyfikna personlighet. Samtidigt som hon beskriver dokumentärt hur dess egentliga repeterande vardagsliv, miljö gestaltar sig.

Jag tycker boken är en trovärdig berättelse. Tuggandet av Maja Lundgrens receptivitet på vardagsbrottslighet i kvarteret med två poler av större personligt drama i slutet och början. Repetitionen ger enligt mig en mer sanningspräglad syn på kriminaliteten vardag än en vanlig deckare med förenklingar av psykologiska motiv och förklaringar till brott och straff. Kanske att jag tycker att hon snuddar lite ytligt på något viktigt i skildringen mellan italienska maffiamän som katoliker med dess begrepp om syndernas förlåtelse. Jag saknar även en klarare analys av kombinationen sentimentalitet och våld. Jag undrar om de två polerna i slutet och början av boken gör att hon själv går till klarhet med den mörka sidan? Och kanske att hon genom dessa handgripliga händelser kan för alltid släppa sin dragning till ”det morbida”, sin personliga vendetta i Neapels spanska kvarter. Tvångstanken som en fastlåsning vid Neapels brottslingar. Att den manlighet eller ”kulturnisse” som hon ser som en fjant blir mer mänsklig. Att upplevelsen att de män som innehar en eggande spänning, är bättre i fantasin. Att fantasins dragning till skuggan, brottslingen, blev tarvlig genom mötet med Brasiliano. Jag kan personligen som läsare förstå att man åker bort till ett annat land för att uppleva omgivningen och sig själv med ett nytt perspektiv. Jag åkte till London 1995 på en enkel biljett, kom hem 1999, efter extremt mycket upplevelser. Åkte halvdesperat tillbaka 2004-2005. Men nu är jag klar, med allt vad London innebar för mig. Jag hoppas att Maja Lundgren gick till botten och blev klar med sin personliga vendetta, blev klar med Neapel genom att skriva boken.